Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Hej alla!

Mycket intressant och lärorik tråd att följa.
Hoppas det är ok att jag flikar in några frågor ibland?!.

Hur många utav er i tråden har barn?,
i.s.f. hur många och i vilken ålder?

Mvh G

Hej Borderlinare! Jag kände att jag behöver vända mig till er. Gick ur ett riktigt destruktivt förhållande för några månader sen vilket jag har nämnt tidigare i tråden. Tog tag i mitt liv efter det, får nu hjälp av en psykiatri, jobbar med mig själv varje dag och har mått ganska bra den senaste tiden.

Jag hade tänkt leva som singel nu ett tag framöver men jag har nyligen fått kontakt med en man som verkar för bra för att vara sann. Vi har pratat en hel del och han verkar helt annorlunda jämfört med vad jag har träffat tidigare. Han är lite äldre än mig och jag upplever honom som väldigt mogen och stabil. Han har ett fixat och lugnt liv. 

Han säger jätte fina saker hela tiden och tidigare idag så fick jag lite panik för jag kom ju på mig själv, jag är ju för fan inte frisk. Det känns som att jag lurar honom på något sätt, att han får upp en bild av mig som inte stämmer överens med verkligheten. Men samtidigt så har jag ju bara varit mig själv när vi har umgåtts. 

Jag tycker att han är helt underbar, han visar upp nya sidor hela tiden som verkligen imponerar mig. Nu står jag vid en kant där jag inte riktigt vet hur jag ska låta det här fortlöpa. Jag har fått lära mig att det är viktigt när man har borderline att knyta och behålla bra relationer. Det känns som att det här skulle kunna vara något bra men jag är ändå livrädd. Jag är livrädd för vem jag kan bli samtidigt som jag tänker att det är faktiskt jag som kan styra det. Bör jag berätta för honom hur det ligger till eller kommer jag skrämma iväg honom? Jag vet att det kan gå åt helvete men jag känner samtidigt att jag har utvecklats så mycket det sista året. Någon som vill bolla lite med mig?

Jag är i samma situation nu. Har också träffat en kille som är allt man kan någonsin önska sig. Det startar massa tankar om att jag inte är bra nog, att han inte kommer gilla mig när han får veta vem jag är... Varför skulle han gilla ett psykfall som mig,.. och det känns som att jag ljuger för att jag inte berättat om mina problem. Men han har också sina problem som han inte berättat. Och vi ljuger inte, vi visar upp en del av vår personlighet. Allt är en del av den vi är och alla har mindre bra sidor. Du kan ju säga att du har svårt med relationer, men jag hade inte nämnt borderline. Folk har för negativa associationer så då får du kanske inte ens chans att visa vem du är.

Och som du skriver, du har utvecklats mycket. Du kanske inte alls kommer att ha de problemen i relationen som du haft innan. 

Skönt och se att det finns någon i samma situation. Jag hoppas det går bra för dig och att ni får det bra ihop! Nej, det är sant men jag är ändå livrädd att jag ska lyckas förstöra det på grund av att jag just är livrädd, men samtidigt varför skulle jag inte kunna lyckas fortsätta må rätt bra om jag är runt någon som mår bra?

Ni ska självklart berätta!
Först då och enbart då, så kan ni "visa er" på riktigt.

Önskar så att min Fd hade berättat vad hon kämpade med!
Hade jag bara vetat så hade jag haft mycket stärre förståelse och mentaliseringsförmåga.
Jag älskade henne villkorslöst trots hennes "brister".
Men lögner det funkar inte.

Jag är också livrädd, det har ju aldrig slutat bra för mig när jag träffat en kille. Men denna gången är det annorlunda. Jag tar allt väldigt sakta, och försöker att bara tänka på att jag ska ta mig genom stunden och ha kul med honom här och nu. Och om han inte tillåter mig att ta den tiden på mig, då får han sticka helt enkelt.

