Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Jag känner precis igen att man tar upp nya bekantskaper och "börjar om" och sedan blir allt lika skit i alla fall. Det är ju för att man själv inte har förmågan och färdigheter att bygga upp det liv man önskar, beroende på den biologiska sårbarhet som man föddes med. Man kämpar och försöker, och utan nya färdigheter så blir ju resultatet mer eller mindre likadant.
innan jag fick barn så flyttade jag alltid när hotet om att folk skulle sig mitt dåliga jag blev för stort. Träffa nya människor och återigen kunna känna mig duktig och kompetent (även om det inte hade hänt ngn förändring inuti mig) - och sedan upprepades denna historia gång på gång. Sedan jag fick barn har jag inte längre den lyxen, så därför har allt gått käpprätt ner åt helvete...

För mig har relationer handlat om den andra människan -vad dom vill och att dom skall tycka om mig, tycka jag är bra och inte avvisa mig. Att jag skulle ha önskingar behov och rädslor har jag inte ens reflekterat över. Därför är relationsmodulen så viktig och svår. Nu skall jag ändra mitt beteende, oberoende av hur det känns inuti.

Jag har också tendenser att hacka ner på mig själv, du använder ordet värdelös- det brukar jag ha som epitet på mig själv. Värdelös. Vi får lära oss att inte döma och värdera, i detta ingår man själv -att inte döma det man gör eller vem man är. Medveten närvaro och acceptans är färdigheter som gör att man får hjälp att handla på ett sätt som blir funktionellt för en själv.
Fokus flyttas fram ett steg -vad vill jag, hur vill jag ha det - och sedan får man hjälp att handla på ett sätt som leder dit.     

Hur ska jag göra för att det ska bli bättre? Jag har som du hoppat  av jobb och utbildningar i ett rasande tempo. Hade ett jobb jag trivdes väldigt bra på och det gick bra. Jag sade upp mig innan de märkte att jag inte var så bra ändå. 

Berätta gärna mer om relationsmodulen.

Jag har försökt många självhjälpsgrejer (KBT, ACT) men som "vanligt" så går det bra i början men sedan klarar jag inte av att fullfölja. Det har min nuvarande psykolog förklarat som så att min problematik är alldeles för komplicerad för att jag själv skall klara av att reda ut det. Och det accepterar jag, det är jättejobbigt och svårt även om jag får stöd, och även om det handlar om saker som jag behöver göra i nuet så går det inte utan hjälp.

DBT är en specialiserad form av KBT, den riktar sig specifikt till borderlinepatienter med både individualterapi och gruppterapi. Färdighetsträningen handlar i mångt och mycket om att man skall förändra sitt beteende trots det inre kaos som råder. Här får man även hjälp att hantera kaoset. Många små bitar som skall tränas in- man lär sig leva på nytt. 

Många kan bli bättre med åren, de har då fått olika slags hjälp under tiden, men DBT är specifik i sin struktur. Tyngdpunkten är att man skall handla funktionellt, att tillänga sig färdigheter för att både använda sig av känslor och förnuft när man agerar (inte som jag bara känslor...). Ofta så tillkommer ytterligare  belastning av ens eget agerande, inte bara av själva primärhändelsen. 

Själva terapin handliar primärt inte om att man skall må bättre, utan att man skall få färdigheter för att leva ett liv. Känslor är ju varken rätt eller fel, dom finnns ju där hur man än vrider och vänder. Tanken med att göra funktionella saker är att man slipper sekundär förstärkning av känslor som påverkar en negativt. Likadant så kan man göra funktionella saker som påverkar en positivt. Och färdigheten är också att man får en möjlighet att välja!!! Det har man inte med borderline, för det man gör det gör man för att överleva -enda sättet som man känner till. Och det handlar bara om nuet- den enda stunden som vi kan påverka, det är den man har ett behov att hantera på ett funktionellt sätt.

Jag pratade i flera år om att jag ville ha ett trollspö som kunde trolla bort alla obehagliga känslor - jag kunde inte tänka mig att det fanns en möjlighet för mig att lära mig hantera dom istället. Det är fortfarande svårt för mig att acceptera att det finns mycket känslor som påverkar mig negativt och att det också är ok - sorg, skam sådana svåra känslor.

  

Det låter som bra terapi. Jag fick kämpa en del för att ens få gå på terapi förra våren. Man måste frisk för att orka vara sjuk....

Men så terapin går ut på att lära sig härda ut i känslorna?  Inte att lära bort dem?! 

När jag gick i terapi fick jag övningar som att jag skulle be folk om hjälp och föreslå saker. Jag gjorde min del, men om ingen vill umgås med mig så spelar det jag gör ju ingen roll. Det är det jobbigaste: maktlösheten. 

Känslor av skam är vanliga. Skam över misslyckanden. Har ständigt en känsla av att folk runt omkring mig ser ner på mig. Drar mig undan och så är det igång.

Jag vill inte lära mig hantera känslorna egentligen... Eller jag vill inte vara tvungen till att lära mig. För jag vill inte ha den sortens känslor alls och jag är bitter att jag måste bära runt på detta hela mitt liv medan de flesta andra slipper. Ändå förväntas jag vara lika stark som alla andra.

Jag känner verkligen igen och förstår det du skriver. 

Söker ibland efter någon att skälla på för detta. Inbillar mig att det är lättare att ha en somatisk sjukdom. Nåt som inte fuckar up ens personlighet. 

Ja jag också. Jag har önskat att jag skulle få cancer så jag kunde få slippa leva med detta, slippa livet helt.
När jag mår dåligt så blir jag en riktig häxa och agerar ut mot folk runtomkring mig. Blir snäsig, bitchig och säger ibland saker jag verkligen ångrar sedan. Och jag har så fruktansvärt dåligt samvete för det. För man kan aldrig ta det tillbaka. Jag hatar så att jag har sårat de jag älskar och jag är en sådan person som aldrig kan förlåta mig själv för saker. Usch vad jag känner mig negativ idag, men orkar inte vara stark just nu.

Just i ilskan ser man ingen annan än sig själv. De förstår ju inte. Först ett dygn senare kan jag ta in att jag kanske inte förstod dem heller.  Sen drar jag mig undan i skammen och tycker att ingen ser eller hör av sig. Kan fortfarande inte förlåta mig själv för en sak jag gjorde 4 år sedan.  Mitt livs misstag. 

Jag tror att jag ibland är negativ i ren trots. Samtidigt så är jag så trött på att må skit. Varför  tar det aldrig slut?! Trött på att dra hela lasset själv. Jag vill bara ha lugn och ro...

Hehe det är nog sant att trots är en del av det. Jag blir ju förbannad och vill absolut inte visa tacksamhet för det jag har eftersom jag tycker det är så orättvist att andra har mer. Varför ska jag då vara glad och tacksam? Idiotiskt att tänka så men man kan inte hjälpa vad man tänker.

Tänk så skönt att ha någon att dela bördan med. Som man kunde lägga sig i hans famn och bara känna att man inte är helt ensam i världen.

Känner så igen mig i det du säger. Kanske inte är så speciell som jag trodde 

För mig handlar det inte bara om det jobbiga, utan nån att prata med om dagen. Nån som snarkar och låter. Att bara sitta i varsitt hörn på en söndag och ta det lungt.  Nu är jag själv från torsdag kväll till måndag lunch. Ingen skulle märka om jag försvann. Alltså har mitt liv inget syfte...