Mina två änglar

Tack för din fråga. Jag svara gärna. Jag visst har vi funderat. Det är himmla svårt. Vi har alltid firat jul hemma hos mina föräldrar förut. Med detta år sa min mamma o pappa att de inte orkade, vi skulle alla tänka på Jularna med Max o Saga. Så vi stämmde in allihoppa och bestämmde oss för att försöka hitta på något helt annat, en ny tradition kanske. Vi vet inte, allt e luddigt. men vi har inte bråttom. Det får bli som det blir. Jag berättar gärna för er när vi bestämmt oss och jag kommer skriva här även under jul....

Emma, har du mkt stöd i barnens pappa? Naturligtvis svarar du bara om du vill .

Emma: Jag undrar lite hur det var tänkt att bli med Sagas näringsdropp, skulle hon behöva leva med det resten av livet eller fanns det enchans att man kunde göra nåt när hon blev äldre? För jag är säker på att hon blivit en riktig killmagnet. Max definitivt en tjejtjusare.

Om detta är jobbigt att svara på eller tänka på så behöver du inte säga nåt alls. Överhuvud om du upplever att jag säger nåt du tar illa vid dig av så säg bara till.

Hej Emma!

Jag vill att du ska veta att hela din familj finns i mitt hjärta, det som hänt er har satt djupa spår, även i vårt liv, som ändå bor långt ifrån er.

Hos oss har det blivit som en tagg i hjärtat som påminner om hur sårbart livet är och att man inte får glömma bort att ta vara på varandra! Livet är inte självklart, även om man gärna vill tro det ibland.

Jag beklagar er sorg innerligt och vill inte, vågar inte och kan inte ens föreställa mig hur ni haft det.

Jag har läst en hel del om ert trauma och det gör ont i mig varenda gång jag ens tänker på vad ni tvingats genomlida.

Jag har tänkt skriva till dig ett flertal gånger, men inte riktigt vetat vad jag ska skriva.

Jag vill iallafall att du ska veta att det finns många många som skänker er varma tankar varenda dag.

All kärlek och välgång till er.

Hej Emma..
Hoppas ni haft en skön helg tillsammans.
jag funderade på det här med Saga..fick hon inte äta nånting alls eller fick hon äta med va tvungen att ha dropp fär att sas tillgodogöra sej näring då hennes tarm ej klarade det?

Hejsan finaste vännen!

Ville bara skriva en rad, och visa att jag fortfarande läser här.
 
Du skriver så himla fint om barnen, och iaf jag har inte en enda gång tyckt att det är jobbigt att du pratar och berättar om dem. Tvärtom, så är jag glad över att du vill dela med dig av dina minnen och tanar och det värmer hjärtat att se dig lysa upp när du pratar om dem

Angående att du inte gick fram till dem oh att du ångrar det, så försök att inte göra det. Var istället glad för att de var levande och varma sista gången du rörde dem, att den sista kram du fick var en besvarad, att den sista puss du gav var en glad fylld av kärlek och lycka!

Och svaret: Hon är Emma var det bästa svar hon hade kunnat gett den som frågade! För det är du, du är varma, glada, snälla, omtänksamma Emma fortfarande. Och jag är så glad för att du är det, för att du fortfarande kan vara det.

Jag är så glad för att du kan se lyckan och glädjen i saker fortfarande, att du kan skratta och leva vidare. För det vill vi att du ska göra, och det vill Max och Saga också. Det bästa du kan göra för att hedra deras minne är just det, att leva ditt liv fullt ut även om du inte är hel. En stor bit av Emma kommer alltid vara med Max och Saga, men den andra biten, den som är kvar här med oss, är vi så tacksamma för att vi får ha kvar här!

Hoppas ni har haft en mysig helg och att det gick bra igår

Kramar i massor från mig och från trollen till sin "Hemma"!

Jag svarar gärna på era frågor.

Nicklas o jag fick ett mycket turbulent slut på vårat förhållande. Men kring barnen lyckades vi sammarbeta även efteråt. Jag ska tala om som det var, det var jag som styrde och ställde vad gällde dom. Umgänge, dagistider osv. Men Nicklas tyckte det var okej, så vitt jag vet. Han verkade jättenöjd och har uttryckt att det var jag som "fick bestämma".

Efter denna händelse så fortsatte vi sammarbeta vad gäller barnen. Vi träffades och donade med boupptäckning, uppdelning av saker, design på stenen osv. Vi funkade likadant som vi gjorde som separerade MED barn. Det vill säga ganska bra. Vi har inte, efter att vi skilde oss, prata så mycket om känslor osv. Men jag tror vi båda vet att behöver vi o vill vi så har vi varandra ett telefonsamtal bort. Men vi har båda nya liv nu. våra respektiva sambos är ju viktigast nu.

Haha, tack för din fråga och för dina reflektioner! Tack också för att du skriver så ofta att jag svarar bara om jag vill. Alla ni här inne är så hänsynstagande. Man jag berättar mer en gärna.
Tanken var väll att med tiden Saga växte så skulle hennes tarm också växa och bli friskare. Men jag träffade några veckor innan detta hände, en tjej som var 13 år och hadde näringsdropp i hemmet fortfarande. Så risken skulle nog finnas att hon fått leva med det resten av sitt liv. Men jag tror, att eftersom hon fick det så tidigt så skulle det bli "normalt" för henne. Såklart hadde det blivit besvärligt första gången hon skulle ha en pojke på besök.
Men hennes dropp gick in i nykelbenet, där satt en "potacat" så hon slapp bli stucken så ofta. Från den gick en slang till en speciel ryggsäck  för droppet, som hon kunde ta på sig på ryggen och gå omkring med.
OM hon skulle be sin underbara läkare om en droppfri natt så tror jag han skulle gå med på det. Hon blev inte utsatt för någon omedelbar risk då. Men bäst för hennes hälsa var ju att ha det varje natt.
Max hadde sett till att Sagas pojkvän var införstådd med att Saga hadde dropp. För brorsan var väldigt mån om att lillasyster alltid skulle ha det bästa och mådde bra.

Kom in här av en slump men vill beklaga sorgen och sänder dig styrkekramar.
Kram Anna

Hej Emma!
Jag har mejlat över min bild på din hotmail nu