Jag är hemmafru

Vad skönt att det finns andra föräldrar som kan tänka sig att vara hemma. Dom jag umgås med verkar ha så brottom tillbaka till jobbet, jag fick kännslan av att alla satte sina barn på Dagis vid 1 års ålder. Jag har liksom fått dåligt samvete för att jag planerar vara hemma tills han är två. Och det tycker jag är kort tid! Har de senaste dagarna önskat att jag bodde i USA och fick vara hemmafru utan att någon såg snett på en. Fast jag vet ju inte heller vad min mam skulle tycka?

Till hewa, asparinC och tyskmamma:
Det är samhälsnormer som gör att man "försvinner" om man inte har ett jobb att assosiera sig vid. Det tog mig flera år att hitta den rätta inställningen till vad jag gör. Här har faktiskt min sambo och mina barn hjälpt mig väldigt mycket. Eftersom jag har jobbat inom IT och har halkat efter kunskapsmessigt (där är det ju bäst före datum på all kunskap) så har jag bestämt mig för att gå olika utbildningar för att skola om mig till något annat. Jag ville ha ett respektabelt arbete och jag är snabblärd. Min stackars sambo ställde upp på alla sätt utan diskutioner(trots att det är hans jobb som försörjer oss och mina utbildningar som kostar) Jag tyckte att det var fruktansvärt roligt och coolt, fast barnen saknade mig så jätte mycket när jag var borta, och jag saknade dem. Man ska vara stark tänkte jag, alla andra gör ju så. Jag har fåt fina diplomer. Då trillade palletten ner! Vi är uppfostrade att bevisa att vi är värda någonting genom att kunna visa vad vi har uppnått! Att ta hand om barnen är inget man kan skruta med i vårt samhälle. Jag har hört många tjejer säga att dem aldrig vill skaffa några barn eftersom det är tillräckligt mycket med människor( eller elende) i världen och det tycker dem är coolt. Man får ju välja själv så klart, men när jag tänker på den roll mamma och pappa har i ens liv - det är inte mycket som kan gämföras med det. Inga diplomer i världen väger över.Sedan sa sambon till mig, det du gör är ett jobb, med mycket ansvar, jobb som kräver mycket kunskap för att kunna utföras väl. Du ger oss tryggt hem. Vi uppskattar det otroligt mycket och vi förstår att det är tungt eftersom du får aldrig semester och inga andra förutom oss ser hur mycket du arbetar. När jag började tänka att det är helt enkelt mitt jobb, blev allting mycket enklare. Förlåt att det blev litet långtdraget, jag är en detaljmänniska, och har svårt att fatta mig kort:):)

P/S Förra sommaren har jag förlurat min älskade mamma i cancer. Jag förstår först nu hur mycket min mamma betydde för mig. Det tänker jag på när jag ser på mina barn. Dem älskar mig lika mycket som jag saknar min mamma nu. Fast jag KAN vara med dem. Så jag håller huvudet högt:):)
Kram/tyrlilu

Kram/Tyrlilu

Tyrlilu ~

Min mor dog i 2004 av lunginflammation (hon hade leukemi i remission under 5½ år)... så jag vet hur det känns... hon var bara 54 år gammal... dog 2 veckor innan sin 1:a barnbarn föddes (min 4 årig brorsdotter)... det är tufft... men som tur är, har jag alltid haft min tro, och det har hjälpt mycket... jag vet hon är uppe i Himmelen och vakta över oss och ser på oss med glädje... speciellt hennes barnbarn

Till lärjunge:

Oh, jag förstår! Sånt är väldigt svårt... Det inte många som vågar ta upp ämnet heller, eftersom människor är rädda att säga något fel, som kan "riva upp såret". Det är fantastiskt att du hat fått din son (min heter också Alexander) och har din man vid din sida (på något sätt får man en annan kärlek som är lika stark, så det hjälper när man sorjer, även om man sorjer i alla fall). Och att du är troende.
Livet går vidare, vi kommer aldrig glömma dem som har gett oss sin tid och kärlek när vi var små och hjälplösa. Dem har lärt oss att älska och den kärlek får nu våra barn från oss. Det är vår hylning till våra föräldrar. Det är det min mamma vill se (om hon kan?) att vi älskar och tar hand om varandra, inte mina fåniga diplomer.
Styrkekram/
tyrlilu

hejhej
jag är hemmafru till 3barn .den äldsta(dottern) är född maj03 o sen har jag pojkarna födda maj05 o sep07.
min dotter är nu 5år o hon har aldrig gått på dagis eller dagmamma.
vi bor numera i en mindre stad förut bodde vi söder om sthlm.
hon har dansen varje lördag o vi träffar andra mammor med barn flera gånge ri veckan. vi träffar mer folk regelbundet nu än vad vi gjorde i stockholm
plus att vi brukar förska gå till öppna förskolan så ofta vi hinner o vill.

