Epilepsitråden 11

Hej!
Här är det slitsamt med feber som kommer och går, småkrampar fram och tillbaka, orolig och jag tror jag blir galen. Är så himla trött på epelepsi, träning, stretchning, bära så armarna går ur led och hela tiden vara tillgänglig, glad, positiv och peppande. Förlåt Myran, Mopsan och många andra som har det jobbigare än jag, men idag är det bara blä...vill bara ut och träffa folk/ komma i sysselsätting utanför hemmet och att lilleman ska bli pigg och orka med lite mer.

Är så himla trött på å jämt va hemma, aldrig kunna umgås med folk, om de inte kommer hit, nästan aldrig träffa mina vänner eftersom deras barn jämt är sjuka och varför ska allt kännas så svårt ibland? Känner mig helt slut...men det är bara att härda ut, det går över, det vet jag ju.

kram på er

Lillis:
En stor kram till dig/er!! Klaga på! Man får klaga!
Livet är inte alltid rättvist. Jag har svårt att göra saker med Mino nu, men inte pga ep:n utan den jävla autismen eller vad fasen han nu har... Han begränsar mig rätt mkt just nu. Men idag var vi på Tuta & Kör och det gick rätt så bra ändå. Rätt blyg och tillbakadragen men det gick ändå bra tycker jag. Vissa dagar går ingenting, ibland lite bättre..
Hoppas lilleman blir frisk snart så ni kan komma ut lite mer.
Han går inte på dagis?

Herregud, be inte om ursäkt. Det måste få vara blä ibland. Tror att det måste vara svårt ibland för att det skall bli lättare sedan. Jag uppskattar aldrig lugna perioder lika mycker som när de kommer efter tuffa perioder. Kramar
 

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7044785.ab

Jag blir bara så arg och ledsen när jag läser om den här mannen!! Stackars människa!! Behandlingen av honom är ju för fasen inte human, särskillt inte den som skedde i cellen!! Lider så med honom och hoppas han får upprättelse på något sätt i a f.

Åhhh fy vad jobbigt ni har det. Hatar när man hamnar i de där tröttsamma stimmen och allt bara djävlas. Ni har det skit jobbigt och sannolikt jobbigare än vad vi har det nu det kan jag nog lova. Vi har vardag igen. Jag vet precis hur du känner det med den sociala biten och allt annat skit som hör ett "normalt" liv till. Vi försökte ju oss på att gå på födelsedags fest som jag hjälpte till att anordna till en väninna i fredags. Kvällen gick jätte bra men sen kom Lusk hem mellan fem - sex på morgonen med massor av kramper lyckligtvis lyckades vi hålla han hemma. Men man får ju grymt dåligt samvete för att han krampat så mkt och sannolikt för att han vart orolig. Allt för att vi skulle få komma ut lite.

Däremot så har jag som sagt nu funnit en vardag i detta. Jag har en trogen lojal skara av de närmsta sörjande som dagligen kommer och hälsar på och drar sitt strå till stacken för att vi ska ha en drägligare vardag. Jag blir orolig för dig hur du har det med den sociala tillvaron. För jag vet med mig själv hur det fullständigt kan krypa i kroppen och hur man får som panik när man blir för isolerad i ep världen.
Hur går det med studierna? Hur ser det ut med avlastning? Vi håller ju tummarna här med assistans ansökan att den ska gå igenom. Mina studier vilar igen då det vart så mkt med Lusk men som du skriver det blir ju bättre någon gång.

Vill bara ge dig så stora kramar.

usch stackars stackars kille. fan vad arg man blir. och vad i hel****e var det för fel på fruntimmret han träffade? våp.
Blir så vansinningt arg samma sak med den stackars killen på liseberg för något år sen.

Mopsan:
Vet du vad det var som hände på Liseberg? Glad jag inte tog med Mino dit om det var något jävligt..

Minifisen fick en kramp i bilen på väg hem från ikea. Den kortaste jag sett någongång tror jag, aktivt ryckande i max 20 sek. Hann ju inte ens stanna bilen innan det var över. Men nu är han "pigg" och vaken istället för att bli trött, ja alltid lär man sig något nytt med den här lillle herrn!
Det är första gången jag ser en kramp i bilen. Tur han satt framme hos mig så jag kunde ha "koll" på honom.
Tänkte att vi tar ikea en sen eftermiddag/kväll så det inte är mycket folk och det gick ur den synpunkten väldigt bra för lilleman. Lite stressad när vi skulle äta, men det gick ändå tycker jag.
Känns lite piss att det kommer anfall nu igen, men det är ändå väldigt lugnt med tanke på vart vi har varit...  Sjukt att man vänjer sig snabbt vid anfallsfritt för att sen tycka att ett anfall är förjävligt! Men jag tycker mest synd om Mino, inte mig själv.

Det behöver inte komma något mer nu, utan det kan vara stressen för honom på IKEA som kan ha utlöst det. 

Kan ha varit det. Jag tror ju inte heller det kommer något mer. Har ju varit lugnt 6 veckor nu så varför komma igen liksom? Det är bara en inre stress jag kan känna på något vis för jag vet hur jobbigt det var när det var som värst och dit vill jag inte igen. Nu sitter han lite "avtrubbad" och leker med sin Brio clown.. den kan han sitta länge med.. :p