• CarroMeijer

    är jag så ung?

    Jag har en dotter på 2 månader och själv är jag snart 19 år, är jag så jäkla ung för o va mamma egenligen? jag får alltid höra att "oj vad ung du är, är du verkligen mamma? " men hade jag varit 19 o inte varit mamma så hade 19 inte varit så ungt utan man hade varit en mogen kvinna som dom säger! varför förändras det så mkt när man får barn, från att vara mogen o vuxen till o vara ung och liten?

    hmm konstigt tycker jag :P vad säger ni?

  • Svar på tråden är jag så ung?
  • Catlina

    Om jag jämför mig själv när jag var 19 mot när jag var 24-25 (eller som idag 28) så är det otroligt mycket hos mig som hade förändrats under den tiden. Sådant beror ju säkert på vad man gör och hur man lever såklart. För min egen del tyckte jag nog att jag var mogen att bli förälder, vid 19 år, men inte nu när jag ser tillbaka.
    Jag kom ihåg själv hur jag tänkte när jag flyttade hemifrån. Jag kunde inte förstå dem som var 5-6 år äldre än jag som tykte att man var ganska ung när man var 19 och förmodligen skulle ändra ganska många åsikter och tankar. Jag kände mig som den mest vuxna i hela världen. Jag hade ju flyttat från landet till storstaden, hade fixat ett jobb och tjänade egna pengar och betalade räkningarna. =)

    Det är nog olika för alla hur man är och vad man passar som.


  • minafyra

    var inte meningen att skicka där...en liten victor hjälper till här haha.

    Det är möjligt att du inte saknar ngt men när jag ser på mina barn önskar jag nog ändå att de ska välja anorlunda..om ngn vid 18-19års ålder sa att de funderade på att skaffa barn så hade jag nog rått dem att vänta ngt år. Sedan älskar jag ju mina barn, ångrar inte ngt av dem och är glad att jag har dem. Inser väl mäst att jag älskat dem lika mycket, varit lika glad över att ha dem om jag väntat ngt år...jag hade inte förlorat ngt alls på det utan fått samma glädje av dem då som nu.

    Jag vill väl att barnen ska slippa kämpa med vardagen på samma sett som jag fick nu när de ska läsa vidare..för studierna i sig är inte så svåra tycker jag men de tog så otroligt mycket tid..jag åkte vid sju på morgonen, var hemma vid fyra-fem och hämtade barnen och fixade med middagar, läxor o alt runt dem....sedan hade man litteratur att läsa och det är facklitteratur 2-3böcker i veckan från perm till perm..och så hade man arbeten att skriva 2-3 i veckan och ngn redovisnings uppgift med skriftlig del som skulle göras i grupp varje vecka. Så när barnen lagt sig var det bara att sätta sig med det...jag vill väl kanske att mina barn ska slippa den stressen och enorma pusslandet, man lääängtade ju efter att få jobba istället o få vara ledig när man var ledig..

    Sedan skulle jag tycka att det var kul om de valde att tågluffa genom europa, eller jobba utomlands ett år...till exempel

  • annbom

    Det är klart att det går. Jag har pluggat in gymasiet och stor del av min juristutbildning med 4 barn. Under utbildningen så fick jag mitt 5:e barn. Just för att jag har erfarenhet av det hela så önskar jag att mina barn gör annorlunda. Sedan så spelar det inte så stor roll om man är klar med barnfödandet för egen del när man söker jobb. De ser till ens ålder och gör sina beräkningar där. Har man redan barn så kan de dra sig för att anställa just på grund av att det kan bli en massa vab.

    Sedan är det mycket vanligt att man skaffar barn tidigt för att man saknar något i sitt liv. Jag gjorde det också, men tro inte att jag erkände det då. Det tog nog 12-15år innan jag ens insåg att det var för att få den familj som jag inte ansåg att jag hade.


