Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Jag är så trött på mitt psyke just nu. Varje vecka vill jag säga upp mig från jobbet för att jag är övertygad om att jag gör bort mig hela tiden. Att chefen tycker att jag är en idiot, att alla mina kollegor talar om mig bakom min rygg osv. Jag analyserar allt jag sagt och gjort, alla misstag jag gjort (jag är ny, så jag borde känna att det är ok att göra misstag ju!)... Alla såna tankar gör mig så ångestylld! Hatar att jag måste gå tillbaka dit på måndag.

Gick för fort fram, var för öppen, svartsjuk med mera.

Försök att få honom att ta det som en komplimang, att ju mer du tycker om honom desto svartsjukare blir du. Jag är inte alls svartsjuk om jag inte har känslor för killen. Min senaste kille lyckades jag få till att tänka att det var för att han var speciell.

Hur går det för er andra? Själv ska jag separera. :/ För jävla tufft har det varit, men tagit mig ur den värsta chocken.

Jag äter antidepp sedan 3 veckor, inga utbrott eller destruktiviteter under den tiden. Tror det hjälper, men jag känner mig lite ihålig. Vi ska resa 5 månader med start 18/10, så jag har full snurr på livet som vanligt och hinner verkligen inte bråka med min man. Vår erfarenhet är att vi teamar upp och blir enade som av cement när vi reser så jag oroar mig inte för relationen, mer att barnen ska bli sjuka osv...

Fy så tråkigt att höra Dryas, jag tycker du verkar vara klok och sansad och jag tror du tar dig igenom detta med dig själv och din värdighet i behåll.

Jag har också bränt relationschanser genom att vara för öppen, svartsjuk och "på", men när det väl kommer till kritan så "uppför" jag mig när jag till 100% respekterar en man och det är män som inte tar skit och som från början satt ett ordentligt stopp för tendenserna jag visat-män som är tydliga och inte accepterar att jag erbjuder dem att mata sina egon med mina utbrott av svartsjuka, kontrollbehov osv. Tyvärr så finns det en del män som gärna leker leken från början, men när man vill sansa sig och lita på så drar dom sig undan. det har jag tolkat som att dom är ute på en egoresa jag ändå inte vill följa med på.

Tack! Jag ska inte låta detta sänka mig utan ta mig stärkt ur det.
Man är väl mest ledsen för sonens skull.

Jag behöver nog en stark man nästa gång som kan sätta gränserna direkt! Blivande exet var alldeles för snäll och sa inget förens flera år senare.

Ja, det är alltid bra att lära sig att hålla tillbaka lite med sina känslor... Men du kanske lär dig av dina misstag?

De flesta verkar ha det tungt just nu... Hoppas att det löser sig för er alla på bästa sätt! Kärlek och krig är fan inte lätt, men förhoppningsvis vinner vi alla ändå. *flummar*

Usch ja, hoppas det ljusnar snart.

Och för att komplicera det ytterligare så är jag småförtjust i en jobbkollega....
Men det får vara vid endast det just nu, man vet ju inte vad känslorna spelar en för spratt just nu.
Men det har funnits nån attraktion sen länge.

Jag och min sambo är på väg att separera- Jag har svårt att stå ut- inte hjälper färdigheterna när jag inte ens kan utföra dom! Jag tror att jag ända sedan i våras vetat att det här skulle hända- tyvärr

ja som mitt ex, han tycker jag har använt han som en avelsko men inte förstått det själv.
hmm...