• Anonym

    Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

    Jag har länge känt att jag är annorlunda. Snubblade nyligen över lite info om borderline och känner igen mig i mycket. Nu är jag nyfiken på om det kan förklara mina relationsproblem också. Jag vet att borderline ofta innebär att man har svårt att avsluta relationer, men kanske känner någon igen sig i detta också.

    Så fort jag får en relation så blir jag otroligt instabil. Mitt självförakt växer, jag målar upp en massa scenarion i mitt huvud om olika skäl till varför killen ska lämna mig till slut för jag inte är bra nog (dvs perfekt). Jag får ångest och flippar ut. Ju närmare killen kommre, desto mer ångest får jag. Antagligen för att det kommer göra mer ont den dagen han sticker ju närmare han stått mig. Det slutar ofta med att min ångest blir så outhärdlig när de kommer för nära att jag avslutar relationen. Efteråt känns det alltid befriande för att ångesten är borta. Det är så skönt att jag knappt tänker på att jag förlorat relationen.

    Om det däremot handlar om en relation där vi inte kommer varandra nära av något skäl, då kämpar jag vidare och vägrar släppa taget även om jag märker att det inte fungerar och killen försöker dra sig ur. Jag blir helt desperat och gör allt för att hålla kvar honom, manipulerar, gråter, förhandlar. U name it.

    Känner någon med borderline igen sig i detta?

  • Svar på tråden Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?
  • Anonym (Stämmer det?)
    Anonym ("ond") skrev 2015-03-26 12:10:22 följande:

    Så - nu har även jag kommit ur en väldigt destruktiv relation.


    Jag inser mina egna fel - att jag hela tiden var on/off - inte visste om det var honom jag ville vara med - pga omständigheter - och att våra personligheter skar sig på många punkter. Jag var även väldigt osäker ... trodde innerst inne att han skulle vara otrogen (utan att agera utåt på den tanken) och att jag bara var "en i mängden".


    Hans kontrollbehov har hela tiden skrämt mig ... Att mina argument alltid plattas till, att han alltid har "rätt", att jag blev stämplad som typ demonisk - när jag gjorde något av fri vilja, som han inte höll med om.


    Det slutade för mig - när han använde något jag berättat för honom i förtroende, att trycka till mig med/håna mig med, när jag inte ville svara på en av hans frågor.


    Jag må ha dålig självkänsla - men - jag är iallafall väldigt säker på att jag har NOLL tolerans mot att en partner är elak mot mig med flit genom att kasta något personligt i ansiktet på mig. Att använda något man vet gör ont - för att såra.


    Min största rädsla har alltid varit att människor ska använda saker jag berättat i förtroende - mot mig. Han visste detta - och ändå gjorde han så ...


    Så - nu är alla mina goda tankar om andra människor utsuddade, och jag är ärligt talat skiträdd för andra och vad de kan göra mot mig. Känner just nu att jag aldrig mer vill bli rörd av en man, och aldrig mer dela med mig av mitt innersta till någon.


    Jag må vara "besvärlig" - men jag förtjänar definitivt inte sånt uträknande och genom-elakt beteende.



    Tycker att det låter som ett mycket vettigt skäl att lämna denna relation. Att använda saker mot sin partner som den sagt i förtroende är ju helt genomruttet.
    Tusen gånger hellre själv, än med en sån människa.
    Det är faktiskt helt OK att vara själv, om alternativet är att vara i en destruktiv relation och med en människa som medvetet vill såra och skada en.
    Man är alltid sig själv närmast.
  • Anonym ("ond")
    Anonym (Stämmer det?) skrev 2015-03-27 13:28:13 följande:

    Tycker att det låter som ett mycket vettigt skäl att lämna denna relation. Att använda saker mot sin partner som den sagt i förtroende är ju helt genomruttet.
    Tusen gånger hellre själv, än med en sån människa.
    Det är faktiskt helt OK att vara själv, om alternativet är att vara i en destruktiv relation och med en människa som medvetet vill såra och skada en.
    Man är alltid sig själv närmast.

     


    Tack så mycket för ditt stöd - det betyder mycket, och gör mig tryggare i min egen åsikt - att sånt beteende är oförlåtligt ...


    Trodde jag skulle få kritik av alla "haters" efter mitt inlägg, som skulle ifrågasätta och anklaga mig ... Så, känns skönt att någon förstår.


    Mitt ... ex, skyllde det han sa, på att han blev arg ... att det var en impuls och att han ångrade sig direkt efter. Men - har svårt att acceptera detta - då "impuls" bör betyda att man säger första bästa skitsak ... typ "jävla idiot" ... istället för att gräva i minnet, hitta det som gör mest ont, och kasta ur sig det.