Jag brukar knyta folk till mig på nolltid, banden blir superstarka, det bli konflikter, sen tar det slut ganska snabbt och jag blir krossad för att vi trots allt kommit varandra så nära innan vi ens visste hur den andra var. Nu tänker jag lära känna personen innan jag släpper honom nära. Försöker att inte va så intensiv...Då är jag inte lika rädd att förlora honom och blir lite mindre hysterisk. 

Man behöver inte ljuga, man behöver bara inte sätta en stämpel på problematiken. I kontakten med vården är det viktigt med en diagnos för att få rätt behandling, men i privatlivet så tycker jag att det räcker att jag berättar om hur jag är som person, hur jag reagerar och varför. Jag behöver inte benämna det "borderline", det ordet ger inga mer kunskaper om mig än vad jag kan ge genom att beskriva mitt beteende. Tvärtom leder det lätt till att man stämplas och tillskrivs egenskaper som man kanske inte alls har.

Ja jag är likadan, han är redan nu helt galet tokig i mig, vilket jag känner igen. Det börjar alltid så för mig - "du är så speciell, aldrig träffat någon som dig, jag kan inte sätta fingret på vad det är med dig", killarna blir som besatta och jag har ju självklart bara dragits med in i känslan då det är svårt att stå emot den pga alla bekräftelser. Jag blir naiv och tror att jag mår bra, slappnar av för mycket och helvetet sätter igång. 

Men den här gången kommer jag verkligen försöka att ta det så jävla lugnt det går, fortsätta leva mitt liv jag har byggt upp och försöka att inte släppa in honom allt för snabbt. Precis som du skriver, passar det inte får han dra. Men det är svårt för jag dras med den där tanken hela tiden att typ göra honom nöjd så att han inte skiter i mig. Men du har rätt, jag ska ta det i en lugn och försiktig takt och vill han inte hänga på så är han inget att ha iallafall. 

Jag håller med! Borderline förknippas med otrogen, elak, egocentrisk, hysterisk psychobitch. Vilket absolut inte stämmer in på alla med diagnosen. 

Jag nämnde för honom jag träffar att jag är ganska känslostyrd och att jag har lätt för att överanalysera.

Det är konstigt, men jag har hört många med borderline säga just det, att killar blir som besatta av dom. Undrar vad det beror på. Jag har aldrig själv förstått hur jag lyckats knyta folk så nära mig så snabbt. Kanske är det för att jag har lätt för att visa mig sårbar så folk känner sig trygga med mig. Allt det som byggs upp är det som gör att de trots allt stannat trots att jag sedan tappat kontrollen och flippat ut. De har väntat på att jag skulle bli mig själv igen efter ett tag, men det fungerade inte. Ju mer jag älskade killen, desto värre blev jag för jag va så rädd att förlora honom och för att inte duga. Jag försökte vara perfekt men det gjorde bara att den tjej som killen föll för inte längre existerade. Hela relationen va endast byggd på gamla minnen. 

Tar det lång tid för dig att glömma ett ex? Jag är så otroligt trött på att gå runt och tänka på exet. Tänker på honom varenda dag, även nu när jag börjat dejta en ny. Jag är arg för att han bara glömt mig och gått vidare. För att det ena dagen va "vi" och nästa dag va vi inget. Det känns fortfarande som en chock på ett sätt, och jag pendlar mellan saknad och hat....Överallt jag går så påminns jag om saker vi gjort tillsammans...Jag kan inte komma undan det. 

Jag har en tendens att radera såna svåra saker från mitt minne när det blir för jobbigt. Bara placera de minnena utanför mig själv så att jag inte längre kan känna något alls inför det...Då är det som att killen aldrig existerat, han blir som en främling för mig. Jag har raderat alla sms, mail, nummer och bilder. Har nu inget kvar... Kanske kommer jag ångra det en dag, men just nu så måste han bort från mina tankar. 

Jag känner mig själv tillräckligt bra för att veta att det egentligen inte är han jag saknar, utan jag mår bara dåligt av att jag känner mig avvisad. Även om det är jag som gjort slut så känner jag mig avvisad om killen bara accepterar det och inte kämpar för att få mig tillbaka. Jag ska aldrig igen vara den som älskar mest i en relation, nästa kille ska kämpa för mig...