Missed abort

Ah, okej! Men, då hoppas jag ju att de bedömmer att operation inte är nödvändig.. Att myomet inte innebär någon risk för framtida graviditeter!
Men, i vilket fall som helst hoppas jag bara att det ska få gå så fort och smidigt som det bara kan, så att du kan komma på banan igen!

Håller tummaran för er! Massakram.

Tack!
ja vi får hoppas på det bästa!!

kramar!

Jäklar vilken fart det blivit i den här tråden Roligt om man nu kan säga så, känns lite som att det är en ny generation som tagit över...

Jag har fortfarande inte kommit ur min svacka än, närmar mig bf för mina flickor, skulle ha varit i vecka 36 nu (helt otroligt att det redan gått mer än 15 veckor sedan jag födde dom). Skulle ju bli igångsatt senast ivecka 37 då det var enäggstvillingar... Antingen skulle jag ha varit mamma redan nu eller så had ejag varit sprickfärdig... Det som är absolut jobbigast är att vi fortfarande inte fått svar på obduktionen...

Igår satt jag och plåga mig själv genom att kolla mina "gamla" FL vänners sidor och kolla på deras tvillingmagar och och UL-bilder....

Hoppas ni får en trevlig helg iaf...

Hu, vad ledsen jag blir för din skull! Vad hemskt!
Jobbigt att behöva vänta på resultaten också!! Förstår att man vill veta vad som hände!
Skulle vilja säga åt dig att inte plåga dig själv, men det är väl också ett sätt att bearbeta sorgen, att tänka på vad som kunde blivit.
Det är ju bra att du är öppen med det i alla fall, så att det inte bara är du och sorgen.
Man måste ju få sörja i sin egen takt, och det är ju svårt att "släppa det" så länge ni inte fått svar. Kanske kan det bli lättare att gå vidare sen även om det alltid kommer finnas med en..
Skickar jag många varma tankar och kramar till dig.

Skulle också fått tvillingar, dock inte förrän i december, så de var inte så stora.. Men, jag är mitt i blödningen nu, väntar på att jag ska få blöda klart nu.. Hoppas att allt ska vara "okej" sen.

Man blev ju så otroligt glad och upprymd när man fick beskedet om tvillingar, misstänker att du / ni också blev det. På nåt sätt glömmer man bort det där med dom ökade riskerna. Fick ju reda på av en slump v 15 att jag väntade tvillingar då jag var på läkarbesök, var ointe menat att det skulle vara UL. Så killen fick tyvärr aldrig se dom vid liv

Hoppas dock på att jag ska bli gravid så snart som möjligt så man får nåt annat att täänka på.. Man fick ju smak för att vara gravid nu.
Jag ska ha mens på Onsdag och jag är nästan 100% säker på att den kommer då vi missade ÄL den här månaden.

Men idag på jobbet är det grymt lugnt, vilket ha fått mig att börja leta efter grav-symptom som jag inte kännt av innan idag. Så jag tror att allt har sina naturliga förklaringar...

Jag hoppass att du slutar blöda snart, hur länge har du blödit nu. Det är verkligen jobbigt och man vill bara att det ska ta slut så man kan börja om igen...

Ja, det kändes verkligen speciellt att vänta tvillingar! Vi har försökt bli gravida i 18 månader och så var det två, liksom! Vilken jackpot..
Vi upptäckte att det var två vid tidigt VUL pga blödningar.
Och vi var försiktigt optimistiska så himla länge, men när jag trodde vi kommit in i vecka 13 så tänkte man att det skulle fixa sig! Oron släppte lite och man vågade vara gladare.
Började blöda snart efter och det visade sig att deras hjärtan slutat slå när vi åkte in akut förra torsdagen.
De hade inte blivit äldre än 8 resp 9 veckor..

Har blödit sen akutbesöket, så lite mer än en vecka. Har återbesök på onsdag, så jag hoppas att det visar att kroppen klarat av det på egen hand. Att jag ska slippa hjälp på traven.. Men, vi får se, det går som det går och det är som det är..