    lunaria skrev 2009-08-15 15:55:41 följande:
    CarroMeijer: jag håller med dig fullständigt även här. det GÅR faktiskt plugga medans man har barn/skaffar barn, idag är det väldigt vanligt att man gör det och det är inte svårare än något annat. ett argument som många påpekar som positiva är att när man väl är utexaminerad är man klar med barnaskapandet och då är man mer attraktiv på arbetsmarknaden. och jag tycker det är taskigt att säga att de som haft en svår uppväxt bär omkring på en massa sorg. tack vare min barndom så har jag lärt mig saker som jag inte hade gjort annars, jag hade antagligen inte haft det jag har idag och det hade varit mer sorgligt.och ska jag ha skaffat barn för att jag saknat något annat annat i mitt liv?? det där kallas amatörpsykologi. väldigt få som väljer att fylla sitt liv med något just för att man saknat något annat tidigare. vettiga människor förstår att den tiden är förbi och går aldrig att få tillbaka och att ta igen den tiden låter idiotiskt i mina öron. jag tror man saknar något när man missar sin barndom, men den fylls med annat automatiskt som de som haft vanligt uppväxt förlorar. eftersom jag är ett maskrosbarn så lärde jag mig hantera motgångar på ett visst sätt och det gör mig till den jag är. vad är det jag har missat då?? jag har sett tidigare klasskamrater hamna på akuten, fyllecell och i missbruk och det sistnämnda vet jag allt vad det innebär. många generationer av missbruk finns det i min släkt och att jag har låtit bli att dras till saker som andra i min släkt har gjort är ingen förlust, snarare tvärtom . jag vill resa med min man och mina barn, jag vill ha det trevligt och umgås med barnfamiljer, varför utesluter ett barn allt annat?? tror många är så jävla avundsjuka på andra som gjort andra val för att de inser att DE saknat något som DE har varit i behov av när de gjort dessa val, men att säga att alla människor har exakt samma behov för att bli mogna människor är ack så fel!!
  • Frank
    CarroMeijer skrev 2009-08-13 11:55:38 följande:
    Jag har en dotter på 2 månader och själv är jag snart 19 år, är jag så jäkla ung för o va mamma egenligen? jag får alltid höra att "oj vad ung du är, är du verkligen mamma? " men hade jag varit 19 o inte varit mamma så hade 19 inte varit så ungt utan man hade varit en mogen kvinna som dom säger! varför förändras det så mkt när man får barn, från att vara mogen o vuxen till o vara ung och liten?hmm konstigt tycker jag :P vad säger ni?
    Jag skulle i och för sig säga att man är ung när man är 19 år vare sig man har barn eller inte men det är väl inget konstigt att man kan vara ung för något speciellt men inte ung i största allmänhet (en 25-åring som löser melodikrysset exvis :D).
  • lunaria

    javisst kanske man inte önskar sitt barn samma sak man själv genomgått om man nu tycker det har varit jobbigt. jag själv blev låst till mitt hem pga min pappa och fick inte ta vilken utbildning jag ville utan hans tillstånd, fick inte åka mer än till och från skolan om inte han sa okej och detta önskar jag inte mitt barn. hoppas han får uppfylla alla sina drömmar, men då ska det verkligen vara hans drömmar som blir uppfyllda och inte mina. när jag kom till det stadiet då jag blivit ihop med min sambo så ville vi skaffa barn. dock fick jag barn vid 22 års ålder så jätteungt är det väl inte, men så var det och jag är glad för att jag vågade göra det. jag har aldrig drömt om att festa eller tågluffa utan egentligen bara önskat mig ett normalt liv.

    men angående jobb så sökte jag flera jobb innan jag fick barn och de frågat om jag vill ha barn inom de närmsta åren och därmed blivit nekad jobb. blev så förnedrad, men jag kunde aldrig ljuga för det hade inte varit jag. finns nog många för och nackdelar att studera och ha barn, har hört olika och det blir nog bra hur man än gör. jag älskar att studera på distans och det funkar faktiskt jättebra för min del. dock hade jag såklart velat haft jobb istället, men nu är livet som det är och då får man studera istället.

  • annbom

    Du saknade ett normalt familjeliv och ville därför ha barn tidigt, även om det inte var jättetidigt. Så du skanade också något i ditt liv som barn kunde fylla


