USA tråden!

charly:
Att skriva från egna erfarenheter gör vi nog alla till stor del. Jag har som sagt också provat Sverige med man och barn och det slutade precis som för flera andra här inne med att vi kom tillbaka till USA. Ändå har vi olika åsikter och syn på saker.

Jag tror inte någon här inne är ute efter att sätta någon på plats eller leka besser-wisser. Hade vi varit av den typen hade vårt "lilla" gäng inte hängt ihop så länge som vi faktiskt har! ♥
Men, man måste inte heller alltid vara av samma åsikt för det. Vi vet ju hur de politiska diskussionerna kan dra iväg ibland...

Det är ju det jag menar, att det är viktigt att man får höra allas upplevelser. Jag kanske är pessimistisk (stavas det så?) och negativ men jag själv uppskattar när folk säger sanningen hur dom upplevt något så därför kanske jag delar med mig för mycket av mina dåliga flytt upplevelser (som jag gör för att göra Maddes lyckad)
Jag var så naiv när det kom till båda flytterna och jag önskar att någon hade fått mig att vara lite mer realistisk (som Ks idag). Jag har inget behov att folk måste dela mina dåliga flytt åsikter, men dom är mina erfarenheter och det kan jag inte ändra på.

Jo, jag har också dåliga erfarenheter, annars vore vi ju inte här igen. Men det behöver inte bara bli skit.

Om du t.ex. hade ett barn med kolik och som aldrig sov som spädbarn och du började prata med en väninna som försökte bli med barn. Skulle du då ösa alla dina hemska erfarenheter från spädbarnstiden över henne då? Du vet att hon jättegärna vill bli mamma och hon längtar verkligen efter det och vill göra sitt bästa.

Visst kan man prata om att det var en jobbig tid för dig, men det behöver ju inte bli så för väninnan. Man kan förbereda henne på att det kan bli en jobbig omställning i början men en nyfödd, men varför skämma upp henne mer än nödvändigt.
 
Jag tror inte hon skulle tjäna på att veta att du (och jag menar förstås inte DU CHARLY, utan generellt) inte sov mer än 1h i taget de första 3 månaderna, att din unge spydde kaskadspyor efter varje måltid, att du fick mjölkstockning 2 ggr i månaden, att du och din man bara grälade eftersom ni inte fick sova, att ert barn skrek oavbrutet i 5h en gång... osv.

Nu menar jag inte att någon varit så "på" här inne (mitt exempel är väldigt överdrivet, jag vet), men min poäng är att man skulle slänga in lite positiva kommentarer också... särskilt när du vet att hon längtar efter det här barnet.

Am I making sense?

LAMadde - Jag tar for givet att ni inte ska kopa bostad i Sverige medans ni ar har, utan att att det ar forst nar du kommer till Sthlm och kan ga pa visningar och sa (eller har jag missat nagot?). Sa i borjan kanske ni kan hyra nagot tills ni hittar 'ratt hus' och dessutom far en kansla for landet och kulturen pa heltid (tanker mer pa din make). Kanske aven upptacker 'nya' bostadsomraden/komuner som ni inte tankt pa innan, osv. Huskop ar anda inget man ska stressa med oavsett var i varlden det ar.

Visst ar det svart att hitta bostad i Sthlm - aven i fororterna och det blir ju inte lattare nar man inte har fast jobb i Sverige (oavsett hur mycket man har sparat pa bank) for det ar ju oftast det som ar krav nr1: Fast inkomst. Men trots det sa ar det inte helt  omojligt att hitta hyresratt. Hyra i andra hand ar ju lite lattare, men oftast ar det ju rena ockerhyrorna och da tycker jag att det ar battre att lagga dessa pengar pa bolan/amortering... Med tanke pa att ni verkar ha en rejal summa sparad och dessutom har folk som kan ga i borgen for er, sa kanske det ar det basta alternativet i langden.

