Snälla föräldrar, GE ER!

Du tog orden ur min mun, eller tangenterna ur mina fingrar, eller.. Ja du skrev vad jag tänkte skriva.

Väl värt att betänka i stället för att alltid ta för givet att barnet "trilskas".

Jag anser att finns det inte allergier eller andra skäl så _måste_ (sanning med modifikation, läs "bör") man iaf smaka på maten. Är det vad vi i Sverige räknar som "vanlig mat", eller "husmanskost" inte exotiskt med djurhjärnor osv så kan man iaf smaka på det. Så man VET vad man tycker om det, inte bara tror.

Läste någon som sa något om ärtor och att det tog 30 år att "gilla". Våra smaklökar ändras faktiskt, och utvecklas. Så bara för att man tycker SI om något nu, så kanske man tycker SÅ om det om några år.

Därför : smaka varje gång.

Vet inte om ts läser i tråden eller ej. Men jag känner att mitt hjärta vill gråta när jag läser detta. Självklart så försöker nästan alla att vara en bra förälder och när jag fick mitt första barn så trodde jag också att alla barn åt tillsist. Men så var det inte. Probelmen ökade med åren och det slutade med att sonen nästan svalt sig sjuk. Om jag fick i sig något han inte klarar att ät vilket var/är 95% av alla mat som finns så kräktes han upp all den lilla näring som fanns i maten.

Efter ett år hos barnpsykolog så kom vi på hyfsad rätsida av hans matproblem. I dag är han en välmående 5 åring men med stora matfobier. Vågar inte ens tänka på vad som hänt om ts varit hans mamma. Undrar om han levat?

Jag slutar aldrig att förvånas.

Så om dina barn inte vill gå i skolan så tvingar du dem inte för du tycker det vore barnmisshandel?

Vilken konstig liknelse. Om du måste kritisera MIN åsikt kan du väl ha lite mer fantasi än så.

Jag har bara läst ts och denna sidan, men jag förutsätter att ts menar barn som inte har någon typ av allergi/sjukdom som gör att de inte kan äta viss mat..

Förövrigt håller jag med om att det mesas mycket med maten till barn.
Har bekanta som fortfarande försöker mata en 3,5 åring med typ "här kommer flygplanet"..

Min son har ingen sjukdom eller allergi. Han gillar helt enkelt inte mat. För honom är det att äta en maträtt som han inte gillar som för oss att äta bajs. Inte svårt att kräkas då inte. Enligt psykologen så var det bara att vänta ut han och under tiden ska han få det han gillar så han 1 lever vidare 2 håller magen utvidgad så han fortsätter att känna hunger. För under en lång tid så visste han inte var hunger var.

ps både min man och framför allt jag är allätare.

Jo, men jag menar alltså att då har han ju någon form av konstaterat psykologiskt problem med mat? Det tycker iaf jag räknas som sjukdom i detta fallet. Självklart ska man inte tvinga i honom!

Det tycker jag förövrigt inte att man ska göra öht. Men jag tycker att det är fel att hålla på att truga eller göra specialmat när det är "normalfall".
Antingen äter man det som serveras, eller så får man vara utan..

Men hur ska man avgöra vad som är normalfall?

När jag var liten var jag otroligt kräsen. Det var jättejobbigt, men det var tusen gånger mer jobbigt att behöva äta mat som växte i munnen och gjorde att det kändes som jag skulle kräkas.

Min sin har alltid varit otroligt kräsen. Jag är så glad för att vi har lyssnat på honom och inte bestämt för mycket åt honom gällande vad han ska äta och inte. Då han var fem år förstod vi att han har perceptionsstörningar som gör att mat med vissa konsistenser blir outhärdliga för honom. Men det visste vi ju inte förut. Var han ett normalfall tills han blev fem år, eller gjorde vi rätt i att lyssna på honom och ge honom mat han tycker om/ klarar av att äta?

alltså jag gör inte särskild mat om inte maten duger, han får väl göra som han gör på dagis om han inte gillar maten, då äter han hårt bröd och frukten dom får till efterrätt, öser alltid upp och mat åt honom och vill han äta det så gör han, skulle ju inte tvinga honom att göra det, vet inte hur du gör.. men är väl skillnad på att tvinga och låta dom äta det dom vill utan att göra särskild mat åt dom

Man får ju själv bestämma hur man vill göra.
Jag tycker som sagt inte att man ska tvinga i barn mat, skulle aldrig falla mig in.
Dock så kommer jag inte att erbjuda annan mat än den som resten av familjen äter så länge barnet äter (om än bara vissa saker av det som serveras), går upp i vikt och utvecklas som det ska..
Jag tror att man som förälder har ganska bra känsla för sina egna barn och ni har såklart gjort helt rätt med eran pojke!

