Här var ovanligt tyst idag. Föder ni? Vad gör ni?
Jag har haft en pest och pina dag med konflikter och elände med jobb och en massa skit som jag inte känner att jag orkar ta i. Men det är väl bara att bita ihop. Ett tag idag satt jag och grät över fiskpinnar och potatismos och tänkte att VARFÖR måste allt jobbigt komma just när jag väntar barn? Men så kom jag på att det är ju tvärt om man får tänka- att det är tur att man har detta underbara att fokusera på också. Så- djupt andetag och fokus på tacksamhet och glädje. Resten måste jag fortfarande ta itu med, men jag får försöka styra hur känslomässigt involverad jag är i det.
Annars var jag till Päivi på Klara på morgonen. Underbara människa! Jag känner mig helt trygg med hur det nu än blir. Nu låter det som att något snitt den 21 kan de inte säga att det blir. Kanske den 21/6, kanske den 22/6, kanske kan man sätta igång genom att pajja hinnan. Hur som haver. Det blir nog bra. Jag är nu bara orolig för att P inte ska få vara kvar över natten, för det tyckte jag var väldigt jobbigt senast.
Jag har packat väska till Leon med kläder, napp, filt och nalle. Under helgen tänkte jag packa lite till mig och P. Mest för att ha något positivt att fokusera på.
Morgondagen blir fylld av mer konflikthantering och administration, och så ska tydligen svärföräldrarna dyka upp mitt i allt, klockan ett. De förväntar sig alltså lunch då och min svärmor kommer att gå runt och störa sig på odammsugna golv, otvättade fönster och annat som i hennes värld är helt otänkbart. Härligt. Önskar jag kunde hävda att jag ont och bara sova mig igenom deras besök, men det är jag för tvångsmässigt artig för.
Fötterna är klotrunda och det känns som att gå på glassplitter när jag går, men jag tycker ändå att det är rätt lätt att koppla bort den känslan. Värre är det med höften som började bråka igår och till och från inte bär alls. Men så såg jag Fotbollsfruarna i Sydafrika och tänkte att det var väl ett j-la klagande från min sida idag, och ryckte upp mig ett tag igen. Det är mycket berg och dalbana.
Nej, nu ska jag sent om sider (cider?) försöka få i säng barnen.
Jag måste bara berätta vad V sa igår när vi skulle somna.
V: "När jag var liten, var jag en apa då?"
M: "Ehh... nej det tycker jag inte man kan säga?"
V: "Nej, det kanske var länge sedan."
Aha, tänkte jag, evolutionsteorin!
M: "Ja, det var nog jätte, jättelänge sedan."
V: "Ja. Typ, när du var liten."
Kram från Mums
