Missed abort

Jag har pratat en hel del med en jätte bra psykolog, men har haft en bra period då jag känt att jag inte behövt prata nå mer med honom, men funderar på att ta kontakt med honom igen nu när jag börjar närma mig bf och det känns tuffare igen. Men det jag verkligen skulle vilja ha nu är obduktionsrapporten även om den inte säger nåt. Annars är det mest en liten stund på kvällen som jag käänner mig nere. Men försöker sysselsätta mig, skriva av mig i min blogg och ventilera med vänner och er på FL.

Det hjälper mycket att få skriva av sig här. Personer som inte dömer än eller försöker få en att tycka att nu har man sörjt färdigt. Har varit trött på dom som säger att dom vet precis hur jag känner för det kan dom inte. Dom kanske har varit med om nåt liknande men ingen kan någonsin förstå exakt hur man känner.

Jag håller tummar och tår över att allt kommit ut och att du är på väg mot ett nytt kapitel i ert liv.  Rådet man får är ju att man ska försöka att inte tänka på att bli gravid, men hur bra fungerar det? Man vll ju så gärna bli gravid igen.
Mitt enda råd med smärtan är vad jag haade mot smärtan på avd, och det var vetekudde som jag hade mot magen när jag satt på tråget lutad över sängen, den fick kllen dock varva med en annan väldigt ofta. Hade lättare brännskador efteråt för att dom var så varma. Men inget hjälpte ju... Men det sjuka var att efter att flickorna var förlösta och moderkakan ute så var verkligen all värk som borta...

Jag har faktiskt för första gången i mitt liv köpt hem glidmedel för att kunna ha sex fast jag inte helt är upplagd för det och för att bara "köra en snabbis". Men den här ÄL hade vi inte möjlighet att pricka in tyvärr så hoppet är väldigt lite för att mensen ska utebli... Men det rä ju det tankarna ha fokuserat på nu istället, att man vill att mensen ska komma så man kan försöka igen om det nu inte är så att gud kände för att befrukta mig iaf

GAAAAAAAAHHH!

JAg blir tokig över att jag tycker livet känns orättvist. Men var och varannan av gamla bekanta på FB skriver om att de ska få barn. 3 av mina vänner har precis fått barn, jag skulle ha varit en av dem och jag skulle dessutom fått två. Jag kände mig speciell över att bära två (kände mig lite utvald).
Men för mig blev dte plattfall och nu är det enda man vill att bli gravid igen och det verkar ju inte funka. VARFÖR kan det inte bara ske? Skulle vara en perfekt bröllopspresent, vi ska ju gifta oss sista helgen i Juli och skulle vara dne lyckligaste bruden någonsin om jag fick gå mot altaretet med mannen jag älskar och vårt blivande barn i magen.

Varför känns det som om alla andra är gravida och inte jag?

Det kanske lät som att jag inte var glad för de som är gravida, det vill jag väl framhålla att jag är samtidigt som bitterheten och och avundsjukan gör sig påmind.

Känns ju hemst att känna sig glad över att inte vara den enda ickegravida. Men jag hoppas att vi alla blir del av den där skaran som är gravid och går med sin stora gravidmage stolt i vädret