Mina två änglar

Jag blir så berörd av det du skriver. Jag har faktiskt tänkt på när själva händelsen utspelade sig. Förstår att så klart du tänker på det mycket.

Du undrade över minnessida.... Du kan ju köpa dig en hemsideadress där du kan skapa dig din alldeles egna hemsida. Utforma den som du vill. Jag gjorde en väldigt enkel hemsida när min lilla pojke dig, till minne av honom (enkelheten speglar mina datorkunskaper). Men trots all enkelhet, käns det skönt att ha en sida där jag har kunnat skriva om min Aaron oh den övriga familjen (www.famronnquist.se). 

Många styrkekramar till dig och din familj!

Åhh, jag läste om eran Aaron, beklagar eran förlust!

Åh vad du är stark! Att förlora sina barn på ett så hemskt sätt. Det går inte att föreställa sig. Jag vill ge dig miljontals varma kramar...

En minnessida kan man till exempel göra på www.tillminneav.se. Det är en väldigt fin sida.

Så många gånger har jag tänkt att om jag bara hade haft lite av de "rena" och goda tankar som du verkar ha.. Jag vet inte själv vad jag hade tagit mig till.. det är det som gör en så frustrerad. Vad f*n hade man gjort?! Jag förstår att man ju tvingas gå vidare, men om man då kunde göra det utan att resten av ens liv skulle förstöras av allt hat man känner. Du är en fin människa.. och det känns så skönt att få chansen att säga alla saker man så länge velat.

sänder de varmaste varmaste kramar.
är så innerligt ledsen att du inte får ha dina fina barn hos dig.

ta hand om dig.
sandra

"själar säger aldrig farväl"

många kramar till dig beklagar att du fått uppleva en sån hemsk sak och jag hoppas att personen som gjort detta straffas rejält.

Hej. Förstår verkligen dina tankar, och din sorg över att inte få vara där vid slutet, att inte få vara beskyddaren. Att dina barn inte fick känna en trygg famn när de lämnade jordelivet, utan skräck. Det måste vara en av de svåraste sakerna att hantera.

Det är inte på något sätt en tröst men jag tror ändå att, med tanke på hur kraftigt våldet var, så försvann nog deras medvetande fort. Det är förfärligt vad de hann uppleva innan men jag tror faktiskt att deras själar hade lämnat kroppen långt innan hjärtat slutade slå. Och jag tror faktiskt att själarna steg ur kropparna, tog form till änglar och i samma sekund var allt det hemska de upplevt som bortblåst. När man på jorden gjorde allt för att rädda deras liv hade de redan påbörjat sin vandring till de stora portarna. Vägen de går på går en aning uppför men det är ingen ansträngning för två små änglar. De går hand i hand, de är glada och förväntansfulla. Om de vänder sig om kan de se hur man fortfarande kämpar för dem på jorden, men de känner ingen rädsla, de har fått svar på Hemligheten, vad som kommer sedan. Så de rusar uppför vägen av fluffiga moln, mot portarna som öppnats för dem. Innanför portarna är det nämligen födelsedagskalas, för två små änglasyskon har fötts till änglar och de ska firas och välkomnas av de andra barnen som ställt till med stort kalas, med partyhattar förstås!

Det gör ont i hjärtat när jag tänker på att något skulle kunna hända mina barn, men något vet jag. Jag skulle få träffa dem igen och medan jag väntade skulle de ha det bra där uppe i Himlen. Dina änglar och andra änglar skulle ta väl hand om dem.

Kram Sussi

Åh, jag har tänkt så mycket på dig och barnen, ja hela familjen! Satt och grät över kvällstidningarna... Nu tänker jag inte missa möjligheten att få skicka en varm cyberkram direkt till dig, jag beklagar så er oerhöra förlust och allt som du har varit tvungen att gå igenom!! KRAMAR HÅRT

Jag vill också passa på att beklaga din sorg. Det finns nog ingen i hela Sverige som inte lidit med dig de senaste månaderna Kram.

Vad fint Anoel ovan skriver! Sådär är det alldelse säkert.

Precis som så många andra så har jag följt dig/er genom media och gråtit över hur någon männsika kan få för sig att ta två små barns liv. Vad personen än tänkte så är det helt omöjligt att förstå. Gör man så måste man vara så sjuk i huvudet att man inte någonsin bör få vistas i frihet igen. Hoppas det blir så.

Jag sänder dig min varmaste tankar. Jag imponeras av hur du orkar fortsätta stå upprätt (fast förstår såklart att det inte är det lättaste varje dag direkt). Männsikan är starkare än man tror (både på gott & ont..).

STOR cyberkram,

Louise