Missed abort

jag fick konstaterat ma i onsdags, var i vecka 13+5, fostret hade dött i 8+2, fick tabletter med hem att ta som igår, gjorde det, vattnet gick ut kom ett pyttelitet foster, ingen hade förberett mig och sambon på att det vattnet skulle gå ingenting, jag trodde bara att jag skulle börja blöda, en timme efter fostret hade kommit ut börjar jag blöda jättemycke blödde igenom 8 nattbindor på mindre än 2 timmar, körde in till akuten på kk, där fick de plocka ut moderkakan för hand inatt, för den hade fastnat i livmodertappen, tydligen väldigt ovanligt. mår skit idag, vill så gärna att vårat lilla pyre skall finnas... har gråtit så jag har inga tårar kvar, vet inte hur jag ska få vardagen att fungera igen, vet inte vad jag ville med detta inlägg, kanske mest skriva av mig, förstår er alla som har råkat ut för samma sak, hur ska man få vardagen att fungera igen, känner mig lurad att i ca 6 veckor ha trott att pyret mådde bra...

Hej Anonym (Lurad). Vi verkar vara i samma situation du och jag, du var en vecka längre gången än mig, men utgången vart densamma.
Jag var på gynakuten i torsdags men de rekommenderade mig att jag skulle vara där när jag tog tabletterna, men nu har jag börjat blöda av mig själv så nog verkar det som att kroppen har förstått nu... är lättad över att det kommit igång av sig själv, men är livrädd om jag behöver se något, ska undvika så långt det är möjligt att titta.

Jag mår också skit, känner mig lurad och faktiskt fånig som har gått omkring i flera veckor och "klagat" över illamående och känt mig supergravid. Har ångest över tankar som kommer och jag får panik när jag ser min son bara bli större och större och inget syskon än

Jag hade sett fram så mycket mot en december-bebis, nu blir det inte det och jag kan inte beskriva sorgen som finns. Har ett fantastiskt nätverk runt mig som stöttar mig och jag är otroligt glad över att jag hann berätta för familj och några nära vänner, de är oersättliga nu. Jag kommer inte att vara rädd nästa gång för att berätta tidigt, jag kommer inte skrika ut för hela världen, men det var inte så jobbigt som jag trodde att ringa de där samtalen och berätta.

Någonstans inom mig så finns förnuftet som säger att det var något fel, att det inte var något som skulle kunna överleva men just nu är det bara en stor tomhet och sorg.

Vi får stötta varandra genom det här. Tiden läker alla sår och om några månader är vi kanske redo att försöka på nytt. Vi får tänka positivt, en sommarbebis är ju inte helt fel det heller

Jag är inte riktigt i samma sits som några av er. Vi fick ett ma som visades rätt sent, känner mig också lurad på det hela. Gå igenom hela illamåendeperioden i 2 månader, trott att faran var över och se fram emot ett ul bara några dagar senare. Har varit såå svårt att ställa om sig till att det inte blir en liten trea trots allt. 

Jag har en svacka. Jag vill bara skriva av mig... Ni är de som förstår situationen bäst...
Jag är så glad för mina vänner som väntar barn, jag är verkligen det... men det svider i mitt hjärta också. Jag vill också ha en bulle i ugnen.
Jag är nästan helt hundra på att vi missade ÄL denna månaden då vi var bortresta på olika håll... det gör mig också lite ledsen. Jag har en hel låda med gravidkläder som är helt nya och som jag vill använda... Usch. Idag är en sån där bläääig dag...

Visst är det jobbigt när "alla andra" får barn efter en lyckad graviitet. Jag är så trött på dom som sitter och klagar på sina svullna fötter och blablabla och att de bara vill titta ut. Jag skulle ha varit i vecka 33 nu med mina flickor, på måndag är det 13 veckor sedan jag födde dom. Jag skulle ge allt för att få ha dom där svullna fötterna, foglossning och allt annat bara jag hade fått föda mina flickor levande och friska. Saknaden är enorm och man känner sig på nåt sätt så misslyckad som inte lyckades bära dom genom hela graviditeten, vi har fortfarande inte fått nåt svar på vad som gick fel i magen med flickorna. Killen försöker peppa mig och säga att vi inte ska ge upp än utan att dte bara är att försöka och att det kommer bli vår tur framöver, men jag vill gå runt med en mage NU.

Trist att ni missade ÄL den här månaden jag hoppas att vi kan lyckas pricka in den båda två under sommaren. Vill också kunna använda de gravidkläder jag köpte när jag väntade flickorna. Hann ju bli ganska stor

Nu får det banne mig ta och bli våran tur också...

Jag förstår dig bomullshuve, vet att det är så jobbigt när alla väntar barn och man vill så gärna själv och tänker att jag skulle ju tom fått barn före dig... men er tid kommer ju oxå. Snart hoppas jag. Förstår att det svider med kläderna. Men sen när du väl blir gravid blir det ju himla bra att du redan har massa kläder. Massa kramar till dig från mig !

Ni är så gulliga och jag är så glad för den här tråden!
Nu känns det lite bättre, men samtidigt är jag ju expert på att göra mig själv olycklig eller vad man ska säga... Bara för att, så hänger jag på gravidbloggar och sajter för mammakläder och annat trams. Det gör ju inte saken bättre lixom. Fattar inte varför man gör så mot sig själv...

Men du det gjorde jag med innan jag blev gravid igen. Och det svider inombords men jag kunde ändå inte låta bli. Satt å kollade på sånna där startset för bebisar å läste oxå massa gravidbloggar. Satt och var så avundsjuk och ledsen men kunde inte sluta läsa.
Men jag hoppas att det är din tur snart.

Då får du starta en egen gravidblogg!

Själv vågar jag inte ens gå in på någon sån sida då jag är så rädd för ma/mf igen.
Har blödit 2 ggr till och får inget ul för barnmorskan. Jävla kärring! Ska boka ett privat.

Fy fan vilken jävla tant. Byt BM för guds skull! Och boka ett privat UL. Med det vi har i bagaget är det klart att man är orolig....