Anyway, i slutandan ar det det som kanns ratt och bast for er. Hela flytten i sig ar redan ett stort beslut och har ni kommit sa langt sa ordnar sig nog resten till slut.
 Jag utgar fran mig sjalv just nu, och jag har aldrig kopt bostad eller tagit banklan, dessutom sa ar jag den veligaste och beslutsangestfyllda manniskan du kan tanka dig sa jag ar bade impad och avis att ni kan flytta. Vi har det pa tapeten, men ar inte alls lika val forberedda och var ev. flytt kanns mer som en nodlosning.

Oavsett vad ni valjer - lycka till!!!

Det känns som att vissa här inne tycker att det är en jättedum idee att vi ska flytta.. och det kanske det är? Vissa dagar (som när jag suttit och letat bostad varenda dag i 3mån och hittat max 1 som vi skulle funka) så tänker jag att jag skiter i det hela och stannar kvar här o 'håller ut' för de kanske är enklast så. Ni som prövat att bo i sverige, det va väl inte skit under hela tiden ni bode där? Det måste väl ha varit nånting som va positivt? Som jag känner nu så kommer vi inte bo i sverige för alltid, jag vill pröva på det innan barnen börjar i skolan för efter det känns det krångligare att flytta. Blääää.. orkar inte tänka på det här nå mer. Sa samma sak till mina föräldrar idag. Och till svar fick jag: Vi ordnar det här. Det enda du ska göra är att föda barn, så ordnar vi resten

Haha, det ser ut som jag ville skrika ut det, oj sa stort det bidde, vet inte vad som hande!

Jag håller helt med dig om att det är bättre att flytta innan barnen börjar skolan. För oss var det mest negativt när vi bodde i Sverige, men givetvis fanns det lite positiva sidor också.  Jag tror att det var en bra erfarenhet att ha provat på det (för min man alltså). Alla borde prova på att bo i ett annat land ett tag, tror jag.  Man får nog lite mer förståelse för sin partner om man bott i dennes land ett tag. 

Madde, jag och min man trivdes på det hela taget jättebra när vi bodde i Sverige. Det var mycket som var jobbigt och inte idealt, men det övervägdes av det positiva. Vi hade inga pengar, hyrde lägenhet lite halvt olagligt genom en svensk-amerikansk bekant, jobbade en hel massa och gjorde IVF, men det året var en upplevelse jag absolut inte ångrar. Vi skaffade oss goda vänner, träffade min familj och släkt ofta, njöt av natur och friluftsliv, osv. Nu visste vi ju att det bara skulle bli för en kortare tid, så det är ju inte riktigt samma sak, men jag skulle väldigt gärna flytta tillbaka till Sverige om vår situation var annorlunda

Vilka gulliga föräldrar du har, förresten!

Jag tror mitt stora problem är att jag aldrig bestämde att jag skulle flytta hit, det bara blev så. Jag träffade en kille under en semester, han bjöd över mig för att gå på ett bröllop och det slutade med att jag blev kvar. Det bestämdes aldrig att 'nu flyttar jag'.. utan det bara blev så. I början va det absolut inte aktuellt att bo i sverige och jag kände inte heller att jag hade någon hemlängtan. Allt blev bara så annorlunda när jag fick barn och nu saknar jag det jag hade i sverige. Josh är väldigt 'oamerikansk' när det gäller resande och har rest väldigt mycket och har kompisar som jobbar utomlands i tex. London och Munchen som han hälsat på. Så han är väldigt öppen för nya kulturer. Han gillar mina kompisar väldigt mycket och innan vi fick abbie va det faktiskt han som ville flytta till sverige medans jag ville stanna kvar här. Han vill resa i Europa, älskar att träffa nya människor och är väldigt öppen för nya kulturer. Han har börjat titta på svenska kurser och tyvärr så tvivlar jag lite på att han nånsin kommer kunna flytande svenska, men han har tagit kurser i både spanska och tyska innan han träffade mig och kan föra en någorlunda 'normal' diskussion. Jaja, om man inte prövar så vet man inte hur det blir, right ?