Ni som har ett barn!
Varför? Kan eller vill ni inte få fler?
Om ni inte VILL -varför? Vad är fördelarna med endast ett barn? Vad är NACKDELARNA?
Slutligen: Hur gamla var ni när ni skaffade ert barn? Min fördom säger att enbarnsföräldrar(utan planer på fler) är lite äldre än genomsnittet.
Jag fick min dotter när jag var 23, min man var 25. Vi vill inte ha fler.
Det beror inte på att det var en jobbig graviditet, eller på att vi tycker det är jobbigt med barn.
Vi älskar barn båda två.
Men det kommer väl en känsla när man tänker att "nu är familjen komplett". Den har kommit till oss, fastän vi inte har följt normen. Vi känner att vi är en komplett familj.
Jag känner inte att jag behöver vända och vrida på för- och nackdelar.
Vår situation är som den är och vi lever med den och ingen annans.
Vi har det så bra med vår dotter! 
(Sen finns det en liten bisak och det är att jag inte kan få fler biologiska barn. Jag hade inte varit främmande för att adoptera - är själv adopterad. Men nu vill vi inte ha fler och där sätter jag punkt.)
Alvaereva om jag får fråga - varför kan inte du få fler biologiska barn?
Jag känner att jag inte nödvändigtvis vill ha flera barn. Möjligen ett till, nån gång i en avlägsen framtid, om jag vill det då. Men nu känns det så bra med ett barn! Jag älskar min son, har inte så mycket ork då jag har en kronisk sjukdom som tar energi från mig, känner att han äntligen börjar bli stor och snart är blöjfri, kan prata osv. Vill själv plugga och leva livet en del (gärna MED mitt barn!) och det känns som om jag skulle skaffa ett barn just för att skaffa syskon och inte för min skull. Och det tror jag inte skulle bli så lyckat, för nån. Jag vill känna att jag vill ha ett till barn, inte ett syskon till mitt existerande.
Tyvärr är vi oense i familjen då min man vill ha ett till barn mer än något annat i världen, och så snart som möjligt (han tycker nära syskon är jätteviktigt). Han ville egentligen ha tre, men vi enades om två, fast nu känner jag att jag inte vill. Orka gå igenom en graviditet, amma, hemma fastlåst osv i flera år till. Nej det orkar jag inte, just nu i alla fall.
Vi fick barn när jag var 21 och maken 24.
När är man en äldre förälder?
Jag är 27 år och har fått mitt första och troligtvis mitt ända barn. (och jag är nog inte gammal eller ung)
När jag var yngre sa jag alltid att jag ville ha 6 barn. Älskar barn. Men nu när jag fått ett barn så känner jag mig helt komplett och känner inget som helst sug efter fler.
JAg är 34 år, och vill gärna ha ett barn till, men har också endometrios och får se hur det blir med det, har en underbar dotter, men vill nog ha en till, men amma kommer jag inte att göra, tänker köra med flaska för fastklistrad vill jag inte bli.
Men om jag inte kan få ett barn till, så är jag jätteglad att vi har vår dotter och försöker fokusera på det, då jag haft två kraftiga missfall och en massa andra besvär på väg mot syskon. Så om jag får ett till, blir det nog om ett par år då dottern är större.
Men det är skönt att denna sida finns och att de som har ett barn, inte alltid valt det och har man valt det, så varför kan man inte få ha det då ? Måste alla leva som alla andra ? Alla måste inte ha fler barn, alla måste inte amma, alla måste inte vara mammalediga i ett år, alla mammor måste inte jobba deltid osv.
Man behöver och ska inte heller bli i frågasatt varför man bara har ett barn, skit i det ni som har fler. Alla har rätt till sina beslut i livet, bara man mår bra själv. Inte nån annan kan besluta hur man skall leva eller göra på bästa sätt.
Jag har ett barn, en dotter på snart 2½ år. Pga att hennes pappa gick bort när hon var 7 månader gammal blev det ju ett abrupt slut på bebisfabriken. :(
Efter det ofattbara våren 2008 har jag nu inlett ett nytt förhållande med en underbar kille. Han gör ett ypperligt jobb som ställföreträdande pappa till min dotter. Vi har även börjat diskutera en framtida adoption så vi blir, även juridiskt sett, en familj. Vi fungerar som en familj känslomässigt, men det är alltid en trygghet att den som spelar en viktig roll i hennes liv även har samma rättigheter som en biologisk pappa.
Han har bevisat att man inte behöver vara knuten biologiskt sett till ett barn för att vara en bra förälder. Jag är ju hennes biologiska mamma och stundvis är han en bättre förälder än vad jag är. Han har själv inga egna barn sen tidigare, men OJ! Vilken pappa han är.
Vi nöjer oss med min dotter än så länge. Han ser henne som sin egen, vi vet vad vi har. Ett barn är så behändigt. Behövs bara ett av allt. Ärligt talat ser jag ingen mening med flera. Tyckte inte det var nån höjdare att vara gravid alls och förlossningen var ju ingen dröm direkt. Fick inte mersmak.
Ett barn är lagom för mig, jag är klar på den fronten.
Jag fick min son när jag var 29 och är idag 31, blev ensamstående när sonen var 6 månader. Nu vet jag inte vad framtiden bär med sig, jag stänger inga dörrar men kan känna att det räcker alldeles utmärkt med min vilda lillfis.
Vi var båda 28 när sonen föddes, han är idag 7 år. vår dröm var alltid 2 barn, men vi kommer nog att få "nöja" oss med vår älskling eftersom jag har svåra problem med rygg bäcken o höfter efter en olycka när sonen var 2 år. Visst, det är en sorg för oss alla, oxå för sonen som ofta pratar om att han vill ha ett syskon. om ändå killar kunde vara gravida...
men hur som helst är jag inte den mamman jag allra helst skulle vilja vara, denna funktionsnedsättning har ju sina begränsningar o det skulle bli ännu mindre med ork om vi hade fler barn- så det är bara att vara så oändligt tacksam för det man fått!