Jag ångrar att jag skaffade barn....

9 månader är ju dessutom i värsta separationsångest fasen som oftast är riktad mot mamman, jag tyckte den perioden var värst, för det var då allt skulle bli bättre, men det blev mer jobbigt istället.

Jag känner igen mig i allt du skriver.

Hur har du det idag?

Kram

TS har inte skrivit någonstans att hon ångrar sitt barn, vilket många verkar antyda. Det är stor skillnad mellan att ångra att man skaffade barn och att ångra sina barn. Jag kan ångra att jag skaffade barn men jag ångrar inte mina barn.

Det här tycker jag är ett väldigt intressant inlägg och väldigt befriande att någon törs berätta rakt ut om känslor och upplevelser som annars är ganska tabu.

Jag bara undrar, hur känns det nu? Nästan 10 år senare. Upplever du det fortfarande likadant eller känner du att du har fått tillbaka lite av ditt liv nu som barnet blivit större? Eller bara vant dig vid det?

Jag har själv blivit gravid, det är inget jag gått runt och önskat och drömt om. Känner inte heller att det är något som saknas i mitt liv utan värdesätter min egentid och min frihet väldigt högt. Samtidigt känner jag att är det inte dags för ett barn nu när jag är 32, när ska det då vara det? Har ingen lust att bli en riktigt gammal mamma och ju äldre jag blir destå mindre ork kommer jag väl ha också. Vet inte helt än om jag ska behålla barnet eller ej. Därför jag sitter här och läser på om folk som ångrar sina barn...

Hoppas du fortfarande har kvar medlemsskapet här så att du ser att jag skrivit något, vore skönt att höra hur du har det idag.

Håller med, ring

lite märkligt resonemang, tyvärr vanligt 

Känner (tyvärr) igen mig. Jag är ensamstående mamma och jag tycker det är fruktansvärt kämpigt. Hade jag vetat att mitt liv skulle se ut såhär innan, så hade jag inte skaffat barn.. Jag älskar mitt barn mest av allt, men jag var  inte inställd på att mitt liv skulle bli såhär. 

vad är det för områden som förändras mest? Hur blev livet efteråt? Vad är jobbigast?

Vet att barnet ångrar de flesta aldrig, men nyfiken på vad det är som försvinner...

/barnfri (än så länge)

Att man känner sig ensam, det finns liksom ingen annan där oavsett hur kämpigt du än har det. Man får ingen hjälp och man måste klara av allting själv.

 Innan när man var en familj så kunde man jobba och mannen tog hand om barnet eller hämtade från förskolan, nu måste jag springa emellan jobb, förskola, hem och ha ångest över att man är den föräldern som hämtar sitt barn sist, och ens få ihop arbetstider med förskolan. Att få ihop livet är det jobbigaste. Om jag är dödssjuk och ändå måste jag göra allting. Det finns ingen som kan ta strider med mitt barn, jag måste ta alla strider själv. Alltså, det finns ingen förälder som kan byta av med mig när det blir jobbigt. Det är det som är det svåraste.

Att hantera precis allting själv. Det är jobbigt känslomässigt och det är jobbigt att rent praktiskt få ihop allting och så är det självklart jobbigt ekonomiskt. Men det ekonomiska är tufft, men det är ändå det minsta problemet.

Livet har helt enkelt blivit så fruktansvärt komplicerat, jag blir liksom gråtfärdig bara jag tänker på det. Jag tycker synd om mitt barn som får leva ett liv med en ensamstående mamma utan en närvarande pappa som bryr sig.. 

 

Låter som att du fått dig en sväng av förlossningsdepression.

Det är inget att skämmas över. Det är fullt hanterbart och det finns hjälp att få.

Sen så kommer det komma ögonblick senare i livet då du kan igen känna, seriöst vad fan tänkte jag på??!! Vilket jag gjort ett antal gånger. Innebär inte att man inte falskare sitt barn eller att man skulle lämna barnet vid för våg.

Men det viktigaste här är att du kontaktar din VC på momangen. Berättar att du är nere, känner dig faktiskt deprimerad och saknaden av ditt gamla jag och den frihete som fans. Att du har lite svårt att anpassa dig emotionellt till den förändringen och att du vilö komma i kontakt med läkare eller en psykolog eller terapeut. Jag tror dessutom att BVC ska ha psykologkontskter som man kan komma till ganska omgående. Om jag inte minns mig all för fel,

Krya på dig! Ta hand om dig!

Det blir bättre, min äldsta är 7 och nästintill självgående. Det är bara småbarnsperioden där man har en liten person klängande på en hela tiden, när dom blir äldre ser man dom typ bara till middagen :)

Du ser att du svarat på ett 10 år gammalt inlägg va?