Vi från Linköping Del:4

Vincent var själv på dagis idag i 40 min, han blev ledsen som väntat när jag gick, men slutade när han fick nappen. Allt flyter på hur bra som helst när jag är där, då bryr han sig inte alls om mig, men vi har ju alltid haft lite svårt när vi går iväg. Men är bara att acceptera att han är ett sånt barn. Han har ju alltid velat vara nära o så.
Medans Leo inte var så alls. Men det ska nog gå bra detta ändå

Klart det är viktigt att ställa frågor på dagis! Man måste ju vara engagerad som förälder. Nu vet ju vi ganska mycket sen innan eftersom Leo gått i flera år, men detta är ju ändå ett nytt dagis med andra rutiner o så, så det är klart man måste vara frågvis, vill ju veta vad de gör med mina barn när vi inte är där. Och jag ser det bara som roligt att få vara med nu på inskolningen, är ju ett bra tillfälle att få vara med sitt barn på dagis. Även om föräldrarna ska hålla sig i bakgrunden o låta personalen få ta överhanden.

Vi hade Leo 15 timmar på det förra dagiset, då gick han onsdag, torsdag, fredag 9-14..jättebra för oss var det! Då blev det långledigt från fredag till onsdag.
På dagiset innan var det måndag, onsdag o fredag, men det var inte bra, tyvärr fick vi inte välja där. Men gillade inte att det blev så hoppigt o Leo blev helt förvirrad av att gå en dag o sen vara hemma en dag o sen gå till dagis igen.

Stolt & lycklig mamma till Leo 050315 & Vincent 080325

vi kommer med att få gå mån tis o tors... lite hoppigt men ska ju bara vara så i ca 2 mån..

Jag är lite emot det här med 15 timmar egentligen. Dels betalar man lika mycket som om vi skulle ha honom där heltid. Sen är det ju faktiskt så att förskolan har en läroplan, hur ska min son hinna med allt som står i den på ynka 15 timmar?
Nu säger jag inte det här för att få lämna honom längre, gudarna ska veta att det är ångestladdat att lämna min lille kille. Men jag har funderat en hel del över det här.
Det är ungefär som att man skulle säga till skolbarnen som har abretslösa/föräldralediga föräldrar att de bara får vara i skolan 15 timmar i veckan?!
Jag ska knåpa ihop ett blogginlägg om detta nu.

Usch vilken ångestmorgon. Allt jag tänker på är bebis i säte. Hoppas hoppas hoppas h*n vänt sig på måndag eller att ett vändingsförsök fungerar. Jag vill inte snittas, jag vill verkligen inte. Jag vill få föda fram mitt barn själv, det är en upplevelse jag har sett fram emot så länge nu. Usch, känner mig så fruktansvärt egoistisk när jag tänker så. Allt som görs är ju för att det är bäst för bebis, vilket är viktigast.. Men jag vill verkligen inte. Ni kan väl hålla alla era tummar och tår för att h*n vänder sig?