Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Vad bra skrivet! Du har så rätt! Det är ju inte bara själva grejen att något som görs är rätt eller fel, men att det t.o.m dras till den nivån att någons känslor är fel. Din text klargjorde mycket för mig nu. Jag är så van vid att backa och be om ursäkt för mina känsloutbrott, och säger ofta "jag känner så, men jag vet att det är fel". Så jag har egentligen gett honom den makten själv. Men jag tänker inte göra det mer. Känslor kan inte vara fel, de är bara känslor!

När jag blir arg så föredrar jag ofta att skriva det i mail istället för face to face eftersom jag vet att jag kan flippa ut ordentligt annars och skrika och kasta saker. I ett mail så är det bara mina känslor som kommer fram. Och han har gång på gång idiotförklarat mina känslor när jag skrivit om något som sårat mig. Och varje gång har jag svalt det och bett om ursäkt bara för att ens ha ventilerat mina tankar och känslor.

Har även försökt vara övertydlig med att säga att det är så jag känner och uppfattar saken, men att det kanske inte är så han har menat. Men ändå är det fel att säga de tankarna, då är jag jobbig och galen. Jag kan aldrig säga något om mina känslor inför vår relation för då får man kommentaren "here we go again" och så rullar han med ögonen. Förra veckan så sa han även att han kanske skulle flytta och jag sa att det var ju tråkigt och att vi då kanske bara har kontakt över mail (han ogillar att prata i tele). Han svarar "jag tror att du har gjort ditt på internet nu faktiskt". Och syftade då på alla mina "galna" mail om hur jag mådde dåligt av vår relation eller att jag mådde dåligt för att jag kände mig missförstådd osv.

Blir ännu mer arg ju mer jag skriver om honom, men för en gång skull så känner jag inget behov av att ventilera dessa känslor inför honom. Jag har sagt allt jag ville ha sagt, och jag backade inte. Det ger mig ro i själen. För jag ångrade inte det jag skrev dagen efter, och det brukar vara ett bevis för mig att min reaktion var ok i förhållande till saken det handlade om.

Hatar den sidan hos mig själv, att jag måste berätta alla känslor för personen ifråga. Det blir väldigt mycket känslosnack för en person som inte själv är sådan.

Du verkar lära dig jättemycket i terapin. Väldigt nyttiga saker för oss alla att ta del av. Det du skriver i sista stycket är lite dubbelt för mig. Jag kan framstå som bossig och ego (kan även själv uppleva mig som sådan), men samtidigt gör jag samma som du, lägger mig platt och låter alla andra utplåna mig. Jag vet inte riktigt hur det går ihop. Jag vill stå upp mer för mig själv men har nog svårt att veta var gränsen går mellan det och att vara självisk.

Men det är väldigt svårt att vara tillsammans med ngn som har borderline, vare sig den är mild eller stark. Men om du har insett att du vill ha förändring är ju det en jättebra grej! Får du hjälp?

Till er andra, hade tänkt svara, men det går inte... Är sjuk och har feber och mår bajs, så nu går jag och lägger mig. Adjö!

Jag får ingen hjälp. Jag får piller. Och folk som säger att det kommer bli bra. Ska jag alltid vara ensam. 

Vad trist för dig- inte hjälper piller mot borderline. Det kan i stunder behövas men det ändrar inte ens beteende, det beteende som ställer till det ännu mer för oss. Folk som säger att "det kommer att bli bra" - vet kanske inte hur de ska göra, känner sig kanske osäkra inför ngt som är så svårt.

Jag tycker att det är under all kritik att du inte får hjälp. Det blir ytterligare en börda för dig att bära, att känna att ingen tar dig på allvar och hjälper dig. Det som gör det ännu värre förstår jag, det är ju att det faktiskt finns hjälp att få.

Jag önskar jag kunde hjälpa dig mer!  För mig så har jag tänkt börja både med nya vänner och återuppta kontakten till gamla vänner- och det känns skittufft. Ett steg i taget. Sedan så går jag en kurs i trädgårdsodling (jag odlar inget, har varken blommor eller trädgård hahaha ) bara för att träffa människor - för att jag vill träffa dom, liksom bara för att.

Du får gärna berätta mer, så kanske vi kan stötta dig mer specifikt också. Kram.       

Jag känner samma sak större delen av tiden. Jag är trött på ensamheten, men är samtidigt så trött på att misslyckas med relationer. Jag är livrädd för att släppa in någon i mitt liv, hoppas på att det ska bli bra och sen rasar allt igen.

Mediciner kan vara en hjälp på vägen. Det kan göra att man får en bättre förmåga att kontrollera sina känslostormar, men det löser ju inte grundproblemet. Man behöver hjälp av vården, men jag tror också att man kan hjälpa sig själv en del. Läs litteratur om borderline och hur man brukar behandla borderline. Kanske får du några tips på hur du kan må lite bättre iallafall. Det har jag gjort, och använder det jag har lärt mig hela tiden. Det har gjort att jag trots allt gjort stora framsteg.

Och du är inte värdelös. Som vi diskuterat tidigare i tråden så har borderlinepersoner ofta andra positiva, unika drag som gör att folk dras till en. Man har inte bara dåliga sidor. Du måste våga visa de bra sidor du har.

Vi får lära oss att i varje relation, och därmed enskild situation eftersom man bara kan ändra nuet -får vi lära oss navigera mellan vad som är viktigast. Målet, bevara god relation eller självrespekt -så funderar man i vilken viktighetsordning man rangordnar dessa.

Om man bestämmer sig för att målet är prio ett så får man olika grader av hur man skall hantera situationen, att man står på sig, inte ger efter om den andra hotar eller distraherar en. att man är beredd på att kompromissa, att man håller sig till fakta, att man är saklig, tydlig berättar vad "jag vill" "jag vill inte". Man skall också hjälpa den andra att känna sig väl till mods, naturligtvis för att man lättare får som man vill då ;)

Här uppmuntras inga känsloutbrottt inte.... med sedvanliga påföljder, sådant som förföljt mig hela livet.    

Har du fått några tips på hur man hanterar detta föraktet som kan uppstå mot människor som kommer en för nära? Det är det som jag lider mest av. Vill så gärna kunna vara lyckligt kär men jag vet att det inte går så länge jag inte vet hur jag ska hantera den biten.

Fortsätt skriva in allt ni lär er i terapin, era erfarenheter därifrån är ovärderliga.

Nu är det ju lite olika för alla, även om vi är "lika" på många sätt. För mig så skyddar jag mig själv så intensivt och krampaktigt, ingen skall få se hur dålig jag är, att jag stöter bort människor som kommer mig nära. Eftersom jag inte vet vad själrespekt är, att man får tycka annorlunda, att jag har rätt att stå för mina rättigheter och att jag redan innan jag går in i en relationbör fundera hur jag vill se på mig själv efteråt.

Jag har en massa helt dysfunktionella och för omgivningen oförståeliga beteenden som inte leder ngnstans. jag har heller aldrig vetat att det är meningen att relationer skall leda ngnstans. Som lök på laxen är jag så rädd att bli avvisad att jag blir passivt aggressiv  i nära relationer. Bara för att jag "måste skydda mitt dåliga jag som INGEN får se"... och då blir det inte lätt.  Det här är så komplicerade saker, och tangerar så många områden där en bordeline jag triggas... Därför får man i princip en manual i handen som skall fyllas i inför relationer "observera och beskriv relationssituationer" och så skall kan man bena ut allt bit för bit. Men det är svårt, för jag är inte van... :)