Utomkveds - Vad händer sedan? tråd 3

Fick bekräftat att jag hade ett utomkvedhavandeskap i början på veckan. Fick ligga inne på sjukhuset under hela onsdagen och det beslutades att jag skulle få cellgift-spruta för att få bort det, då det är jätte tidigt (vecka 6) och att mitt HCG låg på 1100. Jag blev även tillsagd att fortsätta äta folsyra-tabletter.

Dagen efter kändes inget märkligt, men i går började jag känna som en tyngd över hela buken. Inte så att det gjorde ont, mest obehag-känsla... möjligtvis att det gjorde lite ont när jag hostade till/nyste eller skulle bajja.... Ringde kvinnokliniken och dom sade att det kan va tecken på att blödningen kommer börja. Jag är dock livrädd att jag kanske har massa blod i buken?! Men då menade hon på att då borde jag ha mer ont och kanske feber...

Idag är det samma tyngdkänsla, mer ont vid tömmning/nysning/hostning dock... Är det normalt att känna såhär? Jag har fortfarande inte börjat blöda... enligt läkaren skulle jag börja blöda inom första dygnet.... nu har det snart gått 3 dygn och fortfarande inget blod. Mina bröst är dessutom fortfarande extremt ömma som de vart under hela graviditeten.

 

Vill gärna veta hur ni andra som fått cellgift mot X kände efteråt?

Jag opererades akut så jag kan tyvärr inte hjälpa dig med något klokt svar.. :(

Jag fick cellgift, men kommer inte ihåg allt riktigt (1,5 år sedan)

Vet att jag småblödde ca 1-2 veckor efter att det upptäcktes. Hade aldrig jätteont men det tryckte obehagligt på den sitta det satt både i bröst och vid nedre magen.

Min mens kom först ca 3-4 veckor efter hcg var nere på noll. (Om jag kan läsa mina anteckningar rätt)

Jag fick metotrexat i v9 eller 10. Blödde ut det efter ca 2 veckor och som hon sa att blöder det inåt i buken (vilket jag gjorde) gör det jävulskt ont. Hade dock ingen feber.

Detta gjordes i mars 2012 sedan dess har jag fått ett utomkveds till i juli 2012, blivit gravid direkt igen och fått en son i april 2013, börjat med syskonförsök och fått 2 tidiga missfall och är nu gravid i v31.

Vill bara säga att det kan gå bra med efter ett x.

Kram och lycka till!

Hej,
vet inte hur aktiv den här tråden är längre men tänkte bara höra med er hur (om) ni berättade för era vänner om vad ni gått igenom. 

Jag råkade ut för utomkvedshavandeskap för en månad sen efter att i en månads tid gått runt och trott att jag hade ett väldigt utdraget missfall. 

Jag läkte ihop snabbt rent fysiskt efter operationen men tycker fortfarande att visa dagar kan kännas väldigt tunga rent psykiskt och har väl egentligen inte varit glad på riktigt sen det hände. Just nu känns det som om det enda som skulle kunna göra mig glad igen är en ny lyckad graviditet, vilket gör mig livrädd eftersom jag inte vet om det är möjligt för mig. Denna upplevelse är något som förändrat mig och mina värderingar och det känns väldigt konstigt att nästan inga av mina vänner vet om vad som hänt. Men jag vet verkligen inte hur jag ska berätta det. 

Jag vet hur du känner dig. Ärligt talat så mådde jag skit ett helt år efter det hände mig. Allt var så traumatiskt.. Tror faktiskt aldrig att jag kommer över det helt. Vissa dagar tänker jag mer på det som hände.. Opererades augusti -13 så det är ju ett tag sen men det är väl som ett missfall.. Svårt att komma över om man nånsin gör det..

Nu provar vi med ivf och har fått reda på att jag har pco.. Utebliven ägglossning men ibland händer det att ett ägg släpper. Nu när vi ska göra ivf och fått reda på varför det har varit så svårt för oss så river det upp såren och jag är ännu mer besviken över x:et just nu med tanke på vilken lyckoträff det måste varit att det lyckades befruktas just den gången trots mina glesa/nästan obefintliga ägglossningar.. :( (plus att jag tror att mitt X beror på ärrvävnad i min äggledare som kom pga jag gick med klamydia en hel sommar pga mitt ex hade varit otrogen mot mig och inte berättat. Han gjorde slut innan jag fick provresultaten från gyn när jag sa att jag testat mig. Hatar honom och vill skylla allt på honom) Ja ja.. Det var en parentes.. Försöker blicka framåt och inte tänka på det för mkt. Nu får vi ju hjälp :)

Jag berättade för min chef. Jag kunde då även senare berätta för honom att jag mådde skitdåligt psykiskt.. Är glad för det nu då jag har hans fulla stöd nu när vi gör ivf och jag behöver vara från jobbet vissa dagar. Han vet hur mkt vi kämpat och vad vi gått igenom.. Sen tycker jag att de jag har berättat för inte riktigt förstod hur ledsen jag var.. Men det var skönt att ventilera.. Det som fick mig att vända och se ljusningen var att jag åkte på solsemester. Det bröt mitt negativa tänkande och jag kunde lägga det bakom mig och blicka framåt.

