Anonym (L) skrev 2010-06-10 12:46:44 följande:
Hej alla och tack för alla fina och stöttande kommentarer!
Nu är det iaf gjort och på något vis är det ju skönt att ha det avklarat även om det känns jobbigt varje gång jag går på toaletten och påminns om varför jag blöder. Själva proceduren gick nog rätt bra. Vi kom till sjukhuset tidigt på morgonen och jag fick 4 tabletter .Vid ett-tiden då ingenting hade hänt fick jag ytterligare två tabletter. Därefter dröjde det ytterligare någon timme innan jag började blöda. Det kändes fruktansvärt att gå på toaletten och även fast jag förberett mig mentalt så började jag gråta då jag kände hur det rann ur mig. Sambon var med hela tiden och var hemma under gårdagen också. Så otroligt skönt att vara tillsammans bara vi två. Nu har jag lite värk i magen och blöder fortfarande en del. Jag hoppas bara att allt har kommit ut ordentligt så att man kan börja läka, både i kroppen och hjärtat.
Håller tummarna för att slippa infektioner och att nästa mens ska komma så fort som möjligt. Himla skönt att komma in här och läsa era ord och känna lite hopp inför framtiden även om jag måste säga att det känns rejält att se alla "väntar barn i december"-trådar. Även om jag såklart är jätteglad för alla som blir gravida och som det går bra för så antar jag att det tar ett tag innan den här känslan av orättvisa lägger sig.
Hur är det med er alla? Anonym (MA jag med!) - hur gick det att träffa din vän? Förstår att det måste vara en splittrad känsla och oerhört tungt.
Kramar tillbaka till er alla! Hoppas att ni har det fint i sommarvädret!
Skönt att höra att det gick "bra" och att sambon finns med och stöttar, det är guld värt att ha. Visst är man lite ambivalent med andra, klart man är glad och lycklig för deras skull samtidigt som det känns himla orättvist.
Kram tilll dig med, och håller tummarna för att det ska gå snabbt och smärtfritt med resten av tråkigheterna...
När jag ändå skriver så tänkte jag skriva lite till...
Jag har trott att jag har hanterat det här rätt bra, men börjar tvivla... har nu haft mens efter MA:t och känner nu en enorm press på mig själv från mig själv att jag måste bli gravid igen, sambon är lugn och trygg och säger åt mig att ta det lugnt att jag inte ska stressa och att det bara blir värre och en dålig spiral om jag freakar ur, och visst har han rätt, men det är så svårt... vill ju så gärna... Hur hanterar ni detta med framtiden och fortsättningen? (om det nu inte bara är jag som är knäpp, vilket det känns som ibland...)
