Jag har en dotter på 2 månader och själv är jag snart 19 år, är jag så jäkla ung för o va mamma egenligen? jag får alltid höra att "oj vad ung du är, är du verkligen mamma? " men hade jag varit 19 o inte varit mamma så hade 19 inte varit så ungt utan man hade varit en mogen kvinna som dom säger! varför förändras det så mkt när man får barn, från att vara mogen o vuxen till o vara ung och liten?
hmm konstigt tycker jag :P vad säger ni?
Om jag jämför mig själv när jag var 19 mot när jag var 24-25 (eller som idag 28) så är det otroligt mycket hos mig som hade förändrats under den tiden. Sådant beror ju säkert på vad man gör och hur man lever såklart. För min egen del tyckte jag nog att jag var mogen att bli förälder, vid 19 år, men inte nu när jag ser tillbaka.
Jag kom ihåg själv hur jag tänkte när jag flyttade hemifrån. Jag kunde inte förstå dem som var 5-6 år äldre än jag som tykte att man var ganska ung när man var 19 och förmodligen skulle ändra ganska många åsikter och tankar. Jag kände mig som den mest vuxna i hela världen. Jag hade ju flyttat från landet till storstaden, hade fixat ett jobb och tjänade egna pengar och betalade räkningarna. =)
Det är nog olika för alla hur man är och vad man passar som.
var inte meningen att skicka där...en liten victor hjälper till här haha.
Det är möjligt att du inte saknar ngt men när jag ser på mina barn önskar jag nog ändå att de ska välja anorlunda..om ngn vid 18-19års ålder sa att de funderade på att skaffa barn så hade jag nog rått dem att vänta ngt år. Sedan älskar jag ju mina barn, ångrar inte ngt av dem och är glad att jag har dem. Inser väl mäst att jag älskat dem lika mycket, varit lika glad över att ha dem om jag väntat ngt år...jag hade inte förlorat ngt alls på det utan fått samma glädje av dem då som nu.
Jag vill väl att barnen ska slippa kämpa med vardagen på samma sett som jag fick nu när de ska läsa vidare..för studierna i sig är inte så svåra tycker jag men de tog så otroligt mycket tid..jag åkte vid sju på morgonen, var hemma vid fyra-fem och hämtade barnen och fixade med middagar, läxor o alt runt dem....sedan hade man litteratur att läsa och det är facklitteratur 2-3böcker i veckan från perm till perm..och så hade man arbeten att skriva 2-3 i veckan och ngn redovisnings uppgift med skriftlig del som skulle göras i grupp varje vecka. Så när barnen lagt sig var det bara att sätta sig med det...jag vill väl kanske att mina barn ska slippa den stressen och enorma pusslandet, man lääängtade ju efter att få jobba istället o få vara ledig när man var ledig..
Sedan skulle jag tycka att det var kul om de valde att tågluffa genom europa, eller jobba utomlands ett år...till exempel
Det är klart att det går. Jag har pluggat in gymasiet och stor del av min juristutbildning med 4 barn. Under utbildningen så fick jag mitt 5:e barn. Just för att jag har erfarenhet av det hela så önskar jag att mina barn gör annorlunda. Sedan så spelar det inte så stor roll om man är klar med barnfödandet för egen del när man söker jobb. De ser till ens ålder och gör sina beräkningar där. Har man redan barn så kan de dra sig för att anställa just på grund av att det kan bli en massa vab.
Sedan är det mycket vanligt att man skaffar barn tidigt för att man saknar något i sitt liv. Jag gjorde det också, men tro inte att jag erkände det då. Det tog nog 12-15år innan jag ens insåg att det var för att få den familj som jag inte ansåg att jag hade.
javisst kanske man inte önskar sitt barn samma sak man själv genomgått om man nu tycker det har varit jobbigt. jag själv blev låst till mitt hem pga min pappa och fick inte ta vilken utbildning jag ville utan hans tillstånd, fick inte åka mer än till och från skolan om inte han sa okej och detta önskar jag inte mitt barn. hoppas han får uppfylla alla sina drömmar, men då ska det verkligen vara hans drömmar som blir uppfyllda och inte mina. när jag kom till det stadiet då jag blivit ihop med min sambo så ville vi skaffa barn. dock fick jag barn vid 22 års ålder så jätteungt är det väl inte, men så var det och jag är glad för att jag vågade göra det. jag har aldrig drömt om att festa eller tågluffa utan egentligen bara önskat mig ett normalt liv.
men angående jobb så sökte jag flera jobb innan jag fick barn och de frågat om jag vill ha barn inom de närmsta åren och därmed blivit nekad jobb. blev så förnedrad, men jag kunde aldrig ljuga för det hade inte varit jag. finns nog många för och nackdelar att studera och ha barn, har hört olika och det blir nog bra hur man än gör. jag älskar att studera på distans och det funkar faktiskt jättebra för min del. dock hade jag såklart velat haft jobb istället, men nu är livet som det är och då får man studera istället.
Du saknade ett normalt familjeliv och ville därför ha barn tidigt, även om det inte var jättetidigt. Så du skanade också något i ditt liv som barn kunde fylla 
Vad vet du om jag är ett vuxet barn eller inte? Skillnaden kanske bara är att jag är mycket äldre än dig och därmed varit vuxen mycket längre och fått mer distans till min barndom.
det är kul att ni diskuterar ämnet för det är väldigt intressant o höra era åsikter och se hur det verkligen kan vara så olika! jag tror lite av det här beror på hur man själv är uppväxt o lärd hur man ska prioritera, det skiljer sig så himla mycket från familj till familj.
är man 19 så är man ung. Både med och utan barn.
Om man säger så här då...
Medelåldern för förstföderskor i sverige är knapt 29år..eller var det förra året man vet ju inte hur detta kommer se ut för i år ännu...detta innebär att man om man får barn vid 19år är tio år yngre än vad som är medelålder. Med andra ord är man i sverige en ung mamma om man får barn vid 19..åldersmässigt ung för att vara mamma oavsett mognad mm.
Det går ju inte att säga "jag tycker inte man är ung förälder vid 19" för den enskilda personens åsikter gör ingen skillnad i frågan. Fakta är att man i sverige är ung för att vara förälder när man är 19år. Vid 39år är man oxå lika mycket äldre förälder som man vid 19år är ung förälder..vid 29år är man precis medel föräldern åldersmässigt.
Man kan också säga så här. Vad skulle ni 19-åringar säga om en 9-åring sa att den minsann var lika mogen som du, eftersom den levt det liv den levt? Låter inte det lite naivt? Jag menar, visst har man väl utvecklats en del på 10år. Detsamma gäller mellan 19 och 29 år. Man ser det kanske bara inte förräns man är 29år och ser tillbaka.
Personligen skulle jag aldrig påstå att jag var lika mogen som en 40-åring. Räknar med att jag i den åldern har ett annat förhållande till mitt arbete, mitt liv, intressen...
Dessutom måste jag kommentera en grej. Varför tar alla "unga" föräldrar alltid upp att de minsann inte dricker och festar. Det har de tröttnat på. Precis som att det är den största faktorn vad gäller mognad Snarare omognad.