Förlossningsdepression

Hugo Boss skrev 2008-09-24 10:48:24 följande:

gud jag skulle precis skriva samma sak - fiffi har gallskrikit i 2 timmar, 2 TIMMAR!!! jag orkar inte! nu kom min mamma, i samma sekund blev fiffi tyst,när mamma tog henne från mej. fint betyg; där ser man alltså vilket jävla urusel morsa man är...

jo min mamma har erbjudit sej att komma, men då känner jag mej ännu mer instängd. hon vet desutom inte om hur jag mår eller känner.

ORKAR inte!!

Hugo Boss, du har mail!!

Hugo Boss skrev 2008-09-24 10:55:39 följande:

jag tänker på dej. förstår din instängdhetskänsla...förstår den precis. vi får försöka ta det lugnt, hur nu i helvete man gör det.
jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv.

Åh, vad jobbigt när de små bara gråter och verkar allmänt missnöjda...hur mycket man än vrider och vänder så hjälper det inte. Jag tycker ni borde kolla upp, när ni äntligen får träffa en läkare, om ni inte kan bli sjukskrivna så att sambon kan vara föräldraledig. Eller rättare sagt; fråga inte utan kräv istället!
När barnen är ledsna, är ni oroliga för anledningen till gråten eller är det gråten som gör er panikslagna och utmattade?

Tjejen81: Önskar att jag kunde bli sjukskriven så sambon kunde vara hemma..men det skulle inte fungera tyvärr..av massa anledningar..hmm

För mig är det inte anledningen till gråten som oroar mig, utan jag får panik och ångest över att han ens låter typ..varför fick inte jag ett barn som nöjt kunde ligga i gymmet eller på en filt och prata eller bara vara? måste han liksom skrika jämt..
Vågar mig inte ut pga detta eftersom att folk stirrar ngt fruktansvärt när man inte får tyst på honom..

Idag har jag på ett lite halvsmidigt sätt pratat med min mamma om att jag har tänkt komma iväg till psykologen på bvc och att jag ska till läkaren för medicinering...jag sa inte rakt ut hur  jag mår..utan jag började lite smått för att sen fortsätta när hon frågar..osv.. *stolt över mig själv*

Hugo Boss skrev 2008-09-24 20:47:15 följande:Bra gjort av dig att så smått introducera din mamma i din situation! Kämpa på!

Just det där med rädslan över att bebisen skulle börja gråta gjorde att jag inte vågade gå utanför dörren själv med dottern förrän hon var 4 månader och då vågade jag bara gå till spädbarnsteamet där jag gick på samtal...min mamma ville inte riktigt förstå hur jag mådde (är den typen som aldrig vill vara till besvär, alltid ska se tiptop ut...) och jag minns den gången hon var här o hälsade på och dottern bara var någon månad. Hon släpade med mig och dottern till Ica och dottern gallskrek hela vägen hem i vagnen! Jag var genomsvett när vi kom hem och livrädd för vad som var fel på min bebis. Naturligtvis var inget fel och hon tystnade så småningom. Det är trots allt otroligt viktigt med luft och mycket ljus när man känner sig nere så kanske du kan försöka ta dig ut till något ställe där du vet att det brukar vara lugnt och bara andas lite. De första gångerna jag var ute själv sedan gick jag bara runt hyreshusen och andades djupa andetag.

dagen som var så jävlig slutar snart, lite bättre på slutet. min mamma o syster kom, vi pratade mycket o jag tror dom börjar förstå hur jag mår. det var så hemskt idag på förmiddagen....blev rädd för mej själv. tänkte allvarligt att jag skiter i detta nu, jag hoppar framför tåget! o så kan det ju inte vara!!
pratade med min sambo på em, sa äntligen till honom att jag inte kan vara ensam.han undrade hur vi ska lösa det, jag sa då att jag inte vet det(vågade inte be honom rent ut att ta föräldraledigt)men att jag helt enkelt inte kan vara ensam. är jag ensam får jag panik, o då raseras allt det lilla jag känner för mitt barn. ju mindre ansvar, direkt ansvar alltså, jag har för dottern ju mer ansvar klarar jag av att ta - låter konstigt eller hur?men om jag liksom "slipper"ansvaret så vågar jag närma mej henne mer omer. gårdagens gråt på em o morgonens på fm förstörde allt - o jag vill inte riskera att det blir ännu värre! därför har jag sagt till sambon ikväll också att JUST NU är det så här, o det jag behöver är en försäkran om att jag slipper vara ensam. imorgon ska jag prata med min mamma, vi får försöka pussla ihop allt o sambon får vara hemma också - jag måste bara våga be honom om det....

Hugo Boss skrev 2008-09-24 20:47:15 följande:

du är PRECIS som jag!!! jag får också ångest över minsta lilla ljud!!eller när jag ammar, o hon börjar krafsa omkring...det är hemskt.
jag har däremot börjat promenera, det hjälper lite mot ångesten o efter ett tag blir flickan tystare också, den friska luften hjälper nog. jag går där det inte finns folk dock...är också livrädd för att hon ska skrika bland människor.
så himla jobbigt med denna ständiga ångest. undrar hur länge man orkar egentligen...

Idag ska psykologen från bvc ringa mig..efter kl 15....får hoppas att hugo håller tyst då...

just nu ligger han i vår säng och bara skriker..han är jättetrött men vägrar somna..han vill bli buren (och då hjälper varken sjal eller sele) så jag blir helt död i kroppen..orkar inte...min rygg är sönder sen innan..

nu tystnade han litegranna..

måste ut idag och köpa mat till honom..vill verkligen inte gå ut..men det är ett måste..speciellt eftersom att det säkert är sista dagarna det är sol nu innan grådask överfaller oss i ett halvår..