Varför bara ett barn?

jag har ett barn på snart 17 mån och planerar inga fler, vill gärna ha i framtiden men nu tänker jag jobba lite och ta upp mina studier om ett tag. jag är 21 och känner att jag har tid på mig. har bekanta som har barn som är i min ålder och lite yngre som redan är gravida med nr 2 / 3 och undrar varför jag inte skaffar en till. Känns lite jobbigt att dom tycker det är så konstigt och att graviditeterna ska vara tättinpå varandra. Jag tycker inte att jag är egoistisk att sätta utbildning före än att skaffa fler barn just nu. Det blir lättare att börja att plugga medans jag har ett barn om jag skulle ha två. ( är ensamstående också)

redneck girl skrev 2009-12-16 18:31:07 följande:

Nej, varken jag eller sambon kan tänka oss fler...

Jo, visst kan vi få fler. Vi blev gravida med sonen då jag åt preventivmedel.

Jag studerar och det går jättebra. Jag kommer troligtvis läsa till civilingejör eller någon anna lång utbildning och behöver TID till mina studier.
Min sambo har eget företag och ja, tid har vi kanppt för varandra! (Häromdagen när sonen skulle ha Luciafirande på morgonen kom sambon hem kl 5 på morgonen då han var färdig med all packning!)

Jag längtar tills den dagen då jag är färdigutbildad, kan försörja hela familjen som min sambo gör nu och bjuda på långresor till olika platser i världen, få utveklas inom mitt yrke och att vi alla tre ska kunna njuta av tiden och livet! Både jag och smabon älskar att dansa ute.

Varför?
För att jag inte väntade tvillingar.

Kan eller vill ni inte få fler?
Jag vet inte om jag kan få fler barn, har inte fått tag på en bra kandidat till att bli nästa barns pappa. Väntar på Den Rätte.

Vad är fördelarna med endast ett barn?
Man kon koncentrera sig till hundra procent på vad hon/han gör. Man behöver inte betala så mycket i inträde när man besöker zoo eller liknande. Det bli inte så trångt i sängen när man samsover.

Vad är NACKDELARNA?
Att hon/han inte har någon att leka med när mamma inte vill eller kan. Att man inte kan ärva kläder.

Slutligen: Hur gamla var ni när ni skaffade ert barn? Min fördom säger att enbarnsföräldrar(utan planer på fler) är lite äldre än genomsnittet.
Jag var 26 och barnets pappa var 36.

Vi har haft en jobbig resa till vårt första barn, och hon är snart fyra år och hade en jobbig graviditet. Men planerar att sluta med p-piller under 2011 och jag vill också vänta för att jag fått ett nytt jobb som betyder mycket för mig och sen är det faktiskt skönt att ha ett lite äldre barn när man skaffar en till. Skulle inte vilja haft barn tätt.

Skönt med denna tråd, omgivningens tjat om syskon gör mig ledsen, två missfall, endometrios och jag blir 35 år i vår, och barnets pappa blir 41 , så man blir inte yngre, vi har rest en del med vår dotter redan och hon betyder mycket. Men vi hoppas att kunna få ett syskon framöver, men behöver få kroppen att återhämta sig och behöver få en bättre självkänsla, än dagens.

Men en dag kanske hon får sitt syskon hon gärna vill ha, för det är den sociala biten jag tänker på gällande vår dotter, tur att hon trivs bra på dagis och har mycket kompisar där.

Jag har en dotter på 5.5 mån, och jag känner nog att det räcker. Känner att det kommer bli enklare med ett barn, plus att jag inte orkar gå igenom en graviditet till, tyckte det var hemskt att vara gravid.
Jag ser nog fler fördelar med att ha ett barn; billigare, mindre att planera, kunna resa, få barnvakt, kunna ge all uppmärksamhet, bo mindre, mer egentid, tror att listan kan göras lång.

Kan eller vill ni inte få fler?
Vi vill inte ha mer barn

Om ni inte VILL -varför?
Finns många anledningar :
*Jag vägrar föda något mer barn
*Vi vill inte att Idun ska behöva dela oss med någon annan
*Vi vill kunna ge Idun vår fulla uppmärksamhet och support i allt hon gör

Vad är fördelarna med endast ett barn? Vad är NACKDELARNA?
Ja fördelarna är ju det att vi kan ge henne ALLT vår fulla uppmärksamhet.
Nackdelen skulle väl vara att vi bara får ett barnbidrag och inga extra föräldradagar...

Slutligen: Hur gamla var ni när ni skaffade ert barn? Min fördom säger att enbarnsföräldrar(utan planer på fler) är lite äldre än genomsnittet.
Jag var 23 år och hennes pappa 25 år.

Vet inte om jag kan få fler barn. Men idag verkar det som standard att ha fler än ett barn annars duger man inte, alla får inte barn bara sådär.

Är också så trött på normen att man ska ha minst två barn, villa, volvo och hund. Jag har alltid velat ha två barn sedan jag var liten. Sedan jag fick min son för två månader sedan har jag börjat tänka om. Det har varit tänkvärt att läsa tidigare inlägg i denna tråd.  Precis som ni skriver så värdesätter jag att man kan fokusera 100% på ett barn.

Jag växte själv upp i en barnaskara av 4 syskon. Jag var minst, och har alltid fått höra att jag kom till för att mamma och pappa ville försöka få en son. Jag kan säga att jag HATAR att vara minstingen i en så stor familj. Jag kände mig ofta ensam, övergiven, hatade att ärva alla kläder, fick ingen egentid tillsammans med mina föräldrar. Jag lärde mig inte heller det sociala samspelet då mina föräldrar som redan var helt utmattade efter mina 3 äldre syskon inte orkade ta sig tid för mig och min utveckling. Vilket i sin tur gett mig psykiska besvär.

Det jag vill säga är att det beror helt och hållet på hur föräldrarna uppfostrar sina barn och hur mycket engagemang de vill lägga ner på sina barn. Även om man har syskon kan man känna sig otroligt ensam. Barn ska skaffas av rätt anledning - kärlek, inte för att normen säger minst två stycken.

Jag kanske blir sugen på fler barn om något år, men idag prioriterar jag att vi som familj ska må bra och att vi tillsamman kan få möjligheten att få uppleva de individuella drömmar och mål vi har i livet. Jag vill inte vara sur och bitter när jag blir äldre över att jag inte kan göra vissa saker nu som jag vill uppleva. Om vi mår bra som en familj kan ge vi varandra så mycket mer. Man ska ha tid, ork, engagemang och givetvis kärlek till alla i familjen. Jag vet inte om jag kan uppnå det med två barn idag, det får tiden utvisa.

När det gäller vård av föräldrar - bara för man är 4 syskon behöver det inte betyda en säkerhet att man på äldre dar har någon att dela ansvaret med. Två av mina syskon har sagt upp bekantskapen med mina föräldrar, den tredje har bosatt sig flera mil ifrån föräldrahemmet. Syskon är egna individer, och även om vi är vuxna är vi fortfarande olika varandra och jag saknar en nära gemenskap med dom.