Mina två änglar

Hej, Jag är här och läser nästan varje dag. Jag är helt fast i denna tråd. Vill bara gå in och läsa för att få en bekräftelse på att du mår ganska bra idag med.
Tänkte på en låt som min syster valde till sin pojkväns begravning "Att skiljas är att dö lite grann" av jigz.
Det är så jag föreställer mej att du måste känna dej inombords och det känns så hjälplöst att inte kunna läka det igen.
Men att få skriva här till dej kan vi i fl försöka att göra din tillvaro lite ljusare och att vi tillsammans kan hålla liv i dina vackra minnen efter dina alldeles helt underbara barn.
Tack för det Emma./kram

Emma!
Ville  bara titta in till dig en stund såhär på kvällen. Har inte haft så mycket tid de senaste dagarna... tiden rusar när man som jag är hemma med en snart 7-månaders och en 3½ åring som ska lämnas och hämtas på dagis...

Ville bara berätta ang. Städerskan så ringde jag polisen igen, fick prata med ytterligare en assisten och gav återigen min berättelse om de sjuka smsen. Denna gång fick vi rådet att smsa tillbaka och hota med polisanmälan trots att vi ej vet efternamnet på personen ifråga. Så det gjorde min T i onsdags och tack gode gud *peppar, peppar* så har vi e hört nåt mer... Vi har ju tidigare varit mycket oroade över att med ett svar på smsen "trigga" igång ytterligare idéer från en sjuk hjärna så nu väntar vi bara och ser. Jag har dörrar låsta och tittar även ofta t genom fönstret för att se ifall någon står där... läskigt...

Jag har läst lite tillbaka och mår regelrätt vidrigt illa över att se de syner du beskriver framför mig! Som flera andra skrivit så finns det inte ord att beskriva det oerhört smaklöst, vidriga i att ta ett oskyldigt, hjälplöst barns liv. Det måste vara ren ondska ni kom i kontakt med och jag hoppas innerligt att denna person i nästa liv får ett straff för det hon gjorde... Tyvärr tror jag ju inte att det är straff nog för en sådan här person att sitta i fängelse hur länge det nu blir utan jag är helt säker på att straffet... det kommer senare...

Jag skrev det tidigare men jag önskar så att du finner kraft och styrka framöver, även när det riktigt tunga, svarta sorgestunderna kommer... Det är nu snart 3 år sedan min Pappa dog i en elakartad hjärntumör när jag precis hade fått min son Charlie. Pappa vanvårdades nåt så gigantiskt och under de 5 månaderna han levde efter sin diagnos så gav jag allt för att hjälpa honom till en dräglig sista tid i livet men än idag så kan jag ligga sömnlös på natten och se min hjälplösa Pappa i vissa situationer... Och jag känner en sån oerhörd smärta att jag bara vill skrika rakt ut eller supa mig redlöst full... *jo. det är sant*

Som tur är så gör man ju inte det för man är normal! Men ibland undrar jag om inte det vore oerhört förlösande att bara få vara rent primitiv när man drabbas av smärta och olyckor... Att vara stark det kan också vara att visa sig liten, svag och hjälplös och detta kan vara bra att tänka på!

Jag känner med dig, tänker oerhört på dig och din familj och ger dig en stor, varm kram från en Mamma till en annan!

Bella

Sov gott alla här inne och ha en bra dag i morgon!

I dag har det varit en sån dag,då jag har tänkt på er nästan hela dagen.
Jag har tänkt på era vackra barn,på din styrka,Emma,och det ofattbara som ni har upplevd.
Det gör ont i hjärtat,jag blir så arg på detta som drabbad er...
Önskar man kunne vrida klockan tilbaka,och förhindra detta onda hända.
Skickar dej många varma tankar och kramar.

Godnatt allihop...

Usch, julen måste bli jäTtesvår för er! Jag förstår att dina föräldrar inte orkar. Hoppas ni lyckas få en fin jul i alla fall och att den inte blir allt för jobbig!

I dag så satte vi ihop en hylla från ikea på stora pojkens rum, han var hos en kompis och lekte och lillkillen på 1,5 år sprang runt överförtjust, rätt som det var så började ha hosta och innan jag hann reagera så hade Tom honom i famnen och dunkade till han i ryggen och ut kom en skruv,(som tur var så var det ingen vass utan en som var platt i ändan, så att han skar sig inte i hallsen) jag blev så arg på mig själv att han lyckats få tag på en skruv, men i alla fall det första jag tänkte på när jag hade han i famnen och tröstade honom var Max och Saga, vet inte varför men direkt började jag att tänka på dom.

Jag har lagt till en sak i min blogg om ni vill läsa. Säg till om den ej går att öppna.

Bloggen på familjeliv? Går jag in på din sida så finns det ingen blogg att trycka på.

Jag är oxå inne och läser i tråden väldigt ofta. Det känns fantastiskt att kunna få göra det tycker jag för många gånger när man läser i media om saker som händer så undrar man ofta, hur alla inblandade mår och hur det är med dom, hur allt går osv. Nu får vi göra det och det är fantastiskt Emma. Tankarna går till er varje dag och tårarna rinner ofta. Allt det här har fått en att tänka till och ta vara på tiden med mina barn. Att ge den där extra kramen. Åhh, mitt hjärta värker när jag läser allt du skriver om Emma. Du har otroligt fina barn. Många många kramar!