    lunaria skrev 2009-08-15 18:42:28 följande:
    javisst kanske man inte önskar sitt barn samma sak man själv genomgått om man nu tycker det har varit jobbigt. jag själv blev låst till mitt hem pga min pappa och fick inte ta vilken utbildning jag ville utan hans tillstånd, fick inte åka mer än till och från skolan om inte han sa okej och detta önskar jag inte mitt barn. hoppas han får uppfylla alla sina drömmar, men då ska det verkligen vara hans drömmar som blir uppfyllda och inte mina. när jag kom till det stadiet då jag blivit ihop med min sambo så ville vi skaffa barn. dock fick jag barn vid 22 års ålder så jätteungt är det väl inte, men så var det och jag är glad för att jag vågade göra det. jag har aldrig drömt om att festa eller tågluffa utan egentligen bara önskat mig ett normalt liv. men angående jobb så sökte jag flera jobb innan jag fick barn och de frågat om jag vill ha barn inom de närmsta åren och därmed blivit nekad jobb. blev så förnedrad, men jag kunde aldrig ljuga för det hade inte varit jag. finns nog många för och nackdelar att studera och ha barn, har hört olika och det blir nog bra hur man än gör. jag älskar att studera på distans och det funkar faktiskt jättebra för min del. dock hade jag såklart velat haft jobb istället, men nu är livet som det är och då får man studera istället.
  • lunaria
    annbom skrev 2009-08-15 19:14:47 följande:
    Du saknade ett normalt familjeliv och ville därför ha barn tidigt, även om det inte var jättetidigt. Så du skanade också något i ditt liv som barn kunde fylla lunaria skrev 2009-08-15 18:42:28 följande:
    vet inte hur jag ska förklara, men du har fel. om du hör på vuxna barn till alkoholisters definitionen på vad "normalt" innebär så skiljer dessa svar sig enormt på vad en människa med normal uppväxt skulle svara. du definierar det som att skaffa barn, men för mig är det inte. att skaffa barn är det mest skrämmande jag gjort. har aldrig fått växa upp med drömmar, för drömmar och önskemål är bara nonsens när realiteten är som den är. sen när man väl går och blir vuxen så är man rädd för just de egna valen. att jag hittat en underbar kille som jag stannat kvar hos är ett under och att vi ens skaffat barn är likaså. men nnerst inne vet jag att det är vårt val att skaffa barn och det har inget med min definition av normalitet att göra alls egentligen..

    var inte meningen att ta över tråden ts, men här är en länk som stämmer helt. finns massor av information på många sidor: web.comhem.se/javell/karleksfull.htm
  • annbom

    Vad vet du om jag är ett vuxet barn eller inte? Skillnaden kanske bara är att jag är mycket äldre än dig och därmed varit vuxen mycket längre och fått mer distans till min barndom.


    lunaria skrev 2009-08-15 21:07:04 följande:
    vet inte hur jag ska förklara, men du har fel. om du hör på vuxna barn till alkoholisters definitionen på vad "normalt" innebär så skiljer dessa svar sig enormt på vad en människa med normal uppväxt skulle svara. du definierar det som att skaffa barn, men för mig är det inte. att skaffa barn är det mest skrämmande jag gjort. har aldrig fått växa upp med drömmar, för drömmar och önskemål är bara nonsens när realiteten är som den är. sen när man väl går och blir vuxen så är man rädd för just de egna valen. att jag hittat en underbar kille som jag stannat kvar hos är ett under och att vi ens skaffat barn är likaså. men nnerst inne vet jag att det är vårt val att skaffa barn och det har inget med min definition av normalitet att göra alls egentligen.. var inte meningen att ta över tråden ts, men här är en länk som stämmer helt. finns massor av information på många sidor: web.comhem.se/javell/karleksfull.htm
  • lunaria
    annbom skrev 2009-08-15 22:43:16 följande:
    Vad vet du om jag är ett vuxet barn eller inte? Skillnaden kanske bara är att jag är mycket äldre än dig och därmed varit vuxen mycket längre och fått mer distans till min barndom.lunaria skrev 2009-08-15 21:07:04 följande:
    okej så bara för att du då kanske skaffade barn för att du saknade något i ditt liv så gjorde/gör iaf inte jag det. har du någon rätt att säga hur min uppväxt har varit och hur mycket distans jag har fått till min barndom?? alla har dessutom varit med om olika saker och "skadats" på olika sätt. jag förstår att du kanske känner så efter många år att du gjorde på det viset, men jag gör det inte och det vore som sagt inte det mest naturliga för mig att göra så heller så jag tror aldrig jag kommer att tro det som du gör. normalitet har mer med min egen förmåga om du förstår vad jag menar?? att gräva ner gamla demoner och bygga upp ett nytt sätt för mig att göra saker på, min egna personliga resa. och detta har inget med barn att göra bortsett från att Jag vågade göra valet att skaffa barn.
  • CarroMeijer

    det är kul att ni diskuterar ämnet för det är väldigt intressant o höra era åsikter och se hur det verkligen kan vara så olika! jag tror lite av det här beror på hur man själv är uppväxt o lärd hur man ska prioritera, det skiljer sig så himla mycket från familj till familj.

  • minafyra

    Om man säger så här då...
    Medelåldern för förstföderskor i sverige är knapt 29år..eller var det förra året man vet ju inte hur detta kommer se ut för i år ännu...detta innebär att man om man får barn vid 19år är tio år yngre än vad som är medelålder. Med andra ord är man i sverige en ung mamma om man får barn vid 19..åldersmässigt ung för att vara mamma oavsett mognad mm.

