Vi har också berättat för ganska många faktiskt. Alla i min klass/grupp vet om det, det gick inte att dölja när jag mådde så illa och inte åt ngt.
Makens släkt berättade vi för ganska fort, hans pappa och hans sambo berättade vi dagarana efter vi testat. Vi hade varit uppe hos dem helgen innan och jag var superdålig så när vi berättade så förstod de varför och det var bra. När vi var där visste vi inte, trodde mest att jag hade magkatarr 
De övriga i hans släkt har vi berättat pöompö för, när tillfälle har kommit. Dock så vet inte hans mamma eller mormor ngt än, tror inte han kommer berätta för dem heller faktiskt.
I min släkt vet inte så många än. Har berättat för mamma, efter mycket ångest (ringde henne ngr dagar efter det och beklagade mig över illamåendet och att jag spydde men fick bara som svar att det var onormalt att spy, hon hade minsann bara spytt en gång med oss 6 och det var pga åksjuka så att spy var sjukligt...så mycket sympati hade hon 
).
Mina 2 äldsta småsystrar har jag berättat för och mammas man vet nog också om det. Den övriga släkten, pappa, mormor osv vill jag inte berätta för men inser att jag måste så vi ska chocka dem vid jul tror jag.
Var på infomöte om KUB-test igår. Fick en helt underbar människa, sympatisk och trevlig. Hon förklarade och sa sakerna precis så att jag förstod.
Passade på att fråga om medicinen och den ologik jag tycket det var med att minska på den och fick faktiskt ett svar jag kunde köpa. Vilken skillnad det blir när man faktiskt förklarar för mig
Passade på att lämna prover inför nästa besök också, när vi ändå var i farten. Lika bra att ta det när vi ändå var hemma igår. Fick en jättebra sköterska då också...det gick på första försöket vilket är så skönt. Hon insåg att hon var tvungen att använda barnnålen på mig och då funkade det på en gång, plus att det inte gör lika ont med den nålen.
Bokade tid för kub igår med på kvällen så vi får se när de hör av sig. Det är ju inte så mycket tid att spela på egentligen, det måste ju göras innan v. 14, är på 10+6 idag så det närmar sig ju. Frågade om man får lugnande om man måste göra fostervattenprov men fick inget svar så det är väl ingen omöjlighet i alla fall då antar jag...hoppas det i alla fall.
Jag tror inte jag ska vaccinera mig alls, blir alltid sjuk av vaccin så jag vill inte riskera något. Har hört många bud om hur man ska göra och så vidare men jag vågar inte riskera något så om inte min bm har något superbra argument så blir det inget vaccin.
Maken ska vara med på förlossningen, han skulle bara våga något annat....
Om jag fortfarande går i skolan (om jag orkar så länge vill säga...) så får han rusa in till örebro, jag kommer ju ha nära om jag är på skolan. Om jag är hemma så får han rusa hem så kör vi till karlskoga istället.
Jag har varnat honom om att jag är gnällig när det gäller sjukhus och är ju inte direkt mer sammarbetsvillig när jag har ont...så jag försöker förbereda honom på det. Vi åkte in till akuten förra hösten när jag hade ont i magen...han fick typ bära ut mig till bilen för jag vägrade åka in...så han vet nog vad som väntar sen...stackarn Jag är bara liiite omöjlig ibland...
Angående kön...grymt nyfiken men vill nog inte ta reda på det innan. Maken och svärfar tror på tvillingpojkar...ralf och rolf Fy vilka namn de vill ha...
Jag hävdar bestämt att det är EN, och kön vet jag ju inte så jag har inte spekulerat så mycket ännu faktiskt.
). Jag vet att jag måste sen, så jag får står ut. Det kommer vara jobbigt men vad har jag för val? Inget!
Angående symptom då...är i v.11+0 för övrigt.
Har följande symptom: Kissnödig, illamående, molvärk, finnar, humör, lågt blodtryck, blodsockret svänger fort, fruktansvärt rastlös. Ja...det är väl det.
Har inte ont i brösten längre och något känns konstigt på något vis. Svårt att förklara. Innan har jag känt som om jag nyss fått reda på det och allt känns nytt och nervöst men nu vet jag inte riktigt... Känns som om allt är som vanligt och att jag bara är sjuk...skumt.