Råkade visst skriva en roman.. :) Det är skönt och också ett sätt att få stöd att skriva här med andra som gått igenom samma sak :)

Krya på dig! Låt det ta tid.. <3

Jag opererades för x hösten 2013. Mådde skit både fysiskt och mentalt i ca 6 månader. Mensen strulade och ingen ny graviditet (vi hade dessutom försökt bli gravid inga ett halvår innan det slutade i ett x).

Alla är vi olika, men jag orkade bara inte höra tjatet mer... Orkade inte lyssna på mina bästa vänner som pratade om graviditeter och bebisar hit och dit, för att inte tala om frågan: när är det dag för er då?? Jag hatade den jäkla frågan!

Så jag bestämde mig för att bara säga som det var rakt ut så fort frågan dök upp igen efter x:et.

Nej, dom förstod inte fullt ut, inte alla iaf. Men det fick iaf slut på frågorna och tjatet runt omkring graviditeter. De tog hänsyn... Och det var det värt!

Vi kunde inte få barn på egen hand efter operationen så vi har nu tagit hjälp utav ivf. Och med handen på hjärtat ångrar jag att vi inte gjorde det mycket tidigare...

Så många tårar och besvikelser vi hade sluppit då!

Tack så mycket för era svar!

Känns skönt att få skriva av sig lite eftersom jag tycker det är så svårt att prata om det annars. Vilket är lite ironiskt, eftersom det ibland känns som om det är det enda jag tänker på.

De få personerna som vet om vad som hänt säger att nästa gång kommer det nog gå följt av lite siffror på hur sannolikt det är att det lyckas. Och jag önskar verkligen att jag kunde tro på dem. Min sambo är övertygad om att det kommer att gå. Han är världens snällaste, så jag förstår ju att han menar väl. Trots det är det svårt att inte känna en enorm press på mig själv - det är ju min kropp som misslyckas. 

Ibland känns allt så orättvist, men jag antar att det bara är att acceptera det och kämpa på. 

Berörs verkligen av era historier och önskar er all lycka till!

pandoraDiem, jag förstår hur du känner dig så i början. Så var det för mig också när jag fick mitt utomkveds, jag trodde nästan att det var kört. 

Men verkligheten är ju inte så. De allra flesta som en gång fått utomkveds får för eller senare en fullgången graviditet. 
Jag tror att man inte bara man kan koppla ihop hur snabbt det kan ske bara med att man haft ett utomkveds, det har så mycket med andra faktorer att göra. 
Jag hör många som blir gravida snabbt igen. 
Vi tex har fått försöka drygt ett år efter och inget har hänt. Jag tror dock att det mer har men att jag kanske har gles ägglossning, möjligtvis, eller min ålder på 34 år. Jag spolade äggledarna ter månader efter då vi startade en utredning ifall vi ville gå till ivf. Bara så att allt var klart. En spolning tyckte inte jag alls var farlig att göra, det kan man ju testa och då får man ju svar om det är helt kört naturligt eller ej. Min visade full passage, men det ändå inte hänt något. Men tror jag har med min fertilitetsbild att göra, inte bara beroende på utomkvedshanadeskapet, det kan ha, men det är så svårt att veta. 

Jag tror absolut det kommer gå bra för dig. Ett utomkveds är ju också ett slags positivt tecken att ni kan bli gravida! Det är flera gynekologer som har sagt till mig/oss...
Så efter jag drabbades för förra sommaren har jag oftast tänkt att för eller senare sker det. 

Vi ställde oss i ivf kö i juni och har gått igenom precis vårt första behandlning. Först trodde jag att IVF var en extrem jobbig process, men nu tycker rent fysiskt att det är ingenting med alla månader vi har försökt. 
Men nu har vi precis fått ett toppkvalitet embryo tillbaka..och förhoppnings denna gång eller nästa, eller nästa går det säkert för oss. 

Och det är ju så bra att det finns hjälp att få idag, som IVF! Jag läste att man började med det för 20-30 år sedan just att hjälpa kvinnor med skadade äggledare.
(Nu behöver det inte betyda att om man haft utomkveds har skadade äggledare, det kan vara ren otur med...)

Det vill säga är att det kommer blir bra förr eller senare. Om man har väldigt stark barnlängtan kan det ju vara en idé att under tiden göra utredning och ställa sig i ivf kö (eller köpa privat).
Viktigast är vad du känner är bäst.

Jag berättade för en del vänner, långt ifrån alla. De flesta har bemött mig bra. En vän hade svårt att bemöta, då hon hade gjort en abort nyss. Alla är vi ju i olika statier. Du känner dina vänner bäst...

Lycka till, och tänk att det ordnar sig, och det går snabbt naturligt, eller vilken väg du väljer..

Sanla, tack för dina positiva ord :) Jag håller tummarna för att det kommer gå bra för dig, låter ju positivt i alla fall!