Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Är det DBT eller MBT du går? Jag vill så gärna gå!

Hela ens beteende är så komplicerat att man inte ens kan förstå sig själv. Inte konstigt att ingen annan förstår ens beteende då.

Jag stöter nog oxå bort folk när jag mår som dåligast. Speciellt när de kommer med sina tips och historier om andra om lyckas skapa bra liv. Vad hjälper det med. Mitt liv blir ju inte bättre för det. 

Och ja, jag försöker ta tag i mitt liv. Jag började med en ny sport för att lära känna nytt folk. Jag började jobba och hänga med ut på aws. Jag började aktivt fråga folk om de ville hitta på saker. Ett år senare är det samma skit. 

Mina gamla vänner har jag ingen lust att ta upp kontakten med. Vem vill ha vänner som bara finna där när det går bra. Vet redan att jag är en belastning för de omkring mig och samhället.

Du är jättestark som ändå tar initiativet att skapa nya kontakter. Jag är så blyg så har väldigt svårt för det.

Är det när du mår dåligt som du upplever att vännerna försvinner? Nu är det ju lite så, "i nöden prövas vännen", men sen har man även en tendens att stöta bort de få människor som vill finnas där för en. Så fungerar iallafall jag. Jag stöter bort dom, men sitter sedan och är ledsen för att jag är så ensam. Totalt irrationellt.

Av det du skriver så verkar du vara inne i en djup svacka just nu? Jag hoppas att det vänder för dig. Vi vet nog alla här alldeles för väl hur det är att vilja ge upp och inte bry sig mer. Just nu är jag inte inne i en sådan period och då känns det så avlägset att jag mått så dåligt trots att det inte var speciellt länge sedan sist. Ibland måste man prova tusen olika vägar innan man hittar rätt. Inte rättvist att vissa ska behöva kämpa så mycket mer än andra bara för att få ett drägligt liv, men tyvärr är det så ibland...

Jag vet inte det är bra att jag försöker lära känna nya människor. Det slutar bara i besvikelse...

Ibland stöter jag bort dem. Hur ska nån med sitt på det torra kunna förstår. Känner mig bara mer värdelös när är med dem.

Jag är i en svacka. Ännu ett år går mot sitt slut. Nya misslyckanden att sammanfatta. Mörkret kommer och jag ifrågasätter syftet med det hela. Varför finns jag när ingen vill vara med mig ändå. Så onödigt att jag ska gå här och lida och kämpa.

Men du vet ju inte om någon vill ha dig eller inte när du stöter bort dom. Jag förstår varför du gör det, som sagt så gör jag samma sak. Men ha det i åtanke, att det kanske visst finns någon som vill.

Jag har en vän som förvånat mig väldigt mycket. Han ställer jättemånga frågor om hur jag fungerar och hur jag tänker. Först trodde jag att han gjorde det för att han tyckte jag var galen och att det var i ett hånande syfte han gjorde det. Men sen förklarade han att han var så otroligt fascinerad av hur jag fungerade. Han sa att jag var en av de mest intressanta personer han kände (just pga borderline-dragen!) och att jag var en riktig krigare som kämpade trots att jag inte alls tycker om livet så som de flesta friska gör. Så ta inte för givet att folk ska se ner på dig eller tycka att du är störd. Du lever i en helt annan värld än dom på ett sätt, berätta för dom hur det är för dig. De har ju säkert svårt att sätta sig in i hur det är för dig, på samma sätt som jag har svårt att sätta mig in i hur det är att faktiskt ha livsglädje. Om de inte förstår så kanske de tar vissa saker personligt trots att det inte är det.

Hur gammal är du? (du måste inte svara om du inte vill)

Jag tänker att om dom vill va med mig så låter de mig inte stöta bort dem. Det finns så många olika kanaler att kommunicera på. Ibland blir det ju att jag ser på facebook att de göra saker med andra. Då vet jag att det inte handlar om tidsbrist. Och sen tänker jag att jag får tiden som blir över. När ingen annan vill eller kan.

Ett tag försökte jag förklara hur jag kände, men sen användes det emot mig. Som att jag ska var ensam eftersom jag inte alltid mår bra.  Så då är jag inte värd att älskas.

Jag är 28. Det känns även jobbigt att åren går utan jag lyckas bygga upp ett liv. 

