Jag har valt att vara hemmafru. Naturligtvis skulle det aldrig gå om inte min sambo kunde försörja oss allihop och var med på detta. Jag är(än så länge) helt nöjd med min tillvaro och finner den menningsfull. Vi har 2 barn i ålder 5 och 7 år och bor i en villa i östra Stockholm. Det skulle vara kul att få kontakt med andra mammor i liknande situation så att man kan utbyta tips och tankar eller kanske låta barnen leka tillsammans ibland?
Varma hälsningar på er alla!
Åhh, vad jag blir avundsjuk. Skulle så gärna vilja vara hemma längre....Vill inte alls börja jobba...fyy. Och tyvärr så är mitt yrke ett sådant där det är mycket svårt att jobba deltid...inte p.g.a chefers inställning utan...just det, föräldrar.
Har inte ens vågat ta upp frågan med min man för att tycker att jobb är viktigt för ens personliga utveckling osv osv . Visst, men varför skulle man inte kunna utveckla sig personligen av att vara hemma...?
suck, så njut ni alla sk. hemmafruar. jag skulle så gärna bli en av er...
Oj, tänk om jag kunde stanna hemma jämt!
Jag var hemma i två år med dottern, sen började jag 70 % endast kvällstid så hon slapp dagis tills hon var tre år. Sen fick hon gå 10-12 timmar i veckan. Nu har det blivit lite mer, ca 16 timmar i veckan men detta är endast för att hon mår bäst av att få vara mer delaktig i gruppen.
Väntar nästa i oktober och kommer tyvärr inte kunna vara hemma med bebisen längre än ett år. Ska sen jobba 50 % ett tag, förhoppningsvis riktigt länge, men har ett nytt jobb som jag trivs med och vill ha kvar.
Men, då får pappa vara hemma istället.
Men det allra bästa och som jag allra helst vill är att vara hemma på heltid tills minsta är fem år. Hppas ni håller huvudet högt!!!!
Bill o Bull: Jag har oxå hört det men det verkar som om det är upp till kommunerna hur de vill göra. Jag har pratat med vår kommun och de säger att man får jobba men ändå få 3000 kr, så innan man bestämmer sig så är det bäst att kolla med sin egen kommun.
Vet inte om detta egentligen är rätt ställe att fråga på men ni har ju iaf erfarenhet av att vara hemma läääänge. Själv har jag varit hemma med våra båda i snart två år (sedan yngsta föddes).
Jag känner ibland (är just nu inne i en sådan period) att jag liksom försvinner, jag vet inte vem jag är längre. En stor del beror nog på att min yrkesidentitet inte finns längre och den var ändå en stor del av mig. Någon som känner igen sig? Hur har ni tacklat sådana känslor? Det handlar ju inte om att jag inte vill vara hemma, är verkligen glad att vi har möjligheten att göra så här, att jag kan vara hemma med barnen på heltid. Men det skulle kännas ännu bättre om jag visste vem jag själv är, förutom att vara mamma till mina barn...
Låter härligt! JAg är hemma med vår son 11mån och vi funderar på att ha honom hemma tills 3-4års åldern.
Funderar också kring yrkesidentitet, egenvärde, och hur man sysselsätter en aktiv liten individ och sköter hemmet. Berätta gärna hur ni gör och mår!
hewa
Jag känner igen det där. Det är rätt jobbigt när man "faller" in i en sån fas tycker jag. Jag vet faktiskt inte heller hur jag ska tackla det. Egentligen så är det ju samhället som ger oss intrycket att bara måste se sig själv i en yrkestitel och allt annat är oviktigt. Men om man har ett jobb så ses man ju ändå bara som det man gör yrkesmässigt. Tex "där är hon kassörskan som jobbar där och där" och det är väl upp till var och en att hitta ett egenvärde i själv först, innan man kan kräva det av andra. Blev lite luddigt men jag hoppas ni fattar ungefär vad jag menar =)
Jodå, jag fattar precis. Och egentligen är jag lite arg på mig själv för att det inte räcker som det är nu! Men det är svårt, jag ser visst ett värde för barnen och även mig själv i att få vara hemma med dem nu när de ännu är så små. Jag kan inte egentligen säga att jag saknar jobbet heller men just den där känslan att man en gång hade den där yrkesidentiteten och den är liksom bortblåst nu! Vad var jag mer än mitt yrke förr? DET var jag ju nöjd med och nu är det ändå bara yrket som är borta, det är trots allt en liten del, så varför känns den då så stor?! Problemet är nog att jag inte riktigt vet vem mer jag är, än mamma & yrke och då är bara mamman kvar nu och det känns väl, ja... lite fattigt. Ändå lever jag i ett samhälle där det är helt normalt att vara hemmamamma (bor i USA fn), vill inte ens tänka på hur det skulle vara i Sverige.
