Varför bara ett barn?

varför vill han inte ha fler?

Har också funderat på detta med att "bara" ha ett barn. Jag är 36 år nu och inga barn och ingen barnlängtan heller, tyvärr. Min sambo vill däremot VERKLIGEN ha barn så det är snart hög tid för mig att betsämma mig. Att bara "skaffa" (vet ju inte ens om jag KAN bli gravid....) ett barn känns på ngt sätt lättare att sätta sig in i för mig som inte direkt längtar efter någon "riktig kärnfamilj" utan trivs väldigt bra som det är. Man blir väl bekväm med åren... Min syster har en liten son, och min sambos syskon varsin liten, så på något sätt tycker jag väl att "nära" kusiner både geografiskt och känslomässigt borde kunna ersätta ett syskon (och döva ens ev dåliga samvete) så tänker jag....

Låta bli att skaffa fler.

Pyret08 - jag känner så igen mig i din berättelse, verkar som vi varit med om liknande händelser. Usch jag blev ledsen när jag läste ditt inlägg. Mig hände det för inte så länge sedan och jag är fruktansvärt ledsen över hur det blev samt konsekvenserna. Man hade ju aldrig i sin vildaste fantasi trott att ens förlossning skulle bli så.. det värsta man varit med om, jag har aldrig varit så sjuk,opererad 3 ggr., intensivvård i 3 dygn samt att livmodern togs bort :(

Jag skriver till dig privat, hoppas du vill ha kontakt med mig? Hur kommer man vidare? Detta kommer ju dock såklart vara en sorg vi får leva med resten av våra liv..

Stor kram till dig!

Tillägg det var också mitt första ( och nu enda) barn. Ville också ha stor familj..

Har inte riktigt råd nu.

Jag studerar och sambon har precis blivit arbetslös med dålig a-kassa. Längtar otroligt mycket efter en 2:a, men det passar inte riktigt just nu :(

Det är ju dessvärre en otrolig förlust om man verkligen har barnlängtan.

Ja då får man nog byta partner. Jag tycker inte man ska tjata, jag vill inte ha fler barn och har blivit tjatat på så oootroligt mycket av min man om fler innan han äntligen gav upp och respekterade hur jag känner. Det är jättejobbigt, otroligt påfrestande och har fått mig att känna mig skuldbelagd över att jag inte vill ha fler barn, jag tycker det är elakt och otroligt orättvist.

Vill den andra partnern inte det alls, och om man själv inte kan leva utan ett till barn, ja då får man nog byta partner, tyvärr.

Fast det funkar ju inte riktigt så - iallafall jag vill gärna ha fler barn, men bara med min nuvarande partner. Jag är inte alls sugen påatt få fler barn med någon annan och definitivt inte på att ligga med någon annan!

Så om man vill ha barn men inte partnern står man inför ett val mellan två förluster - antingen förlorar man sitt framtida barn/drömmen om ett barn, eller så förlorar man sin partner för att bitterheten och ilskan blir för stor. Men i inget av fallen får man det man vill, alltså ett till barn med sin partner. Så det är verligen damn if you do, damn if you don't.

Det tog fem år att få vår dotter. Jag var 29, fyllde 30 två veckor efteråt.
Förlossningen slutade i akut kejsarsnitt efter 31 timmar.
Så tuff resa, tufft slut, men lättare fortsättning. Blir det barn blir det nog inte helt säkert biobarn.

Fördelarna ser jag som enorma. Hon är vår ängel. All vår tid kan vi ge just henne och hon behöver inte dela oss med någon annan.
Vi behöver inte det tuffa jobbet med att prioritera mellan barnen som jag upplever att många med flera barn har det väldigt tufft med. Vi har mer egentid framöver, vi har bättre ekonomi.

Nackdelarna...tja, det skulle väl vara om hon kommer sakna syskon....
Annars ser jag bara mest nackdelar med att ha för många barn och ständigt ha svårigheter med balansgången och tid till sig själv.
Jag vill ha det bästa av två världar