Det är forskare vid Columbia University i New York, USA, som följt upp nästan 7 000 amerikanska barn som fått diagnosen autism mellan åren 1992 och 2001.


Forskarna undersökte hur välfungerande barnen var enligt tre olika ”dimensioner” av sjukdomen: kommunikationsförmåga, sociala anpassning och eventuell förekomst av repetitivt beteende.


Med hjälp av ett modelleringsprogram delade forskarna sedan in barnen i sex grupper baserat på hur var och en av de tre dimensionerna utvecklade sig över tid.


Barn som initialt var relativt välfungerande sett till kommunikationsförmåga och social anpassning hade störst chanser att förbättra sig i den aktuella kategorin fram till 14 års ålder, medan de som hade en dålig utgångspunkt förbättrade sig betydligt mindre.


Men forskarna identifierade också en liten grupp av barn, runt 10 procent, med dålig initial funktion som genomgick en stor förbättring och blev relativt välfungerande vid 14 års ålder.


Repetitivt beteende skiljde sig från de övriga två dimensionerna genom att de flesta barnen var stabila över tid. Bara runt 8 procent blev bätre medan runt 7 procent blev sämre.  


Det fanns en viss variation mellan de olika dimensionerna. Överlag var dock barn med en positiv utvecklingskurva för en dimension överrepresenterade bland barn med en positiv utvecklingskurva för en annan dimension.


Barn från familjer med hög socioekonomisk status tillhörde betydligt oftare grupper med gynnsam utveckling, jämfört med barn från familjer med låg socioekonomisk status.


Enligt forskarna utmärker sig den aktuella studien jämfört med tidigare liknande forskning genom bland annat en lång uppföljningstid och ett stort antal uppföljningstillfällen.


Läs hela originalstudien:


Christine Fountain med flera. Six Developmental Trajectories Characterize Children With Autism. Pediatrics, publicerad online den 2 april 2012.