Anonym

Äldre 27 Mar 19:33

1644 svar

Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Jag har länge känt att jag är annorlunda. Snubblade nyligen över lite info om borderline och känner igen mig i mycket. Nu är jag nyfiken på om det kan förklara mina relationsproblem också. Jag vet att borderline ofta innebär att man har svårt att avsluta relationer, men kanske känner någon igen sig i detta också.

Så fort jag får en relation så blir jag otroligt instabil. Mitt självförakt växer, jag målar upp en massa scenarion i mitt huvud om olika skäl till varför killen ska lämna mig till slut för jag inte är bra nog (dvs perfekt). Jag får ångest och flippar ut. Ju närmare killen kommre, desto mer ångest får jag. Antagligen för att det kommer göra mer ont den dagen han sticker ju närmare han stått mig. Det slutar ofta med att min ångest blir så outhärdlig när de kommer för nära att jag avslutar relationen. Efteråt känns det alltid befriande för att ångesten är borta. Det är så skönt att jag knappt tänker på att jag förlorat relationen.

Om det däremot handlar om en relation där vi inte kommer varandra nära av något skäl, då kämpar jag vidare och vägrar släppa taget även om jag märker att det inte fungerar och killen försöker dra sig ur. Jag blir helt desperat och gör allt för att hålla kvar honom, manipulerar, gråter, förhandlar. U name it.

Känner någon med borderline igen sig i detta?

Anonym ("ond")

Äldre 19 Apr 11:46

#1590

Anonym (TS) skrev 2015-04-18 01:42:27 följande:

Man behöver inte ljuga, man behöver bara inte sätta en stämpel på problematiken. I kontakten med vården är det viktigt med en diagnos för att få rätt behandling, men i privatlivet så tycker jag att det räcker att jag berättar om hur jag är som person, hur jag reagerar och varför. Jag behöver inte benämna det "borderline", det ordet ger inga mer kunskaper om mig än vad jag kan ge genom att beskriva mitt beteende. Tvärtom leder det lätt till att man stämplas och tillskrivs egenskaper som man kanske inte alls har.

Jag är inne på EXAKT samma spår som du!!

Jag tror det förstör mer än det ger - att berätta om diagnosen ... För om den man träffar inte har kunskap om den, kommer personen troligtvis söka kunskap på nätet, och få upp alla skräckhistorier om att man ska springa långt långt bort om man träffar nån med borderline, osv ...

Exakt det här har hänt mig ... Jag berättade om diagnosen i förtroende för mitt ex ... trodde det var relevant för honom att veta varför jag är så "konstig" ibland, och jag trodde väl på något naivt sätt att han skulle vilja stötta mig.

Jag hade helt fel kan jag ju säga ... Han började tillskriva mig väldigt negativa egenskaper, baserat på sin insamlade kunskap om börderline... - egenskaper som jag alltså inte alls tycker stämmer in på mig ...

Det är oerhört sårande att en närstående blir så analytisk och anklagande mot en, baserat på ett problem man har.

Jag har lärt mig att jag aldrig behöver nämna detta - för någon - alls... Det enda RELEVANTA för personen i fråga, är väl en förklaring av mitt beteende, typ att jag kan vara överkänslig ibland el. likn. Det är tillräckligt.

Anonym ("ond")

Äldre 19 Apr 11:54

#1591

För övrigt - ang. det här att man ibland försöker forma sig själv efter nån annans krav/behov - för att personen inte ska gå ...

Jag tänker;
Man bör nog sträva efter att människor ska tycka om en för den man ÄR - för annars blir ju hela relationen uppbyggd på något falskt ... Jag menar - om nån tycker om en för något man "låtsas" vara, eller tycker om en för hur man format sig efter personen .... Då tycker ju inte personen om en på riktigt. Personen tycker inte om ens rätta jag - utan den perfekta fasaden, eller att man beter sig enligt personens vilja. (om personen är ett kontrollerande asshole)

Jag tänker också;
När jag försökt forma mig efter andra på detta sätt ... göra stora uppoffringar och vrida och vända på mig själv för att passa dem perfekt ... har jag alltid gått ner i världens mest avgrundsdjupa depressioner. Jag tappar mitt "jag" - under min strävan att göra en annan person nöjd ... och det får alltid katastrofala konsekvenser, typ. Det är också när jag pressar mig själv så hårt - för att göra någon annan nöjd - som jag verkligen får de värsta borderlineproblemen. Jag blir otroligt instabil, paranoid, får väldigt låg självkänsla, blir tveksam över relationen, gör slut-tar tillbaka 100 gånger, blir strulig och bråkig ...

Slutsats, för min del;
Jag ska aldrig någonsin mer försöka trycka in mig i någon slags form jag egentligen inte passar i, för att någon annan ska bli nöjd. Jag har gjort det så många gånger innan, och nu är det nog. Dags att vara snäll mot sig själv, och acceptera att man inte alltid kan bli gillad för den man är - och att lösningen då inte är att anpassa sig för att bli gillad.

Anonym (TS)

Äldre 19 Apr 14:51

#1592

Anonym ("ond") skrev 2015-04-19 11:54:52 följande:

För övrigt - ang. det här att man ibland försöker forma sig själv efter nån annans krav/behov - för att personen inte ska gå ...

Jag tänker;
Man bör nog sträva efter att människor ska tycka om en för den man ÄR - för annars blir ju hela relationen uppbyggd på något falskt ... Jag menar - om nån tycker om en för något man "låtsas" vara, eller tycker om en för hur man format sig efter personen .... Då tycker ju inte personen om en på riktigt. Personen tycker inte om ens rätta jag - utan den perfekta fasaden, eller att man beter sig enligt personens vilja. (om personen är ett kontrollerande asshole)

Jag tänker också;
När jag försökt forma mig efter andra på detta sätt ... göra stora uppoffringar och vrida och vända på mig själv för att passa dem perfekt ... har jag alltid gått ner i världens mest avgrundsdjupa depressioner. Jag tappar mitt "jag" - under min strävan att göra en annan person nöjd ... och det får alltid katastrofala konsekvenser, typ. Det är också när jag pressar mig själv så hårt - för att göra någon annan nöjd - som jag verkligen får de värsta borderlineproblemen. Jag blir otroligt instabil, paranoid, får väldigt låg självkänsla, blir tveksam över relationen, gör slut-tar tillbaka 100 gånger, blir strulig och bråkig ...

Slutsats, för min del;
Jag ska aldrig någonsin mer försöka trycka in mig i någon slags form jag egentligen inte passar i, för att någon annan ska bli nöjd. Jag har gjort det så många gånger innan, och nu är det nog. Dags att vara snäll mot sig själv, och acceptera att man inte alltid kan bli gillad för den man är - och att lösningen då inte är att anpassa sig för att bli gillad.

Du har så rätt. Samtidigt så inser jag för min egen del att det gör mer ont att bli ogillad när jag faktiskt är mig själv än när jag försöker vara någon jag inte är. Kanske därför jag så lätt faller in i dessa roller hela tiden.

Anonym (Psychodrama)

Äldre 19 Apr 19:07

#1593

Anonym (TS) skrev 2015-04-19 00:55:06 följande:

Det är konstigt, men jag har hört många med borderline säga just det, att killar blir som besatta av dom. Undrar vad det beror på. Jag har aldrig själv förstått hur jag lyckats knyta folk så nära mig så snabbt. Kanske är det för att jag har lätt för att visa mig sårbar så folk känner sig trygga med mig. Allt det som byggs upp är det som gör att de trots allt stannat trots att jag sedan tappat kontrollen och flippat ut. De har väntat på att jag skulle bli mig själv igen efter ett tag, men det fungerade inte. Ju mer jag älskade killen, desto värre blev jag för jag va så rädd att förlora honom och för att inte duga. Jag försökte vara perfekt men det gjorde bara att den tjej som killen föll för inte längre existerade. Hela relationen va endast byggd på gamla minnen.

Tar det lång tid för dig att glömma ett ex? Jag är så otroligt trött på att gå runt och tänka på exet. Tänker på honom varenda dag, även nu när jag börjat dejta en ny. Jag är arg för att han bara glömt mig och gått vidare. För att det ena dagen va "vi" och nästa dag va vi inget. Det känns fortfarande som en chock på ett sätt, och jag pendlar mellan saknad och hat....Överallt jag går så påminns jag om saker vi gjort tillsammans...Jag kan inte komma undan det.

Jag har en tendens att radera såna svåra saker från mitt minne när det blir för jobbigt. Bara placera de minnena utanför mig själv så att jag inte längre kan känna något alls inför det...Då är det som att killen aldrig existerat, han blir som en främling för mig. Jag har raderat alla sms, mail, nummer och bilder. Har nu inget kvar... Kanske kommer jag ångra det en dag, men just nu så måste han bort från mina tankar.

Jag känner mig själv tillräckligt bra för att veta att det egentligen inte är han jag saknar, utan jag mår bara dåligt av att jag känner mig avvisad. Även om det är jag som gjort slut så känner jag mig avvisad om killen bara accepterar det och inte kämpar för att få mig tillbaka. Jag ska aldrig igen vara den som älskar mest i en relation, nästa kille ska kämpa för mig...

Jag tror att det kan ha att göra med just det, att man visar sig sårbar. Jag brukar även vara väldigt öppensinnad och försöker alltid se saker utifrån andras perspektiv vilket gör att människor känner sig trygga med mig och det gör mig nog ganska lätt att ha att göra med till en början. Sen som du skriver ballar jag ur för att den dåliga självkänslan tar överhand.

Jag har inte så svårt att komma över ett ex, däremot har jag svårt att acceptera att jag bara är glömd och borta ur exets värld efter alla ord. Ord som att han älskar mig mest i hela världen, att han aldrig känt så som han gör för mig, att han ska finnas kvar tills jag ber honom att dra etc. Att alla dom orden inte hade någon egentlig betydelse och jag undrar hela tiden, var det personen han trodde att jag var som han kände så för eller sa han bara så?

Jag raderar också alltid det som relaterar till exet och jag har aldrig riktigt ångrat det. Idag saknar jag inte mitt ex då jag har insett att även han bidrog med många dåliga saker i vår relation, jag var självklart ingen pärla jag heller men han lider nog av tyngre psykiska åkommor än vad jag gör. Det bästa är nog att försöka acceptera att det som har hänt har hänt och att from nu fokusera på att leva för sig själv och sitt välmående.

Jag var helt hysterisk för några dagar sen över den nya killen jag har träffat och jag höll på att falla tillbaka i ett gammalt mönster. Men jag har kommit på bättre tankar nu och jag tänker inte lägga för mycket bry kring oss. Nu vill jag lägga fokus på mitt liv, min process och jag kommer vara tydlig med att jag inte vill stressa in i något. Det får bli som det blir och för första gången i mitt liv så känner jag att jag inte lägger så stor tyngd på om jag duger för någon annan eller inte, jag har min egna grund nu och det gör inget om jag får stå kvar ensam på den.

Anonym (TS)

Äldre 19 Apr 19:33

#1594

Anonym (Psychodrama) skrev 2015-04-19 19:07:21 följande:

Jag tror att det kan ha att göra med just det, att man visar sig sårbar. Jag brukar även vara väldigt öppensinnad och försöker alltid se saker utifrån andras perspektiv vilket gör att människor känner sig trygga med mig och det gör mig nog ganska lätt att ha att göra med till en början. Sen som du skriver ballar jag ur för att den dåliga självkänslan tar överhand.

Jag har inte så svårt att komma över ett ex, däremot har jag svårt att acceptera att jag bara är glömd och borta ur exets värld efter alla ord. Ord som att han älskar mig mest i hela världen, att han aldrig känt så som han gör för mig, att han ska finnas kvar tills jag ber honom att dra etc. Att alla dom orden inte hade någon egentlig betydelse och jag undrar hela tiden, var det personen han trodde att jag var som han kände så för eller sa han bara så?

Jag raderar också alltid det som relaterar till exet och jag har aldrig riktigt ångrat det. Idag saknar jag inte mitt ex då jag har insett att även han bidrog med många dåliga saker i vår relation, jag var självklart ingen pärla jag heller men han lider nog av tyngre psykiska åkommor än vad jag gör. Det bästa är nog att försöka acceptera att det som har hänt har hänt och att from nu fokusera på att leva för sig själv och sitt välmående.

Jag var helt hysterisk för några dagar sen över den nya killen jag har träffat och jag höll på att falla tillbaka i ett gammalt mönster. Men jag har kommit på bättre tankar nu och jag tänker inte lägga för mycket bry kring oss. Nu vill jag lägga fokus på mitt liv, min process och jag kommer vara tydlig med att jag inte vill stressa in i något. Det får bli som det blir och för första gången i mitt liv så känner jag att jag inte lägger så stor tyngd på om jag duger för någon annan eller inte, jag har min egna grund nu och det gör inget om jag får stå kvar ensam på den.

Vad härligt att läsa ditt inlägg. Du ger mig hopp!

Anonym (Psychodrama)

Äldre 19 Apr 20:20

#1595

Anonym (TS) skrev 2015-04-19 19:33:40 följande:

Vad härligt att läsa ditt inlägg. Du ger mig hopp!

Skönt att höra

Jag märker verkligen nu att det sker förändringar innanför mitt lilla pannben.

Anonym (Psychodrama)

Äldre 23 Apr 21:16

#1596

Anonym (TS) skrev 2015-04-19 19:33:40 följande:

Vad härligt att läsa ditt inlägg. Du ger mig hopp!

TS, hur har det gått för dig?

Det gick inge bra här, han började bete sig väldigt underligt, jag var jätte trevlig och glad hela tiden och det var nästan som att han fick för mycket luft under vingarna och började bli kylig mot mig. Det kom även fram att han hade finansiella problem, väldigt lågt självförtroende och tidigare depressioner. Jag började stöta bort honom rätt fort efter att jag insåg det och jag är nog rätt glad för det då det kändes som att det bara hade tagit mer energi från mig än vad det skulle gett mig.

Jag trodde så stenhårt på mig själv där ett tag men nu känner jag att toppen sjönk närmre en dal igen. Jag började tänka på mitt ex direkt efter att jag och den här killen slutade kontakta varandra. Jag får ångest över att jag drar till mig människor som är så labila, jag får ofta höra att jag verkar så snäll och glad utåt så vad fan gör jag för fel? Jag börjar fundera på om jag utstrålar något slags "omhändertagande" vilket gör att jag drar till mig losers som inte lyckas hålla koll på sina liv själva.

Jag ska försöka vara positiv för jag vet ju att jag har kommit mycket längre på vägen men idag är en dålig dag bara..

Anonym (TS)

Äldre 23 Apr 22:21

#1597

Anonym (Psychodrama) skrev 2015-04-23 21:16:57 följande:

TS, hur har det gått för dig?

Det gick inge bra här, han började bete sig väldigt underligt, jag var jätte trevlig och glad hela tiden och det var nästan som att han fick för mycket luft under vingarna och började bli kylig mot mig. Det kom även fram att han hade finansiella problem, väldigt lågt självförtroende och tidigare depressioner. Jag började stöta bort honom rätt fort efter att jag insåg det och jag är nog rätt glad för det då det kändes som att det bara hade tagit mer energi från mig än vad det skulle gett mig.

Jag trodde så stenhårt på mig själv där ett tag men nu känner jag att toppen sjönk närmre en dal igen. Jag började tänka på mitt ex direkt efter att jag och den här killen slutade kontakta varandra. Jag får ångest över att jag drar till mig människor som är så labila, jag får ofta höra att jag verkar så snäll och glad utåt så vad fan gör jag för fel? Jag börjar fundera på om jag utstrålar något slags "omhändertagande" vilket gör att jag drar till mig losers som inte lyckas hålla koll på sina liv själva.

Jag ska försöka vara positiv för jag vet ju att jag har kommit mycket längre på vägen men idag är en dålig dag bara..

Det gick inte så bra för mig heller.

Denna perfekta kille visade sig vara allt annat än perfekt. Han började behandla mig som om jag var dum och kunde visa tendenser till nedlåtande beteende. För första gången i mitt liv så satte jag stopp direkt och har nu slutat träffa honom. Tråkigt att det blev så, men jag är stolt över mig själv för att jag nu gjort ett bra val för en gång skull. Det borde också vara stolt över dig själv. Det är här förändringen börjar, när vi på riktigt sätter gränser för hur andra får behandla oss.

Men jag ska samtidigt erkänna att min självkänsla fick ännu en törn av att ännu en person försökte trampa på mig. Det påminde mig om alla misstag jag gjort i mitt liv, hur hopplös jag känner mig för att jag aldrig lyckas få det att fungera.