Vi är i samma ålder så jag förstår precis hur det känns! Jag har själv sån ångest över att jag kanske aldrig får en familj eller barn, För tror verkligen inte att jag kommer få det. Satt också och tänkte det idag, att snart är jag ännu ett år äldre och klockan tickar. Och jag får panik när jag tänker att jag en dag är 40år och alla runt omkring mig har barn och familj. De kommer inte vilja ha med den ständiga singeln och barnlösa kvinnan när de ska hitta på saker med andra familjer och barnen. Och jag kan inte leva så... Jag vägrar! Hoppas verkligen att det inte blir så för någon av oss.

När det gäller relationerna i övrigt.... Du kan inte tänka så, att de inte kommer låta dig stöta bort dom om de vill vara med dig. De förstår ju inte att du behöver bekräftelsen på att de är redo att kämpa för dig. De kan omöjligt förstå vad du vill om du inte på förhand har förklarat ditt beteende och varför du agerar så.  På vilket sätt har det använts emot dig när du försökt förklara tidigare? Jag har bara varit med om det en gång, och det var med killen som jag skrev om tidigare idag. Annars har de flesta aldrig använt det emot mig. De har inte förstått, och visst tänker de att jag är lite smågalen men de tycker om mig ändå och det är inget konstigt att jag är sån. Det är ju den jag är helt enkelt.

Jag är öppen om hur jag fungerar. Jag tänker inte gömma mig eller skämmas för jag har inte valt det här. Det är en del av min personlighet så ska jag dölja det så måste jag dölja en del av mig.Och jag tycker inte du ska skämmas heller. Du är unik, med allt vad det innebär. Alla har dåliga sidor. Det finns inget som säger att dina är värre än alla andras.

Det är en ständig känsla av att aldrig komma någon vart i livet. Hade det varit självvalt att vara singel så hade det varit lungt, men jag vill ju inte vara själv.

Jag har en kompis som stannar trots allt. Kanske för att hon forskar om pyskist måede och bor i ett annat land. Så hon har en distans till mig. Jag vet att jag inte alltid är lätt att ha att göra med, men jag är en väldigt snäll och omtänksam person. 

Det är väl det att folk säger att jag ser allt i svart eller vitt. Jag tycker å andra sidan att de är okänsliga och inte bryr sig. Ibland önskar jag att jag var lika känslokall. 

Jag får en känsla av att de ser ner på mig. Att jag inte är tillräknelig.  

Jag tvekar inför att öppna mig för andra. Mest för att de sviker och sticker. Läser ibland vad folk tycker om folk med borderline och det får mig inte att vilja öppna mig direkt. 

Du verkar så resonabel. Jag menar på ett positivt sätt. Jag är inte resonabel. Jag är mer "My way or the highway".  

Hur reagerar folk är du berättar för dem?

Nja, det är lätt att skriva saker, det är inte lika lätt i verkligheten. Jag har problem med att jag har svårt att se saker ur andras perspektiv och kan vara lite egoistisk. Jag är väldigt lättkränkt och får mycket problem med det osv. Men jag analyserar mig själv väldigt mycket och har läst väldigt mycket om borderline. Jag kan hantera det bättre nu, och vet mina svaga punkter.

Jag brukar inte nämna diagnosen, de flesta vet inte vad det innebär ändå. De har så mycket fördomar om just borderline att de får upp en bild av en totalt galen människa som är farlig och kommer döda dom om de vill lämna en. Så det säger jag inte. Men jag berättar om mina problembeteenden, mitt mående och mitt sätt att se på saker. Och det är ingen som kollat snett på mig. De tycker att det är konstigt att jag tänker som jag gör, och de har svårt att tro att jag alltid har varit sån. De tror nog att jag överdriver lite när jag säger hur jag ser på livet (som ett straff). De lyssnar men sen är det inte mer med det. De drar sällan upp det. Även om jag är öppen så verkar de tycka att det är lite obehagligt att prata om depressiva känslor. Men ingen har lämnat mig eller avbrutit vänskapen pga det. Relationen har fortsatt som vanligt efter samtalet. Du tänker ju att de kommer lämna dig oavsett, så då förlorar du inget på att vara ärlig om vem du är. Om någon sedan stannar trots det så vet du att det visst går att tycka om dig precis som du är!

Ge folk en chans att älska dig. Jag vet att det är lättare sagt än gjort. Jag sitter själv här ensam för att jag stött bort de flesta, men vi måste fortsätta försöka. Vilka andra alternativ har vi?

Vad konstigt det känns att någon annan vet hur det känns. Att livet är ett straff. En tid att härda ut.

Är du säker på att folk stannar efter att du sagt som det är! 

Även när det "älskar" mig vågar jag inte slappna av. Det kommer ju att ändras.Det har det gjort alla andra gånger.