    Har vart väldigt arg, besviken och sårad sedan uppbrottet - och idag vacklade jag lite... Önskade att allt var som vanligt, och att jag kunde få tillbaka honom. Men - nej - kan inte tillåta mig själv att gå tillbaka till nån som misshandlar verbalt... får inte glömma det.

  • Anonym (Stämmer det?)
    Anonym ("ond") skrev 2015-03-27 14:13:17 följande:

     


    Tack så mycket för ditt stöd - det betyder mycket, och gör mig tryggare i min egen åsikt - att sånt beteende är oförlåtligt ...


    Trodde jag skulle få kritik av alla "haters" efter mitt inlägg, som skulle ifrågasätta och anklaga mig ... Så, känns skönt att någon förstår.


    Mitt ... ex, skyllde det han sa, på att han blev arg ... att det var en impuls och att han ångrade sig direkt efter. Men - har svårt att acceptera detta - då "impuls" bör betyda att man säger första bästa skitsak ... typ "jävla idiot" ... istället för att gräva i minnet, hitta det som gör mest ont, och kasta ur sig det.


    Har vart väldigt arg, besviken och sårad sedan uppbrottet - och idag vacklade jag lite... Önskade att allt var som vanligt, och att jag kunde få tillbaka honom. Men - nej - kan inte tillåta mig själv att gå tillbaka till nån som misshandlar verbalt... får inte glömma det.


    Att det skulle vara en impuls tror jag inte. Utan snarare att han lagt saken på minnet just för att kunna användas mot dig vid lämpligttillfälle. Därför kom det också "som en impuls". Nä, skitsnack från honom tror jag...

    Men jag tycker inte att du ska känna att du inte kan lita på någon människa bara pga att han betett sig ruttet. Alla är inte sådana.
  • Anonym ("ond")
    Anonym (Stämmer det?) skrev 2015-03-27 14:53:02 följande:
    Att det skulle vara en impuls tror jag inte. Utan snarare att han lagt saken på minnet just för att kunna användas mot dig vid lämpligttillfälle. Därför kom det också "som en impuls". Nä, skitsnack från honom tror jag...

    Men jag tycker inte att du ska känna att du inte kan lita på någon människa bara pga att han betett sig ruttet. Alla är inte sådana.

    Jo, tror det samma ... Försöker påminna mig själv om det, varje gång jag får lust att gå tillbaka till honom...


    Hade tyvärr väldigt stora problem med att lita på andra redan innan jag träffade honom - så nu är det 100 gånger värre.


    Men, förhoppningsvis blir det bättre med tiden...

  • Anonym (UTNYTTJAD)
    Anonym ("ond") skrev 2015-03-27 21:19:49 följande:

    Jo, tror det samma ... Försöker påminna mig själv om det, varje gång jag får lust att gå tillbaka till honom...

    Hade tyvärr väldigt stora problem med att lita på andra redan innan jag träffade honom - så nu är det 100 gånger värre.

    Men, förhoppningsvis blir det bättre med tiden...


    Fins det några barn med i bilden?

    Pågående vårdnadstvist exempelvis?

    Vet av egen erfarenhet hur fruktansvärt kränkt kan känner sig i en sådan situation och kanske säger man saker som man inte menar bara för att se om motparten fortfarande här kapabel att känna något?
  • Anonym ("ond")
    Anonym (UTNYTTJAD) skrev 2015-03-27 23:15:49 följande:
    Fins det några barn med i bilden?

    Pågående vårdnadstvist exempelvis?

    Vet av egen erfarenhet hur fruktansvärt kränkt kan känner sig i en sådan situation och kanske säger man saker som man inte menar bara för att se om motparten fortfarande här kapabel att känna något?

    Nejnej, inga barn, är rätt ung..


    Det var ett vanligt uppbrott, som blev väldigt smutsigt när han kastade en av mina svaga punkter rakt i ansiktet på mig.


    Exempel;


    Man berättar för pojkvännen att man har ätstörningar.


    Och får sen kastat mot sig "Ditt jävla anorexia-fall" kastat mot sig under ett bråk.


    Vet inte hur andra tolkar det ... Men för mig är det som sagt jävligt sårande att nån man har så starka känslor för, och borde känna sig trygg hos, psykar en på det sättet.

  • Anonym (TS)

    Anonym "ond" - Bra att du orkade lämna! Detta är ett steg i rätt riktning mot ett liv där du kan bli lycklig.

