Anonym (Hopplöst) skrev 2010-10-28 15:26:22 följande:
Hej på er...
Fick i v. 11 veta att fostret dött i v. 9. Nu två veckor senare är allting äntligen ute efter skrapning, tabletterna funkade inte ett dugg. Har verkligen mått skit dessa två veckor, har gråtit så mkt att mitt ansikte har varit ständigt svullet. Nu däremot, efter skrapningen, känns det faktiskt bättre, det känns som att nu börjar man kunna lägga detta bakom sig och gå vidare.
Men hur går man vidare egentligen? Detta var mitt andra mf på raken och jag är livrädd för att bli gravid igen. Det känns som att jag redan vet att det kommer bli mf åxå...Och jag fixar inte ett till missfall! Så hur f@n ska man kunna gå vidare när man så gärna vill ha barn (har inga sen tidigare) men är så rädd för att bli gravid / få missfall? Jag vet inte alls hur jag ska hantera detta... Visst det är tidigt ännu och kanske känns d bättre framöver men just nu känns det bara så hopplöst.
Efter mitt första missfall var jag åxå rädd i början av andra graviditeten. Men efter vi sett lilla hjärtat ticka på VUL så bara släppte jag oron och njöt. Sen några veckor senare fick vi veta att fostret slutat växa samma dag som vi såg det på vul. Hur elakt kan ödet vara egentligen?! Hur ska man någonsin kunna slappna av om man blir gravid igen...
Nåväl...bara lite tankar. Någon som gått igenom nästan liknande och som har nåt positivt att berätta? Någon som gått igenom en utredning för upprepade missfall och som fått veta att det var nåt fel som gick åtgärda?
Hej, jag beklagar verkligen din situation. Jag har väl egentligen inget särskilt positivt att berätta mer än att du tyvärr, tyvärr inte är ensam.
Du skulle kunnat skriva om mig, fast för ca 5 månader sedan. Jag och sambon bestämde oss i slutet av förra året för att försöka bli gravida, blev det nästan direkt men hann bara med att precis få plus och sedan började jag blöda samma dag... Hann inte riktigt reflektera över detta kändes det som och fick inte ens mens emellan innan jag blev gravid på nytt, Allt flöt på bra och i v 11 skulle jag lämna blod för KUB-test. I samband med det var BM "snäll" och gjorde ett ultraljud, som dock var de värsta 10 minuterna jag varit med om eftersom det visade att mini inte levde och hade dött under de 2 sista veckorna. Jag hade inte anat något och världen mer eller mindre rasade ihop... Detta var sista veckan i april i år.
Vi har fortsatt att försöka men inte blivit gravida igen ännu. men jobbar vidare på detta projekt när andan faller på
Mitt råd till dig är dock att se till att känna efter hur du mår, är du ledsen så var ledsen och är du glad så var glad, jag gick in i "praktiskt-mode" , och tillät mig inte att vara ledsen och sörja eftersom man hela tiden får höra och även själv intalar sig själv att det är så vanligt, var glad att du kan bli gravid, du är inte ensam, tänk på allt annat bra du har, det finns andra som har det värre osv... Det är bra att veta dessa saker men det är inte bra att trycka undan sina känslor med stöd av detta, det är 2 helt olika saker.
Istället för att känna efter hur jag kände så stoppade jag ner sorgen någonstans och hanterade den inte, och det har jag fått igen nu istället. Jag har tyckt att det som hände var mitt fel och har haft väldigt svårt att acceptera att jag inte kan styra eller göra något åt detta... Nu har jag varit hos en kurator som sagt mycket klokt. Jag vill inte med det säga att man måste gå till en kurator eller nått annat, eller att man måste vara ledsen en viss tid eller känna på något särskilt sätt, men att man får må precis som man vill och söka stöd hos den eller dem som man vill vända sig till, ingen annan än du kan bestämma åt dig och alla sätt är rätt.
Med tiden kommer rädslan att bli gravid igen tas över av längtan efter barn, jag är inte rädd, men klart att man kommer att vara lite orolig nästa gång samtidigt som jag ändå inte kan tro att vi ska ha sådan otur igen, så kan det bara inte vara, det har jag bestämt!
Jag tänker som så att jag ska vara glad så länge jag kan vara det och hoppas på att jag får vara det i 40 veckor och sen resten av livet över vårt barn. Man kan inte vara ledsen och orolig i förebyggande syfte, det får man nog av när/om det väl behövs, men det vet du ju tyvärr redan.
Någon utredning har inte varit aktuellt än, vad jag hört så är det först efter tre mf/ma på raken som det diskuteras. För det mesta är det inget fel som ligger bakom MF/MA utan bara "otur", det är så mycket som ska bli rätt på vägen och jag tycker själv att det är helt fantastiskt att det går rätt så ofta som det ändå gör det.
Det klokaste kuratorn sa, som jag tagit med mig är att Livet gör saker med oss som vi inte kan göra något åt, det är ingens fel och man kan inte lägga skulden på sig själv eller någon annan utan man måste bara acceptera att saker händer (vilket är väldigt väldigt svårt men det går om man övar)
Jag ösnkar dig all lycka och hoppas att er och vår 3:e gång blir den gången som våra minisar får stanna hos oss, det är vi värda!!!
Ojoj, det här blev hur långt som helst... hoppas att det inte är allt för svamligt, men det är det säkert.
Många kramar till dig, det förtjänar du!!!
airamanna skrev 2010-10-29 13:50:21 följande: