Mina två änglar

Emmas blogg finns på hennes sida här på Familjeliv

Läser ikapp i tråden och din blogg. Jättejobbigt att läsa om Max i hallen och avskedet av barnen, kan bara ana vilka tankar och känslor som rör sig hos dig. Jag såg att du skrivit att du inte lägger nån skuld på din sambo i ett tidigare inlägg, men hur känner du själv inför att du var där när det hände-men inget kunde göra? Förlåt om det är en jobbig fråga och snälla säg ifrån om du tycker jag gått för långt.
Självklart anklagar inte jag dig eller tycker att du gjort nåt fel, men jag kan tänka mig att du känt dom känslorna nån gång även om du säkert innerst inne förstår och vet att du inget kunde gjort!
Tror det är bra med även jobbiga frågor och att få prata om allt. Även det som är mest jobbigt.

Kram

Har nyss läst din blogg, tårarna rinner. Hemskt att förlora sina barn, en del av sig själv.
Max och Saga finns ju fortfarande överallt. I dig, deras pappa och i allt annat som har betydelse i deras liv.
Dom lever lixom vidare i allt.
Varje gång du ser nå som dom har upplevt kommer du le och tänka på dom. Dom finns alltid kvar i minnena.
Och där kommer dom alltid att finnas, det kan ingen ta ifrån dig.
Kan tänka mig att Max var världens lilla "gentleman" som alltid skyddade dig och lilla Saga mot allt.
Som alltid såg efter sin lilla syster, och gör än idag.
Kan se framför mig hur det lyser bus i Sagas ögon, att hon gör massa rackartyg o sedan ser sådär oskyldig ut, som bara söta småtjejer kan se ut.
Har själv en liten flicka på 8månader, även fast hon knappt kan krypa, så lyser det bus i hennes ögon.
Jag är helt säker på att dina små ögonstenar visste att du älskar dom högst på denna jord och att du på nå sett visade det strax innan "änglarna kom för att ta tillbax dom".
Du är en fin människa Emma, dina barn har haft en sån otroligt bra förebild. Fortsätt vara stark, men kom även ihåg att man även får fälla tårar och visa sin svaghet ibland.
Kramar /

Spinner vidare på intressen . Även jag gillar verklighetsbaserade böcker och serier/filmer, men min största hobby är att fotografera, jag har fotograferat i lite drygt 2 år, och jag är (nästan) självlärd (har fått lite tips av maken min). Här kan man se ett axplock av mina bilder, om man vill , http://www.flickr.com/photos/fragileangel/  .

Då jag är sjuksriven så borde jag ha all tid i världen att bege mig ut och fotografera, men tyvärr så gör sig min panikångest till känna då jag tänker tanken att gå ut och fotografera . Nåja! Min ohälsa bleknar i jämförelse med vad du behövt gå igenom Emma. Jag önskar att jag kunde finna lite av din styrka, och ditt mod, för att jag ska orka ta mig igenom mitt helvete.

Kram till dig!

~ Grattis till Saga på namnsdagen  i dag ~

Ja, grattis Saga.

Och hoppas ni får jättemysigt i London.

Jag läser en bok nu som heter Närmare ljuset och handlar om barn som varit nära döden som berättar om sina upplevelser. Alla har de positiva upplevelser om att komma till himlen, träffa släktingar som gått bort och att smärta och sorger försvinner. Det känns lugnande att läsa den boken när man har denna händelse i tankarna. Och tryggt att man kommer att få se sina kära igen...

Jättefin blogg också, Emma! Skönt att läsa om era helt vanliga dagar, om att barnen så älskade och glada.

Jag tar inte illa upp alls. Jag hadde nog som utomstående haft massa frågor jag med.
Självklart finns tankarna där. Tänk om jag låtit barnen vart hos sin pappa några dagar till. Tänk om jag inte öppnat dörren, tänk om jag lyckats försvara mig. Tänk om jag lagt barnen tidigare. Tänk om, Tänk om. men jag har bestämmt mig för att inte gräva ner mig.

Det är meningslöst att gubbla på det sättet. Då får de fina minnena av barnen inte plats. Och det är ju det viktigaste. Att alla som vill, får minnas dom som de var.  Speciellt jag.
jag skulle förgöras av skuldkänslor.
Den enda som ska ha skuldkänslor är hon. Hon är den enda som har någon som helst skuld i detta. 

 

Hej Emma! J
ag är en mamma med två vuxna barn, och har ett litet barnbarn på tre och ett halvt år.
Jag har läst den här tråden hela tiden. Men idag började jag att att "fladdra" runt på internet och hittade de mest konstiga "konspirationsteorier" om vad som hände er. Slutade med att jag hamnade hos din vän L***** och hon hänvisade till en sida som var den mest konstiga jag läst.
Men din väns blog var så vacker att läsa och hon skrev lika vackert om Max o Saga innan allt det onda hände.

Jag önskar er en underbar helg nu i London

Kramar Helene

hej Emma.
jag har en fråga som jag verkligen undrar över, men aldrig vågat fråga.
Vems var håret som du höll i handen när ambulansmännen kom?
Jag hoppas att du inte tar illa upp för frågan och du behöver verkligen inte svara om du inte vill.
Än en gång så beklagar jag det hemska som har hänt dig, och jag håller med de andra som skrivit att det är ren ondska som gjort nått sånt här.
Kramar!