Mina två änglar

En varm kram till dig! Jag blir alldeles förtvivlad över att läsa/höra om er "histora". Hur kan världen vara så grym? Hur kan sånt här få hända? Det är frågor som man ställer sig ideligen när man har förlorat det vackraste man har, sitt/sina barn!
Det käns som att tiden stannar, man lever i en bubbla och ser med sorg på hur omvärlden bara fortsätter att leva, som om inget har hänt. Men något har ju hänt och det är något som vi änglaföräldrar får "lära" oss att leva med.
Många styrkekramar till dig och din familj!
MVH Rebecca, mamma till ängeln Aaron och lilla Turid

Välkommen till Familjeliv! Detta är ett riktigt bra forum för dom som mist barn, man kan dela tankar och sorg med andra som vet hur det är.
Det som hänt dig och din familj är så fruktansvärt så det finns inte ord helt enkelt!!! Är sååå ledsen för er skull.
Känner igen mig i precis varje ord som du skrivit om sorgen, att inte kunna gråta öppet men ändå finns tårarna inombords. Och precis som för dig så gråter jag när jag är ensam vid graven, då släpper allt.
Folk säger att man är så stark, men jag känner mig inte stark. Jag har gjort ett val och mitt val var att gå vidare och sen såklart deppa ihop mellanåt. Men inte deppa ihop och inte gå vidare, det funkar inte för mig.
Massa styrkekramar till dig!!! >----<
Tanja

Ska börja med att säga välkommen till familjeliv.

Har följt er från första början. Och jag vet ärligt inte vad jag ska säga. Utan att ni finns i våra tankar.
Har fällt många tårar och tankar för er. Ni har upplevt det värsta en mamam kan uppleva.
Du har mina beundran, att du lyckades gå vidare.

Många kramar till er!

Beklagar jätte mycket!

Styrkekram till dig/er

Älskar mina barn och mannen också

Så många vackra inlägg. Villket enormt stöd. Jag måste sätta mig o svara på vissa saker, det går inte att låta bli. Ibland går tankarna som någon av er skrev, att hur sjutton hadde det känts om någon av barnen avlidit av en sjukdom, hadde det kännts på samma sätt? El hadde det vart annorlunda? Spontant känner jag att det självklart vart anorlunda, men det hadde nog gjort lika ont. Ingen sorg är djupare än den andra. Så därför känner jag mig trygg i att prata med er som mist sina barn även på många andra sätt. Vi har olika uppleveleser bakom oss, men sorgen i hjärtat har vi gemensamt.
Om barnen avlidit av en sjukdom el liknande hadde jag fått ta farväl, jag hadde inte lämnat deras sida om de vart så sjuka, så jag hadde antagligen vart där. Kanske haft de i knät el iaf fått säga att jag älskade dom innan de tog sitt sista andetag.
Det som hände mina små var att de fick bevittna när jag, deras egen mamma blev misshandlad, villken skräck för ett sånt litet barn. Därefter få samma fruktansvärda upplevelse. När händelsen var över tog det ca tre timmar innan deras hjärtan slutade slå. Först pojken sen flickan. Jag var då påväg i helikopter till ett annat sjukhus. Jag fanns inte ens i samma stad el ens vid medvetande när barnen lämnade livet. Jag kunnde inte hålla deras händer deras sissta minuter.

beklagar jätte mycket..
massa styrke kramar

Det gör så ont att läsa dina ord. Att någon kan göra så mot små barn är för mej oerhört ofattbart. Hur kan man?
Jag hoppas att du kan fortsätta din väg tillbaka till livet, och att du får det stödet du letar efter här..

Jag skulle vilja skapa en minnes sida, för att skriva av mig, dela med mig o komma ihåg med bilder och ord. Någon som kan hjälpa mig med förslag på ställen man kan skapa något liknande?

Beklagar sorgen....