    Ni som har gått DBT, har man fått lära sig där hur man ska hantera det svart-vita tänkandet? Går det någonsin att normalisera det? Jag har så himla svårt för det där med att människor kan ha både gott och ont i sig samtidigt. För mig är de antingen eller, men det gör att jag blir jätteförvirrad när den som jag trodde var god helt plötsligt gör en ond handling, eller tvärtom. Jag vet inte vart jag ska kategorisera dom och det gör att jag inte heller vet hur jag ska bemöta dom. Det blir allmänt labilt fram och tillbaka i mitt bemötande, vilket inte är rättvist mot personen ifråga. När jag tänker att personen trots allt är god så får jag så dåligt samvete över att jag dessförinnan tyckt att dom var onda...

  • Anonym (trött)
    Anonym (TS) skrev 2015-03-29 21:16:15 följande:

    Anonym "ond" - Bra att du orkade lämna! Detta är ett steg i rätt riktning mot ett liv där du kan bli lycklig.

    Ni som har gått DBT, har man fått lära sig där hur man ska hantera det svart-vita tänkandet? Går det någonsin att normalisera det? Jag har så himla svårt för det där med att människor kan ha både gott och ont i sig samtidigt. För mig är de antingen eller, men det gör att jag blir jätteförvirrad när den som jag trodde var god helt plötsligt gör en ond handling, eller tvärtom. Jag vet inte vart jag ska kategorisera dom och det gör att jag inte heller vet hur jag ska bemöta dom. Det blir allmänt labilt fram och tillbaka i mitt bemötande, vilket inte är rättvist mot personen ifråga. När jag tänker att personen trots allt är god så får jag så dåligt samvete över att jag dessförinnan tyckt att dom var onda...


    För att bli balanserad så ska man tydligen känna. Sörja sina sår. Det är åt helvete.
  • Anonym (Förkrossad)

    Har just lämnat en kvinna med borderline. En kvinna som totalt förändrade mitt liv. Inte till det negativa utan fick mig att känna livslust igen.
    Efter ca 5 år som singel, och i princip gett upp alla tankar på en relation, där jag medvetet undvikit kvinnor för att slippa bli sårad som jag blev i min förra relation. 
    Efter många relationer har jag byggt upp murar starka som betong för att skydda mig och va osårbar....hon med stort H rev dessa med en mening. 
    Träffade mitt i prick första kvällen och jag blev störtkär, hon visste, och jag grät som jag inte gjort sedan jag va barn. 
    Allt var bra, vi va olika men lika, men problem uppstod vi frontalkrockade med varandra. Jag svartsjuk....hon, massa män runt sig. Inte bra kombo. Och jag gav mig in i något jag trodde jag skulle klara av. Den vackraste kvinna jag någonsin träffat, helt galet underbar. 
    Men nu har jag sårat henne lämnat henne och kanske har jag förstört något som kunde bli bra....jag med min stolthet och svaga självkänsla. 
    Jag hatar mig själv för att jag är så svag...att jag inte kunde ta det. Att vara mannen som kunde rida stormarna, älska henne trotts allt galet hon gjorde och sa, och koncentrera mig på de ljusa stunderna. Jag ville vara mannen i hennes liv.....men det var andra män, män, män....och jag pallade inte, visste inte vart jag hade henne ...ville lita och tro på allt men mina tvivel va för stora. Och jag vek mig. Hot om att ta sitt liv.....är det på allvar ? Skada sig............
    Jag orkar inte mer 

  • Anonym (Psychodrama)

    Jag har känt mig så stark sista tiden men under den här helgen kom bakslaget. Jag tänker på mitt ex hela tiden, jag hatar honom och jag känner sån jävla ilska samtidigt som jag saknar honom. Ångesten är total och jag har kallsvettats hela dagen, jag sitter bara och skakar till följd av ångesten. Ni vet den där kvidande känslan när man bara vill ha kontakt, man vill bara höra någonting från människan.

    Jag dras mellan tankarna att tappa hoppet helt eller bara försöka hitta tråden igen. Överanalyserar precis allt och tankarna äter upp mig inifrån. Jag orkar inte starta om från noll igen, jag hade tagit mig så långt men nu känner jag bara fuck it. Känner bara för att totalt flippa ur, göra något sjukt drastiskt för att få utlopp för min smärta.

    Vad ska jag göra med den här ilskan och det här hatet? Skickade ett riktigt hatiskt sms till honom tidigare idag, onödigt jag vet men jag behövde verkligen få ut det och jag orkar inte sitta och låtsas som att allt är okej. För jag är fan inte okej, jag är fucked up i en fucked up jävla värld. 

Svar på tråden Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?