Åh, hoppas verkligen att du får bli gravid nu!
Hoppas som sagt att jag ska sluta blöda snart så att vi kan få börja försöka igen. Vi har längtat så länge,  så vi är verkligen redo för att försöka igen!

Håller tummarna för er!

Jag har ju haft enorma skuldkänslor, för alla er som försökt bli gravida.. Själv åt jag p-piller (i smyg, då jag aldrig trott att jag varit mammamaterial), sen blir jag gravid och min sambo blir överlycklig och sen blir det två och det känns hur maffigt som helst och sen vid UL i vecka 19 så lever dom inte längre och allt bara slits ifrån en...

Har du haft mycket ont eller så nu under blödningarna?
Själv så hade jag ju en "förlossning" på sjukhuset med mina, den värsta tänkbara. Allt gick fel... Plus att jag fick skrapas och på det lyckades jag få en infektion. Så man är ju på nåt sätt rädd att man blivit straffad för att man inte tidigare velat ha barn. Straffad genom att inte kunna få barn igen. Men jag hoppas verkligen att det går bra för oss alla i den här tråden

Äsch, ha inte skuldkänslor! Var lycklig över att du kan bli gravid, och var glad äver att du funnit mamman i dig! Kan inte tycka att det är fel att de som inte försöker bli gravida, blir det.. Kan kännas orättvist, det ska jag inte sticka under stolen med. Men, alla har sina liv, som er olika ut och olika anledningar till att vilja eller ej.
Det som gör mig ledsen är de som inte tar ansvar för den graviditet/ det barn de faktiskt välsignats med.
Har en kusin(som står mig väldigt nära) som flat out sa till mig att han önskar att han inte blivit pappa.. Sånt gör ont, sånt gör mig arg!

Åh, fy vad jobbigt!! Kan inte ens föreställa mig hur det känns..
Men, herregud, se det inte som ett straff! Livet är som det är; jobbigt, orättvist, tungt och fruktasvärt ibland. Utan att det finns någon anledning till det.. Sen kan det ju vara helt underbart och lyckligt också. Det är ju det som är det det härliga med att leva!
Hoppas som sagt att ni får bli gravida igen!

Jo, jag har har ont.. Ganska rejält emellanåt. Men, det finns ju värktabletter, så jag tar dem när det är som värst, även om jag inte gillar att knapra piller.

Har iallafall hopp om livet, trots att det är skittungt emellanåt!
Mot plus!

Jag hoppas att kroppen sköter det däär åt dig så du slipper skrapas. Jag hoppas att vi alla kan peppa och stötta varandra hela vägen till plus

Hoppas att det blir för er som för oss, vi kom varandra ännu närmare hemma. Har sett trista exempel på de som gått skilda vägar istället...

Jag tror att det sköter sig, har legat hela kvällen med krystvärkar och blödit något enormt.. Så jag tror/hoppas att kroppen stött ut hinnsäcken nu och att det värsta är över. Har haft så sjukt ont så att jag kallsvettats, mått illa och bara gråtit. Men, nu, papparpeppar, har jag inte lika ont..
Håller mina tummar nu för att det "verkliga" missfallet skett.

Vi har alltid varit tajta, jag och "Babba", pratat om allt; lätt som svårt.
Känns som om vi redan är närmare(om det är möjligt) varandra, så jag hyser inga stora misstankar/har ingen oro för att vi ska glida ifrån varandra.
När han tror att han kan dra sig undan, och skona mig från sina tankar eller funderingar(som han faktiskt fortfarande tror ibland), så är jag där och "pickar" om det pågår länge, tills vi pratat om det.. Ser direkt på honom om något är fel! det blir nog så när man känner varandra utan och innan, han gör likadant med mig, underbara man..
Skönt att höra att ni kommit varndar närmare, måste ju ha varit så mycket och så tungt för er!! Skönt att ni funnit stöd och kanske även tröst i vanandra, man har ju som sagt läst och hört om folk som slutar sig och glider ifrån varandra. Kanske till och med skyller det som skett på sin partner..

Å ja, det är klart att vi alla i tråden ska peppa och stötta varandra! Åtminstone de som orkar och vill..
Som jag sa; mot plus!