men nu funderar jag rätt mycket på det där med hur det blir o börja 6års utan att ha gått på dagis.
jag tvivlar på att det kommer att bli några problem för min dotter .
hon är så social av sig o så men är det någon direkt skillnad på att komma ny i en 6års än o komma några styckna från samma dagis?
varför skulle det vara lättare för dem o klara sig o må bra o få kompisar där än de som varit hemma barn?

anledningen tilla tt jag är så kluven är att min ena syster har fått för sig att man blir utanför eller får problem med att börja skolan om man inte har gått 15timmar i veckan på dagis..
den skolan som min dotter ska gå på serverar de ingen lunch under sexårs o
vad jag vet så är det en bit mellan dagiset o skolan så det kanske är flera dagis som hör till en o samma skola..

vad tror ni o hur tänker ni?

Hm.. funderar över just detta med min tvåårings behov av dagis o de sociala kontakter det medför. Det och att jag förlorar SGI o ev rätt till a-kassa den dagen det i så fall bli aktuellt att söka jobb igen. Samtidigt vill jag vara hemma och det skulle gå...

Till TS: Hur vågar du vara hemmafru när du är sambo? Eller har ni löst det på något annat sett juridiskt? En helt annan sak: jag är väldigt ledsen för din skull att du förlorat din mamma.

3 busubgar

Jag tror du kan vara alldeles lugn för din dotter och hur det kommer att gå för henne. Har själv kommit med tre barn till skolan som inte gått på dagis/förskola innan skolstart och det har gått hur bra som helst för dem alla. Nu ska snart en till liten krabat som varit hemma börja förskoleklass till hösten. Han hälsade på skolan innan sommarlovet och han var en av dom som tog för sig och direkt började leka med nya kompisar.

Om det går bra eller inte i skolan tror jag mest hänger ihop med hur barnet är och hur det ser på sig själv. Som du beskriver henne som förälder så kan du nog bara luta dig tillbaka och njuta av en ny spännande period av hennes liv.
Lycka till!!!

Hej alla andra hemmamammor/hemmafruar här! Vad kul att ni finns, för ibland känner man sig rätt ensam i sitt val när man bor i Sverige. Men trots att hela vårt samhälle och dess ledning pekar mot mitt val, så känns det så rätt i hjärtat

tulibul:
tack så jättemycket för ditt svar. det var riktigt skönt o höra att det brukar gå så bra med 6års av någon som verkligen har erfarenhet av det.
jag känner mig lättad nu. Då ska jag fortsätta o göra som vi alltid har gjort. o slappna av o se dagens möjligheter.

Till 3busungar:
Mina barn har i och för sig gått/går på dagis. Jag tror inte att det blir något större problem för din dotter att börja på 6 års verksamhet om hon är social person och trivs bland andra barn. Förr i tiden har många barn varit hemma med sina mammor innan de började skolan. Barn lär sig alla saker snabbt, även de nya sociala spelregler...
Till Ullis 10:
Mina barn behövde inte börja på dagis, men de ville själva. Jag tror att det är väldigt individuellt hur det funkar för olika familjer. Jag kunde nog inte riktigt tillfredställa deras behov, det kunde förskola. Ekonomin måste man ju också tänka på, det är inte så kul att sitta hemma med sina barn om man samtidigt är sur och olycklig för att man inte har råd med det viktigaste.

Till Renoveringsobjekt:
Du har rätt,det är väldigt farligt att lämna ut sig i en annan persons händer om man inte har garderat sig juridiskt. Jag har naturligtvis gjort det, men det tog en stund innan vi både har insett hur viktigt det var. Och tack för dina varma ord om min älskade mamma:):) Jag borde inte i och för sig skriva en sådant episk tal för hemmafruers sak. Jag är ju litet partisk i fråga. Ibland spårar man ur litet, hoppas ni alla har överseende :):):)
Kram/Tyrlilu