Missed abort

Jag välkomnar nya in i tråden... även om vi alla önskar att ni sluppit vara här hos oss om ni förstår vad jag menar.
Det är inte plättlätt att gå igenom detta, man känner sig sviken och lurad. MEN; här stöttar vi varandra och försöker se positivt på framtiden...

Tror att jag har ÄL idag eller imorgon, har lovat mig själv att inte testa den här månaden. Idag är det exakt 13 veckor sedan jag födde mina flickor, å idag har jag gjort en minnestatuering med deras namn och fotavtryck, känner mig riktigt nöjd...

Vill även välkomna alla nya i tråden, jag är inte aktiv allt för ofta längre, har känt att jag inte haft orken plus att jag försökt fokusera på annat...

Skulle helst inte se fler i den här tråden heller, men kram på er nya

Jag har märkt att jag verkligen inte klarar av att se gravida nu. Jag kan prata om mitt ma utan att gråta, vi börjar se framåt och njuter av tillvaron med två små barn. Men gravida skär i ögat, jag blir uppgiven och vill bara gå därifrån. Nyfödda är också en svag punkt, det var ju det man såg fram emot...

Har ocksåå väldigt svårt för gravida nu och nyfödda också. Det skär som en kniv i mitt hjärta och öppnar den svaga sårskorpan och saknaden och sorgen blir enorm. Sen har jag enormt avund och avsky till dom, livet känns så orättvist just nu

Tjejer, jag håller med er... Det är jobbigt mellan varven... bläääk!

Har också väldans svårt att se både gravida och småbarnsföräldrar. Idag var det en pärs - skulle till blödningmottagningen för att kolla så att allt var borta och väntade på kvinnokliniken. Massor av höggravida och småbebisar överallt. Man ser bara total lycka vart man än tittar. Samtidigt vet man ju inte deras historia - de kanske har många MA/MF bakom sig eller så har de kanske försökt länge? Men det man ser är ju bara sucsess stories - inget annat.

I morgon ska jag träffa en vän som just fått barn. Det blir nog mitt eldprov i självbehärskning. Hon vet inte om att jag varit gravid. Bävar inför detta.

kramar och pepp till alla!

Hej alla och tack för alla fina och stöttande kommentarer!

Nu är det iaf gjort och på något vis är det ju skönt att ha det avklarat även om det känns jobbigt varje gång jag går på toaletten och påminns om varför jag blöder. Själva proceduren gick nog rätt bra. Vi kom till sjukhuset tidigt på morgonen och jag fick 4 tabletter .Vid ett-tiden då ingenting hade hänt fick jag ytterligare två tabletter. Därefter dröjde det ytterligare någon timme innan jag började blöda. Det kändes fruktansvärt att gå på toaletten och även fast jag förberett mig mentalt så började jag gråta då jag kände hur det rann ur mig. Sambon var med hela tiden och var hemma under gårdagen också. Så otroligt skönt att vara tillsammans bara vi två. Nu har jag lite värk i magen och blöder fortfarande en del. Jag hoppas bara att allt har kommit ut ordentligt så att man kan börja läka, både i kroppen och hjärtat.

Håller tummarna för att slippa infektioner och att nästa mens ska komma så fort som möjligt. Himla skönt att komma in här och läsa era ord och känna lite hopp inför framtiden även om jag måste säga att det känns rejält att se alla "väntar barn i december"-trådar. Även om jag såklart är jätteglad för alla som blir gravida och som det går bra för så antar jag att det tar ett tag innan den här känslan av orättvisa lägger sig.

Hur är det med er alla? Anonym (MA jag med!) - hur gick det att träffa din vän? Förstår att det måste vara en splittrad känsla och oerhört tungt.

Kramar tillbaka till er alla! Hoppas att ni har det fint i sommarvädret!