Om man märker att barnet inte mår bra, eller aldrig äter osv, då får man ju givetvis undersöka saken närmare och sedan utgå ifrån de behoven..

Ok, om dina barn absolut inte vill lära sig matte i skolan så tvingar du dem inte heller? Är det en bättre liknelse?

Nej det är det inte.

Det är stor skillnad mellan att tvinga sitt barn att gå till skolan och att det ska äta något som det inte tycker om.
Läs inlägg 293 så kanske du förstår vad det kan bli för konsekvenser.

OBS! hannispannis-Detta är INTE någon kritik från min sida.

Freddan- Som jag skrev så är detta MIN åsikt, du är ju välkommen att ha en annan.

Jag kan "tvinga" mina barn att gå till skolan eftersom vi har skolplikt (men skulle deskolvägra skulle jag självklart ta reda på orsaken!). Däremot kan jag inte tvinga dem att lära in. Jag kan bestämma att "nu sitter ni med vid matbordet vid middagen", men jag kan inte tvinga dem att tugga och svälja.
Vissa val hör till individen, oavsett vad vi föräldrar tycker.

Jag tycker också att det inte kan jämföras. Att bli tvungen att äta kan vara extremt fysiskt obehagligt. Och helt ärligt, man vet ju faktisk aldrig varför barnet inte äter. Kanske är det inte bara allmänt "kräsen" utan känner starkt obehag av någon anledning man inte vet.

Jag har hört ganska många historier om folk som blev tvungna att äta det eller det som små och som har problem med antingen den typen mat eller mat i allmänhet när man blir äldre.

Håller HELT med dig!

Nej, jag har absolut inget liv, så när min sons kompisar är hemma hos oss och vi ska bjuda på mat så står jag gladeligen och lagar en fyra-rättersmiddag, för att ungarna är kräsna. För det är inte alls så att jag går hemifrån vid sju på morgonen och kommer hem halv sex på eftermiddagen, nejnej, jag har inget liv för att jag tycker att det är oförskämt att komma hem till någon, där det är bestämt att man ska äta, och sen få höra "Jag tycker inte om det, och jag tycker inte om det, och jag tycker inte om det, kan jag inte få det och det och detta istället?"
Just det. Det är ju JAG som inte har något liv. Föräldrarna som styr och ställer och FAKTISKT GÖR 3-4 olika måltider för att de har kräsna ungar, de har så otroligt mycket mer liv än vad jag har.

Känner att jag åter igen måste påpeka: Har barnen allergier, eller är på gränsen till att bli undernärda, eller inte fixar viss konsistens, eller mår allmänt illa av vissa smaker så finns det anledning att göra specialmat, det är ÅTER IGEN inte DET jag pratar om. Självklart vill man att ens barn ska må bra och växa som dom ska.

Kan man inte prova med att låta honom vara med o planera maten, handla den och laga den, duka, servera... Både roligare att få äta de man gjort själv och få kanske bjuda resten av familjen? Göra måltiden till något roligt som man gör med mamma.

Föräldrar som börjar dalta sådär mycket med maten, Ja, de brukar få problem.

Det blir som en vana hos barnen. Och de är smarta.

Det finns ju faktiskt en inkörningssträcka till att uppskatta mat och då måste man stå på sig lite som förälder.

Alltså. Jag hatar curlingmentalitet.

Såg något dejtingprogram på tv "Mammas pojkar", Min förvåning att det var så många ungdomar/tjejer, som hör och häpna HELST väljer spagetti med ketchup, framför all mat, då de är ute på restaurang.

Min teori är att dessa tonårstjejer är resultat av många års curlande av föräldrar.