Jag tror att du har en poäng i det, att folk dras till ens omhändertagande sida. Jag vill så gärna bli älskad att jag överöser killen med kärlek, mer än han förmodligen fått från någon annan. Och vem gillar inte det? Men det har många gånger varit uppmärksamheten som de gillar med relationen, inte mig som person. Det kanske låter fel, men jag tror att man i det läget måste öva på att bli lite självisk. En viss själviskhet behövs för att man inte ska bli helt självuppoffrande. Sen dras det säkert massa bra killar till oss också, men frågan är om vi ser dom eller om vi bara uppmärksammar de labila för att vi känner igen den sortens killar?

Anonym (Psychodrama)

Äldre 23 Apr 22:58

#1598

Anonym (TS) skrev 2015-04-23 22:21:51 följande:

Det gick inte så bra för mig heller.

Denna perfekta kille visade sig vara allt annat än perfekt. Han började behandla mig som om jag var dum och kunde visa tendenser till nedlåtande beteende. För första gången i mitt liv så satte jag stopp direkt och har nu slutat träffa honom. Tråkigt att det blev så, men jag är stolt över mig själv för att jag nu gjort ett bra val för en gång skull. Det borde också vara stolt över dig själv. Det är här förändringen börjar, när vi på riktigt sätter gränser för hur andra får behandla oss.

Men jag ska samtidigt erkänna att min självkänsla fick ännu en törn av att ännu en person försökte trampa på mig. Det påminde mig om alla misstag jag gjort i mitt liv, hur hopplös jag känner mig för att jag aldrig lyckas få det att fungera.

Jag tror att du har en poäng i det, att folk dras till ens omhändertagande sida. Jag vill så gärna bli älskad att jag överöser killen med kärlek, mer än han förmodligen fått från någon annan. Och vem gillar inte det? Men det har många gånger varit uppmärksamheten som de gillar med relationen, inte mig som person. Det kanske låter fel, men jag tror att man i det läget måste öva på att bli lite självisk. En viss själviskhet behövs för att man inte ska bli helt självuppoffrande. Sen dras det säkert massa bra killar till oss också, men frågan är om vi ser dom eller om vi bara uppmärksammar de labila för att vi känner igen den sortens killar?

Förlåt, men jag blir typ glad över att vi är i så liknande situationer. Jag satt och tänkte på det nyss, att jag gjorde nog ett ganska bra val, jag släppte nog det här "omhändertagandet" så fort jag märkte att han hade problem med sig själv. Jag blev påmind om hur mycket jag ändå då och då kunde sitta och se ner på förhållandet med en människa som är hopplös.

Lyckas jag hålla den inställningen nu så blir jag faktiskt rätt stolt över mig själv. Även om jag har lite ångest tänker jag ibland att det gör inget om det dröjer innan jag träffar någon jag vill vara med, bara det gör mig glad. Jag skrattade ändå åt hela situationen kring honom när jag berättade för min syster.

Anonym (Psychodrama)

Äldre 23 Apr 23:01

#1599

Anonym (TS) skrev 2015-04-23 22:21:51 följande:

Det gick inte så bra för mig heller.

Denna perfekta kille visade sig vara allt annat än perfekt. Han började behandla mig som om jag var dum och kunde visa tendenser till nedlåtande beteende. För första gången i mitt liv så satte jag stopp direkt och har nu slutat träffa honom. Tråkigt att det blev så, men jag är stolt över mig själv för att jag nu gjort ett bra val för en gång skull. Det borde också vara stolt över dig själv. Det är här förändringen börjar, när vi på riktigt sätter gränser för hur andra får behandla oss.

Men jag ska samtidigt erkänna att min självkänsla fick ännu en törn av att ännu en person försökte trampa på mig. Det påminde mig om alla misstag jag gjort i mitt liv, hur hopplös jag känner mig för att jag aldrig lyckas få det att fungera.

Jag tror att du har en poäng i det, att folk dras till ens omhändertagande sida. Jag vill så gärna bli älskad att jag överöser killen med kärlek, mer än han förmodligen fått från någon annan. Och vem gillar inte det? Men det har många gånger varit uppmärksamheten som de gillar med relationen, inte mig som person. Det kanske låter fel, men jag tror att man i det läget måste öva på att bli lite självisk. En viss själviskhet behövs för att man inte ska bli helt självuppoffrande. Sen dras det säkert massa bra killar till oss också, men frågan är om vi ser dom eller om vi bara uppmärksammar de labila för att vi känner igen den sortens killar?

Glömde fråga, mår du okej trots att det inte fungerade?

Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

INNEHÅLL