Visparnas tråd # 7

Jag med....Jag älskar att få denna tid med Lovisa (lite ego - jag erkänner )

Sedan kan jag oxå säga att jag ALDRIG i livet skulle stryka längre....Det var när jag fortfarande var någorlunda kär Nu lämnar in alla sina skjortor på kemtvätt och får dem rena och släta hem varje vecka....

Hehe, ni är för roliga Hmm...vi är kanske nånstans mittemellan familjen Joyce och familjen Pess Men jag inser att jag kommer få sätta ner foten rejält om den här bebisen ska bli "vår" och inte "min"... Inte bara för min egen skull utan mycket för makens skull då jag vet att han i sitt förra liv i princip inte fick vara med och ta hand om vare sig barn eller hushåll eftersom han gjorde "på fel sätt" Vi planerar redan i sommar att vara hemma båda så mycket som möjligt iom att jag ju jobbar som lärare och kan vara i tjänst under sommarlovet så att A kan vara föräldraledig då

Maxie: Vad rolig din man var med potatisen Blir lite rörd när du pratar om honom och om hur bra du tycker om honom Man kan väl kanske säga att han inte begåvats med ett så praktiskt sinne Och jag tror det är itne helt ovanligt att männen tar för sig mer när barnen blivit lite större. Läste precis om att när män och kvinnor föreställer sig ett liv med barn så tänker kvinnor ofta på den lilla bebisen som ska skötas och ammas medan mannen tänker sig ett lite större barn som na nkan göra grejer med

Skoj att läsa om era erfarneheter av nyttan med profylax! Jag hann  ju aldrig fundera över sånt förra graviditeten utan hade då "bara" gått på yoga och lärt mig andas djupt genom näsan och fokusera på "det tredje ögat" - och fasen om det inte funkade! Jag är mao mer inne på det som kallas "dyktekniken" där man slappnar av och följer med värken utan att försöka styra den. Det stämmer bra med mitt sätt att reagera på smärta och jag tror att det funakr bättre för mig att koncentrera mig på att försöka slappna av och andas djupt än ta till någon särskild andningsteknik... Eller nåt. Faktiskt tror jag att kroppen ska fixa det här om jag bara inte blir för panikslagen så att jag förlorar kontakten med allt och bara spjärnar emot

Faktiskt är jag förutom att jag är livrädd för att något ska hända bebis mest rädd för att bli rädd! Rädd för att mitt i allting helt förlora tron på att jag ska klara av att föda fram ett levande barn och få en massa flashbacks av känslorna under Elmas födelse (vilket trots allt var en väldigt BRA förlossning!) så att allt bara låser sig för mig och jag blir ett apatiskt eller skirkande kolli som är spänd som en fiolsträng Jag är också orolig för hur min man ska må och reagera... Förra gången kastades vi ju helt oförberett in i helvetet och hade itne hunnit prata alls innan och visste inget om hur en igångsättning skulle funka. Sen blev det ändå så att vi var ett jättebra team och A var ett enormt stöd bara genom att vara där och när allt gjorde som ondast är det enda jag minns att han höll min hand och strök den med tummen oavbrutet. Den här gången vill jag ju ändå ha en mer aktiv förlossning där jag helst inte bara ligger i min säng från början till slut. Och den stora förändringen blir ju förhoppningsvis att huvudpersonen inte är jag utan vårt barn! Förra gången handlade ju bara om att jag skulle överleva att få ut ungen - nu handlar det om att få ut barnet levande och fint!

Jag har ett enormt nehov at att prata om det som komma skall och skulle framför allt behöva prata om det med A. Men han ser ut som att han vill försvinna ner i ett litet hål under jord så fort jag ens nämner förlossningen... Hittar ingen kontaktfrekvens Men jag hoppas det kommer. Han ska ju iaf med till SöS på planeringssamtalet och i värsta fall får jag slå ner honom och slapa med honom till kuratorn eller nånstans!

pess: Fö så har (verkar det som) ni kommit överrens om er arbetsfördelning och är nöjda med den båda två och det är väl bra

Lite dumt är det ju med den här jämställdheten att man inte får vara hemma hela tiden Nä helt allvarligt så gillar jag mina jobbdagar också även om det är lite mysigare att vara hemma (men då har jag det ju bra som styr mina tider själv och alltid träffar Erik på lunchen).

Hehe...eller så skippar man allt vad förlossningsförberedelser och -brev heter och satsar på en hemmaförlossning En kompis i en annan tråd födde sin son hemma i hallen idag (obs! INTE planerat )

MaLu:

Här finns majskrokar: www.majskrokar.se/af.htm

Joyce: tack för länken. Testet i Vi föräldrar var roligt!

Hej!!

Nu har jag varit på Ul och bebisen växer som den ska och är nu lite över "normal", dvs +4,5%. Så jag hoppas den håller sig runt där så jag slipper klämma ut en heffaklump!! Även om jag säger som MaLu -Huvudsaken den mår bra!!! Efter besöket blev det lunch med Sushi, är forfarande galen i det!!!

MaLu Härligt att allt var bra och att ni fått tid för planeringssamtal. Hoppas att tappen mognar till sig och ni slipper vänta för länge. Blir lite avis när jag tänker på att ni kommer veta ungefär när eran kommer... Jag har abolut ingen lust att gå över tiden och behöva vänta. Men det är väl så det kommer bli. Men jag får väl se till att springa runt sista veckorna och städa och jaga i trappor och färdknäppa för jämnan!!!!

Kerpet Usch, vad jobbigt!!! Tycker som flera här föreslagit att familjerådgivning är bra att testa!

Kramis på er alla!!

ProPPens: man kan aldrig så noga veta när bebisen behagar göra entré i världen! Ibland kan det bli tidigare än man tror också. Vilken vecka är du i nu?

Skönt med fint ul förresten!

Åh, vilken bra länk Joyce Nu ligger det där krokandet ett bra tag fram i tiden för oss men skoj iaf!

Proppens: skönt med fint ul! Och +4,5 % ÄR normalt! Enligt vår ul-bm är +-8% deras felmarginal Och sen sger jag cokså: man kan planera hur mycket som helst men ändå vet man aldrig när bebis vill komma fram

Jag har sovit i nästan en timme - sköööönt!