Mina två änglar

Ja, hur tankarna går....
Som tur är så fixar vakter poliser åklagare och advokater så att vi inte "råkar" mötas i korridoren el liknande. Hon har alltid fått gå in före oss. Villket betyder att när vi kommer in i rättsalen så sitter hon redan där, med vakter runt omkring sig.
När jag kommer in i rättsalen så har jag för det mesta ångest, att veta att man är påväg in i samma rum som den människan gör att man vill vända. Men jag har ju ett val, jag behöver inte sitta där. Men jag vill sitta där, jag vill höra när hon får bekräftat gång på gång att ingen tror på henne. Jag vill sitta i samma rum och visa att hon lyckades inte med mig, jag sitter livs levande i samma rum och håller hennes såkallade "kärlek" i handen.
Jag vill att hon hör mig när jag berättar att jag såg henne, jag minns att det var hon. Hon kan inte undvika att höra mig tala.
Jag försöker att inte titta åt hennes håll i rättsalen, de gånger jag gjort det så är det nära att brista, jag brast de första gångerna, bilder från kvällen spelades upp gång på gång. Jag såg henne aldrig göra mina barn illa, men bara tanken att de fick vara med om samma behandlig som jag gör att det brister innom mig.
Jag minns ju hur det såg ut och kändes för mig.
Men jag lägger inte tid och energi på att sitta och reta upp mig, bli arg el hata. Hon har ju vakter poliser och misstänksamma blickar på sig. Många tror att det e hon. Hon vet nog det..... Jag vet att hon inte kan gå därifrån, det kan jag. Det räcker för mig.
Jag kan inte på något sätt få tillbaka Max o Saga. Det enda vi har kvar är att hoppas att hon får sitta inlåst resten av sitt liv.

Idag har vi vart iväg på dop. Sambons brorsdotter döptes. Jättefint och massa folk var det. Jag trivs himmla bra med hans släkt. Alla är så ödmjuka och goa. Direkt efter dopet fick jag den lilla tjejen i famnen och äran att ta henne till byggnaden där vi skulle fika. Det känns så himmla naturligt att få ta hand om barn runtomkring mig, jag e så glad att jag får chansen att göra det. Max o Saga glömms inte för en minut bort, utan jag kramar barnen jag har runtomkring mig en gång extra istället.
Sambons andra bror var också med, med sambo och dotter. Den lilla tjejen föddes dagen efter det fruktansvärda hände. Jag kan förstå familjens blandade känslor, men det känns fint att något gott kom ur allt det onda då. Den lilla tjejen får alla att le, hon strålar 98% av tiden man ser henne. Precsi som att hon vill säga "glöm inte bort vad som finns kvar att vara glad för"
Det kommer jag aldrig glömma. Men jag kommer aldrig blömma det jag kan ha kvar av mina barn att vara glad för heller. Mina fina minnen....

Kom att tänka på en dikt som stämmer så bra

mina ögon kan glittra, mina läppar kan le.
Men sorgen i mitt hjärta, kan ingen se.

Många har ställt sig frågan "varför gråter hon inte, hur kan hon skratta?"
Denna dikt säger en hel del.
Ni medlemmar här på familjeliv har jag fått ett sånt otroligt stöd ifrån. Ingen har ifrågasatt mitt sätt att sörja. Därför är jag kvar här, jag kan inte ta mig härifrån, för det ger mig så mycket.
De som ställer sig de frågor jag tidigare nämnde, har också min förståelse. När man inte vart med om något liknande själv, så måste man få undra. Men nästa gång någon frågar mig det. Så kommer jag svara med denna dikt.

Sagas minnessida är uppdaterad, med några ord från Sagas mormor, min fina mamma.

Åååå, tusen tack villket otroligt fint inlägg. Jag blir alldeles mållös. Jag vill så gärna ge tillbaka allt ni ger mig. Jag vill få alla er att förstå hur mycket ni hjälp mig genom ert enorma stöd. Jag bli alldeles tagen av att bli kallas "årets kvinna". jag har lyckats med det
genom att vara sann, att vara den Emma jag tycker om att vara och bara vara mig själv.
Ingen officiel nominering behövs för att få mig att känna mig speciell, ni gör jobbet, bara genom att finnas här på familjeliv.

Jag har nyss setat och lagt in lite bilder här på familjeliv. Hoppas ni kan se dom. De finaste bilderna jag har på barnen finns på minnessdorna, men det kommer komma sånna bilder här med. Nu har jag lagt in bilder jag länge lovat att jag skulle lägga in. Bilder på mig från förr, bilder från nu, och bilder från london.

Tack för hjälpen :0)

ååå, tusen tack för dina fina ord! Jag är inte så duktig på att läsa min gästbok, vill så gärna ha denna tråd igång istället.  Så lägger min tid på den. 
Underbart fin låt!!! Jag blir alldeles varm när jag hör den. Tack för att du lade den här med. 

Ååå, tack för det. jag ska berätta om dina ord för min sambo. När jag läser bli jag nästan full i skratt, jag ser inte mig själv på det sättet. Men tack för att du talar om det för mig, för det värmer, och hjälper på vägen. Jag raporterar om sambons ord senare!

Du har sååå rätt. Tyvärr hadde hon det så att allt gick "hennes väg" där där kvällen. Jag satt vid datorn, villketr jag mycket sällan gjorde då, jag umgicks med barnen tills de skulle sova, det var så mycket roligare. eftersom jag satt där kunnde hon se mig från gatan. Jag hadde precsi fått ett sms av en av mina bästa vänner, jag ringde inte upp henne, jag skulle ju bara lägga barnen... sen skulle jag hinna med det också. Min syster saknade barnen och ville åka över, men lät bli pga förkylning som hon inte ville smitta barnen med. Det är så otroligt många omständigheter, som skulle kunnat undvika det, för den här gången. Uppengbarligen hadde hon bestämmt sig, så det hadde hänt något annan dag.... El inte....
Våran familj hadde otroligt fasta rutiner mycket pga Sagas handikapp och också för att alla i familjen tyckte om att ha det så. Så i efterhand kan jag ju fundera över att det kanske inte var så svårt att kartlägga oss.
Man jag orkar inte brottas med sådana tankar. Tyvärr har detta redan hänt. Barnen finns inte mer. De slets ifrån oss. Hadde jag kunnat vrida tillbaka tiden hadde jag gjort det. Oavsett vad det skulle kosta mig. Men det enda jag kan göra nu är att gå vidare, minnas barnen, föra deras minna vidare och njuta av den kärlek som finns kvar.  Det är beslutet jag fattat för framtiden och jag tänker inte ge upp det.