Ni som har ett barn!
Varför? Kan eller vill ni inte få fler?
Om ni inte VILL -varför? Vad är fördelarna med endast ett barn? Vad är NACKDELARNA?
Slutligen: Hur gamla var ni när ni skaffade ert barn? Min fördom säger att enbarnsföräldrar(utan planer på fler) är lite äldre än genomsnittet.
Jag har bara ett barn pga av att jag inte vill ha mer barn i nuläget pga storrisk för att jag ska få HF igen,
sen vill jag nästa gång(om det blir ) nån nästa gång helst ha en pålitlig man/sambo.
jag var 21 när jag fick Cajsa.
Graviditeten var det jäv#¤¤% jag gått igenom och skulle aldrig göra om det.
Dessutom är ungen perfekt så vi är nöjda med henne och behöver inte fler 
Nu har jag i och för sig tre barn, men den minsta är 5 år och den bror som är närmast henne i ålder är 18 så min femåriga dotter är ju att räkna som ett ensambarn och jag tycker det är så lyxigt att bara ha henne!
De stora är det knappt 2 år emellan och jag tyckte inte alls att det fanns några fördelar direkt med att ha två barn tätt, de bråkade i stort sett hela sin uppväxt, nu uppskattar de så klart varandra men det dröjde MÅNGA år innan det var fred mellan dem.
Så jag njuter varje dag av att inte ens fundera över ett syskon till lilltjejen!
Jag är ensambarn och kan mycket väl tänka mig att bara skaffa ett.
Tycker det där med "syskon att leka med" är rätt överskattat. Jag har aldrig lidit av att inte ha nån konstant lekkamrat hemma, däremot har jag lärt mig att underhålla mig själv... Behöver inte något yttre stimulans för det.
Sen tänker jag rent ekonomiskt och tidsmässigt. Så som mamma gick upp i mig... Det hade varit svårt om vi varit två syskon. Och skulle jag och min man gå och skiljas hade det fungerat helt ok med ett barn att försörja men två hade jag nog inte kunnat ge en bra livskvalité.
Jag är 36 år och funderar också på detta med 1 barn eller fler? Ena stunden vill jag så innerligt gärna bli gravid igen (och det snart!) och få en liten till, men andra stunden känner jag mig nöjd med vår lilla dotter som snart fyller 1 år.
När jag vill ha fler barn så blir jag jättestressad när folk runt omkring mig med små barn blir syskongravida och vill också bli det nu, fast vår inte är så gammal än, jag kan ju vänta några år och ändå få syskon. Eller?? Det kanske jag inte kan, så är det. Maken och jag fick kämpa i minst 4,5 år och en IVF innan jag blev gravid. Inget är ens säkert att jag kan bli gravid igen, kanske inte ens med en ny IVF. Och hur många IVF ska man testa, varje nytt försök skulle ju kosta oss ca 25 000:- MINST! Blir man inte gravid efter första och kanske inte andra, när drar man gränsen, skulder på över 50 000 ska vi prova en tredje gång, tredje gången gillt, men nej inget denna gången heller och 75 000 kr fattigare?! Nu är ju ett barn till värt alla dessa pengar, men om det inte blir nåt då?
Sen känner jag ibland att åh så skönt att bara vara vi 3. Vi var ensamma i många år maken och jag och man blir rätt bekväm vad gäller sin vardag, resor, shopping , träning och framför allt egentid!
Jag har själv en äldre syster, 4 år äldre och vi lekte sällan som små, det var för många år mellan oss, hon hade sina kompisar och jag fick sällan vara med. Vi har kontakt idag, men inte mycket, ingen nära och innerlig kontakt.
Dottern är ett mycket snällt och lättsamt barn och sover underbart, är mycket social och ej rädd för främmande människor, jag tror om det håller i sig inte att hon får svårt att knyta egna kontakter.
Om jag vill ha syskon skulle jag nog vilja ha dem ganska tätt, men undrar om tålamodet klarar det? Dessutom har vi det bra vi 3 nu. Men som sagt jag är jättekluven, men tycker det känns jätteskönt at höra andra som valt eller inte valt att "bara" ha ett barn och hur det är. Jag tänker också på det här om dottern ska vara ensam barn hela livet och vi blir gamla, men man får som en äldre kollega till mig med 1 barn sa, "man får försöka städa undnan efter sig och inte lämna efter för mycket åt barnet att ta hand om".
Långt inlägg detta hoppas ni orkat läsa!
Jag har gärna kontakt med ni i samma situation som jag, om någon känner för det får ni gärna inboxa mig och vi kan fortsätta hålla kontakt?!
Jag fick mitt barn när jag var 34 år. Separerade från fadern när jag var 36. Nu är mitt barn snart 5 år och det känns fel att skaffa ex halvsyskon med ny man och hon skulle vara för stor för att "leka" med sitt nya syskon i så fall.. Men visst, jag älskar barn. Det är bara lite för sent nu tänker jag..
Ptja. Det är bara några år sedan som vi inte skulle ha några barn alls. Nu har vi en och det är inte så "bara" tycker vi.
Kanske ändrar vi oss om några år igen, vi får väl se. Det gick väldigt fort att bli gravid, trots att vi är ganska gamla, så vi räknar med att det går fort då också.
Men än så länge ser vi bara fördelar. Vi har gott om tid, gott om pengar eftersom man inte behöver vabba så mycket med ett barn, möjlighet att göra vanliga vuxensaker eftersom hem och hushåll och barn inte alltid tar galet mycket tid, dessutom är det roligt att vara med grabben som är alldeles perfekt på alla sätt och vis! :)
Därtill finns det ingen som helst psykologisk evidens på att ensambarn skulle vara mer udda än någon annan. Om det nu vore så "uppenbart" för alla så skulle det nog finnas studier som bekräftar det, tänker jag.
Någon mer som har ett barn och inte kan få fler (av någon anledning)?
Jag har bara min son, han saknar ett småsyskon. Men jag o pappan har gått skillda vägar o jag är singel. Vill jätte gärna ha fler barn när jag träffar en ny man i livet, men som det ser ut nu blir det inte så. Jag har jätte mycke problem m ryggen o blir det inte operation så kan jag inte skaffa fler, ryggen skulle inte palla det :(
Börjar dock vänja mig vid denna tanken att bara ha 1 barn vilket tidigare varit helt omöjligt. Jag ser i dag fördelar o det e bekvämt då mitt barn blir större o större o klarar sig mer o mer själ sk.
Men visst e det m lite sorg i hjärtat
Har varken råd eller ork för fler IVF:er.