Jul förresten, måste fortsätta min ego-utläggning här, vi kommer fira hos oss! Har också bjudit in hela släkten, de som vill är välkomna, men på våra vilkor, det blir som det blir, vi ska ta det lungt!
Har varit några bataljer fram till detta, har fått lite medhåll/förståelse eftersom "jag är gravid"... Har inte med saken att göra skulle jag vilja skrika, men vad f-n, ändamålen helgar medlen eller vad säger man... Roligt (?) i alla fall var min mosters argument att "klart vi inte kan vara hos J, hon är ju gravid, inte ska hon orka med allting, det tänker vi inte utsätta henne för" - vadå orka med allting, vilket allting tänker hon på? (ska tilläggas att min moster är 10 år äldre än jag men skulle kunne vara 40 år äldre ur ett jämnställdhetsperspektiv - "klart kvinnan fixar all mat och julpyntar allt och säkerställer att allt blir mysigt för alla")
Jag undrar ju också om det är det mindre påfrestande att bila fyra timmar till henne och hennes familj istället? Efter en stund kröpt det ju också fram att de inte vill sätta sina barn (5 och 7 år) i bilen fyra timmar på julafton - men vi förväntades göra det då eller? Nåja, de valde att inte komma, och övriga valde att komma, så tråkigt att inte de är med, eftersom vi firat med dem alla år tidigare och småtjejerna är rätt coola, men min familj först!
Sedan känner jag igen det fler av er säger om engagmenag och tid, ler lite sorgset igenkännande och funderar på om det är vår generation som börjat värdera tid så högt, jag och J gör det verkligen. Att bara vara, underbart! Tycker å andra sidan att flera av vår släkt i generationen 40/50-talister prioriterar helt annorlunda/helt fel (enligt mig). Min mamma har inte träffat j på ganska länge, men är däremot jättenoga med att skicka paket och fira varje månad, ringer och gratulerar och är engagerad på det sättet, inte på vårt sätt, inte vad jag skulle vilja, men på hennes sätt. Visst blir jag irriterad ibland, tycker hon är extremt egoistisk och stör mig som f-n på vilka prioriteringar som görs men i mina goda stunder inser jag att jag inte kan ändra på henne. I vår familj är jag glad över j:s faster, som resonerar precis lika, som sagt tidigare helt otroligt hur vi har kunnat träffas regelbundet fast att hon bor längst bort (London), där pratar vi om att prioritera tid. Sedan får farmor och farfar också några plus, de är bra även om farmor gärna går vilse i det materialistiska träsket, har nästan alltid köpt/stickat ngt som "ursäkt" för att träffa j... Gammelfarfar däremot han är cool, farbror på 80 bast som har som standardrutin att komma förbi och fika på mina lediga månadagar, kommer förbi en halvtimme-timme för att lyfta upp j, leka lite med henne och bara prata en stund. Undrar om det är så långt som tillbaka till 20-talisterna man behöver gå för att uppskatta tiden igen... 
Nåja, mycket ord blev det - hopopas jag inte trampat några tår och hoppas jag fått fram mitt tänkt och kanske också lite av min frustration. Har ngn bra förslag tar jag gärna emot dem, det kanske trots allt går att uppfostra sina föräldrar?
Tråden är i första hand ett forum för de 20-talet ursprungliga "Minnatjejerna" men visst är du ändå välkommen att läsa i vår tråd och flika in med en hälsning, fråga eller kanske be om ett råd. 
