Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Jag tror att man i det läget måste släppa kontrollen. För mig kan det ibland vara bra att ge upp, sluta kämpa emot och bara acceptera att saker är som de är, att jag är som jag är. För då slutar jag bry mig om vad folk tycker om mig. När jag hamnat i det stadiet så har jag haft en oerhörd styrka, och folk har sett svaga mig som en ledare som de sett upp till. Trots att jag varit öppen med hur jag känner inför mig själv. Det var trevligt att se att det fanns andra sidor i mig än det svaga och undergivna.

Min strategi i nästa relation kommer att vara "fake it until you make it". Jag känner inte att jag förtjänar att vara lycklig, men det kommer jag inte berätta för nästa partner. Jag kommer fejka och låtsas att jag visst förtjänar allt, och i mina ögon vara självisk och ta kärlek som jag egentligen inte tycker att jag borde få. Och jag tänker inte anpassa mig och bli någon annan för att duga. Vi måste nog anstränga oss för att skifta fokus. Att inte ge oss in i tankebanorna och fråga oss själva om vi duger, om vi är bra nog. Lägg fokus på partnern istället. Är h*n bra nog för dig? Gör h*n dig lycklig? Även om vi har problem med oss själva så ska inte vi välja åt partnern. Väljer h*n att vara med oss trots hur vi är, då är det deras val.

Idag är det första dagen på helgen, och min ångestnivå har redan stigit enormt. Det är sol och fint väder vilket bara gör det värre, för jag har ingen att njuta av det med. Önskar att jag hade fler nära vänner. Den enda nära vän jag har är upptagen med sin familj och hinner aldrig med mig. Om vi pratar i telefon så är det i 3 min innan hon plötsligt måste gå mitt i allt. Samma sak om man träffas. Jag har försökt att få kontakt med mina gamla vänner, föreslagit att träffas och göra roliga saker. Till min stora besvikelse har majoriteten av dom inte ens besvarat mina sms. Jag har aldrig behandlat de dåligt, vi har bara kommit ifrån varandra pga att de fått familj och varit upptagna med sitt, och jag har inte orkat kämpa för att hålla relationen levande pga mitt mående. Men gud vad ensamt det känns när man inser att man är ensam även på det planet.

Att man inte har ett "eget liv" är nog också en del i varför det är så svårt att vara singel. Det var det bästa med att ha ett förhållande. Jag hade alltid någon att göra saker med, så när han försvann så försvann också hela mitt socialliv. Så jag måste bygga upp det nu så jag inte blir så himla beroende av att ha en kille i mitt liv.

Jag kan hålla med om det där "fake it until you make it" då jag tidigare inte har varit speciellt medveten om mina olika sidor. Nu vet jag ju hur jag beter mig mot andra när jag mår dåligt, hur jag testar andra när jag känner mig osäker på min betydelse. Jag vill vara världens bästa flickvän, en prinsessa som min respektive inte vill vara utan en sekund.

Men på något sätt är jag orolig över hur det ska funka, mina "douchebag" och drama sidor har ändå varit ett slags skydd för mig. Höll jag mig bakom dom så behövde jag inte känna mig allt för sviken för då var jag också en bidragande del på något sätt till att det inte funkade. Jag kände mig mindre "svag" och beroende av den andra på något sätt, som en mantel. Vet inte riktigt hur jag ska formulera mig, någon kanske förstår vad jag menar. Men det har väl säkert att göra med att jag är så rädd för att bli sviken, sårad och lämnad. 

Det är så lustigt, jag får också höra ofta att jag är stark och smart etc. Men lilla jag? Jag är ju så ledsen och klen här inuti. 

Jag är nog lyckligt lottad som ändå har vänner kvar runt mig, kanske inte så många nära men jag har oftast alltid någon jag kan umgås med om jag har lust. Däremot så har jag inte så många runt mig som känns jämlika och har sen några veckor tillbaka börjat med ideellt arbete. Dels för att jag brinner för det, dels för att jag skapar nya kontakter och dels för att jag känner att jag gör någonting bra vilket får mig att bli lite stolt över mig själv. 
Har du funderat på något sånt? Eller någon annan hobby som får dig att träffa nya människor som tycker om samma saker som du?

För min del så gör all drama att jag inte kommer tillräckligt nära personen, det blir ett sätt att skapa distans. Trots att det är det sista jag vill egenltigen.

Jag funderar över vilken hobby jag kanske ska börja med. Volontärarbete är också en bra idé faktiskt. Jag borde verkligen börja leva livet istället för att bara sitta hemma och vänta på att allt ska ta slut.

Ja, jag tror att det är ett bra sätt att bygga upp sig själv på. Man har alltid något att gå tillbaka till när det skiter sig och man liksom måste ta sig ut och göra något en dag då man håller på med volontärarbete för man vill inte svika dom andra volontärerna och det man faktiskt är där för. 

Nu är tjejen som "imadreamer" pratar om här å kan försvara sig.. det är alltså jag.. Mkt fakta har utelämnats i hans inlägg.. Nedan kommer en länk till min tråd som jag startade för en tid sedan för den som orkar läsa eller vill ge råd.. då har ni bådas version av en hel del..

www.familjeliv.se/forum/thread/74822196-ar-jag-galen-langt-men-hoppas-pa-svar

Känner igen mig mycket väl.. Jag misstänker har också bdp..men jag har inga självskada betende inga självmordstankar..Ständigt ångest och depressioner.

Har du inte haft det tidigare heller? Det är ett helvete att leva med ångest och depressioner hela tiden. Jag tycker att det är så svårt att göra bra val för mig själv när jag inte kan se mig själv som värdefull. Och det är inte så lätt att se sig själv som värdefull om man alltid är deprimerad. 

Läst någrainlägg i tråden och många behöver nog läsa på om borderline.
Som namnet antyder som är det inget man antingen har eller inte hr,man kan ligga flytande så att säga...
Sen mycket utav det som det skrivs om är ju inte borderline utan oro,ångest,depression,dåligt bemötande,dålig uppväxt osv.

Borderline är ju ganska vanligt bland människor som har haft en problematisk uppväxt (även om inte alla har haft det). Ångest, oro och depression är också en del av borderlineproblematiken, så jag förstår inte riktigt vad du menar. Sen kan jag egentligen tycka att det kvittar vad man kallar det. De som känner igen sig i trådstarten får förmodligen samma saker ut av tråden oavsett vad den grundläggande orsaken till beteendet beror på.

fast ångest,oro,depression,borderline är olika saker,men hänger oftast ihop.
Men vad jag menar är att vanlig sund reaktion på att någon sviker behöver inte betyda att man har en diagnos. Det va det jag ville komma fram till.