    Det går ju inte att säga "jag tycker inte man är ung förälder vid 19" för den enskilda personens åsikter gör ingen skillnad i frågan. Fakta är att man i sverige är ung för att vara förälder när man är 19år. Vid 39år är man oxå lika mycket äldre förälder som man vid 19år är ung förälder..vid 29år är man precis medel föräldern åldersmässigt.

  • Sennaboo

    Man kan också säga så här. Vad skulle ni 19-åringar säga om en 9-åring sa att den minsann var lika mogen som du, eftersom den levt det liv den levt? Låter inte det lite naivt? Jag menar, visst har man väl utvecklats en del på 10år. Detsamma gäller mellan 19 och 29 år. Man ser det kanske bara inte förräns man är 29år och ser tillbaka.

    Personligen skulle jag aldrig påstå att jag var lika mogen som en 40-åring. Räknar med att jag i den åldern har ett annat förhållande till mitt arbete, mitt liv, intressen...

    Dessutom måste jag kommentera en grej. Varför tar alla "unga" föräldrar alltid upp att de minsann inte dricker och festar. Det har de tröttnat på. Precis som att det är den största faktorn vad gäller mognad Snarare omognad.

  • minafyra
    Sennaboo skrev 2009-08-16 19:55:02 följande:
    Man kan också säga så här. Vad skulle ni 19-åringar säga om en 9-åring sa att den minsann var lika mogen som du, eftersom den levt det liv den levt? Låter inte det lite naivt? Jag menar, visst har man väl utvecklats en del på 10år. Detsamma gäller mellan 19 och 29 år. Man ser det kanske bara inte förräns man är 29år och ser tillbaka. Personligen skulle jag aldrig påstå att jag var lika mogen som en 40-åring. Räknar med att jag i den åldern har ett annat förhållande till mitt arbete, mitt liv, intressen... Dessutom måste jag kommentera en grej. Varför tar alla "unga" föräldrar alltid upp att de minsann inte dricker och festar. Det har de tröttnat på. Precis som att det är den största faktorn vad gäller mognad Snarare omognad.
    Haha ja det har jag med frågat..men de fortsätter propsa på att de är mogna, vuxna och inte dricker ändå. Jag har sagt att va fan...människor i alla åldrar tycker det är kul att fetsa ibland oavsett barn, civilstatus och mognad. Men jag tror många känner en större press på sig att inte festa runt när de är unga föräldrar då det annars kan ge en stämplen "oansvarig, ung förälder som bara festar runt"
  • Lizzyzz
    minafyra skrev 2009-08-16 20:03:27 följande:
    Haha ja det har jag med frågat..men de fortsätter propsa på att de är mogna, vuxna och inte dricker ändå. Jag har sagt att va fan...människor i alla åldrar tycker det är kul att fetsa ibland oavsett barn, civilstatus och mognad. Men jag tror många känner en större press på sig att inte festa runt när de är unga föräldrar då det annars kan ge en stämplen "oansvarig, ung förälder som bara festar runt"
    Jag dricker inte.. är ung.. men de har inget med min mognad å göra..

    De har med både minnen och att jag inte tycker om smaken att göra..

    Skulle inte vilja påstå man är mer mogen för man inte dricker.. för menar.. har ju systrar som är 15 år äldre än mig som dricker.. dom är ju inte mindre mogna än mig.. (dom har ju hunnit med så mycket mer än jag..)  Och dom är ju föräldrar dom med

    Men tror Faktiskt att många unga får den "stämpeln" iaf efter vad jag läst i många andra forum.. att unga bara tänker på sig själva å festar etc.. så kanske därför tror många unga dom måste påpeka att dom inte dricker?? (har ingen aning.. bara spekulerar)

    Många mognar in i mamma rollen.. men de har ju inte heller med ålder att göra.. finns ju dem som är 30+ som "mognar" när de blir föräldrar.. Men ja tycker ändå de mest är ett uttryck..

    Jag såg mig som en UNG MAMMA när jag var 17.. nu som 24åring ser jag mig inte som en ung mamma.. men jag är ju långt ifrån gammal..
    Men då tänker jag ju mest att jag varit mamma i 7 år redan.. å då känns begreppet "ung mamma" bara lite fel
    Sandra 02, Lucas 03, Tor & Caroline 05, BF 091109
Svar på tråden är jag så ung?