När jag var på min 12 veckors-gravid-kontroll så tyckte barnmorskan att jag var tjock om halsen så mvc läkaren fick titta och känna på den och ville skicka en remiss till kirurgen.
Konstigt nog så tänkte jag inte på det sen eller var orolig. Jag är ju lite överviktig så det väl klart att jag är rund om halsen också, tänkte jag.
Jag fick min tid på kirurgen och visste egentligen inte vad jag skulle göra där, ta nåt blodprov och känna lite på den kanske, trodde jag...
Läkaren på kirurgen tittade, kände och klämde och ville även titta med ultraljud. Efter han tittat en liten stund så kallade han in en sköterska som hade med sig en jätte stor nål och läkarn förklarade att han ville ta prover på den, finnålsbiopsi.
Dom sa att dom ville se om det fanns cellförändringar.
Efter undersökningen så var jag mest stum, visste inte riktigt vad jag skulle säga, så jag frågade vad det var för nåt fel.
Läkaren sa att det kanske inte var cancer.
Jag fortsatte att vara typ stum och undrade -vadå cancer?!
Jag kan ju inte ha cancer, jag kom hit bara för nån liten undersökning, tyckte jag.
Men vi var ju tvungna så klart att vänta på provsvaren, men att jag var iallafall tvungen att operera mig sa han, men det kunde vänta tills efter barnen var fött.
Efter läkarbesöket var jag nog lite i chock, visste inte vad som var fel på mig, nåt med sköldkörteln. Jag googlade på nätet efter sköldkörtel och tänkte då att jag kanske hade över/under produktion, men sen fanns några rader där det stod att man kunde ha cancer där, men det var inte så vanligt.
Dagarna gick och jag började bli mer och mer nervös över detta, jag hade inte hört nåt efter ca 10 dagar så jag ringde själv.
Kvinnan som svarar i telefonen på kirurgen sa att dom hade fått provsvaren, men ville inte säga det utan jag fick en tid hos läkaren nån dag därpå. Nu är det kört, tänkte jag, annars kan dom ju tala om småsaker i telefon, men min kille försökte lugna ner mig och att det är säkert ingen fara.
Jag är nu gravid början av åttonde månaden. När jag kom till läkarn så säger han att han hittade cellförändringar och att det är cancer. Han talade om för mig att det växer väldigt långsamt så vi behövde inte ta ut barnet nu, utan väntar 2 månader tills det är fött. Sedan skulle jag genomgå radiojod behandling.
Jag var i chock och kände bara att jag ska vara stark! Jag får inte deppa ihop mig nu så barnet i magen mår så dåligt och kommer ut för tidigt.
Det var jag mest rädd för.
Jag var nog chockad under restan av graviditeten.
Men sen så kom våran lilla dotter, frisk och alldeles underbar!
