Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Om vi har någon aning om hur krävande vi är? Hur kan du veta hur krävande "vi" är? Du har erfarenhet av en tjej med borderline, men guess what? Vi är inte klonade, vi fungerar alla på olika sätt och behöver olika saker. Allt jag någonsin velat ha var kärlek och trygghet, men har man inte det med sig sen uppväxten så är det svårt att veta hur det ser ut i de män man stöter på i livet. Och det är också svårt att på riktigt känna att man förtjänar den kärleken när man har så låga tankar om sig själv. Tråkigt att du har den bilden av "oss", men du borde vara försiktig med att döma människor du inte känner. Hur hade du känt om jag kallade dig för svin nu enbart för att du är män och jag har dålig erfarenhet av män?

Vad jag minns så har ingen i tråden uttryckt att alla män är svin. Vad du har för problem med ditt ex, det är ditt problem. Vi har inget med det att göra. Du kanske anser att hon ljuger, och det kanske hon gör, vad vet jag, men återigen... det har inget med oss att göra. Jag vet inte vem som är mest i behov av terapi, du eller jag? Du ältar detta på ett maniskt sätt som inte alls är sunt. Om du ogillar borderline-tjejer, borde inte det lättaste vara att hålla dig borta från dom då? Bearbeta dina egna problem innan du dömer andra. 

Ditt ex är för övrigt inte diagnostiserad med borderline, så du kanske ska ligga lite lågt med att stämpla henne som det då. Det är svårt för professionella att sätta såna diagnoser, så helt ärligt så ger jag inte så mycket för din bedömning. Det kan finnas hundra orsaker till ditt ex beteende som inte har något med borderline att göra. 

Du skriver att hon är omedveten om sin problematik och att det är därför det inte fungerade. Tänk om du också är omedveten om din del i det? Jag anklagar inte dig, utan försöker bara ge dig perspektiv. 

Det jag skrev att jag ville ha, det är något de flesta vill ha, det är inget typiskt för borderlines. Att ha låga tankar om sig själv, det är vanligt vid i princip alla sorters psykiska och neuropsykiatriska diagnoser. Det är också vanligt vid allmänt dåliga erfarenheter av relationer. Det kan som sagt finnas fler förklaringar än borderline. 

Jag hoppas att det löser sig för er, och om du har frågor för att du ärligt vill lära dig mer så är du självklart välkommen att ställa de frågorna. Men om du kommer med generaliseringar eller påstående om hur vi är utifrån våran diagnos, då kan du inte vänta dig något svar från mig iallafall. Det har nu hänt vid många tillfällen att partners kommer in i tråden och spyr galla över oss pga något deras ex gjort, och där drar jag min gräns.

Varför är det viktigt att veta vad som är perfekt för mig? Det är inte mig du ska vara tillsammans med. Och det finns ingen perfekt kille eller förhållande, det finns bara människor som man fungerar mer eller mindre bra med. Ibland kan det helt enkelt vara så lätt att man är en dålig match och drar fram det värsta i varandra. Det behöver inte vara någons fel att det blir så. Jag har ingen krysslista som jag går efter. 

Jag är fullt medveten om att det tar tid. Jag har levt i relationer där jag blev fysiskt och psykiskt misshandlad varenda dag, så jag vet hur det är att totalt förlora sig själv. I det läget behöver man professionell hjälp för att inte gå under av bitterhet och ilska. Hur arg jag än varit på mina ex för vad de utsatte mig för så va jag själv tvungen att ta ansvar för att jag valde att stanna i det. Jag tillät dom att behandla mig så, och det gör du också om du stannar med en tjej som du tycker behandlar dig fel. Jag ville förstå varför de va som de va mot mig, men i slutändan så spelar det ingen roll. För jag kan inte fixa någon annan. Vad som spelade roll va hur jag mådde med dom. Så svaret ligger inte hos ditt ex. Det ligger hos dig. Du säger att du gjort vad du kunnat, och det fungerade ändå inte. Då är det dags att öva på att acceptera verkligheten och sluta kämpa mot det. Hur ont det än gör så är det kanske bäst att gå vidare.  

Jag önskar att jag kunde styrka mina tankar bättre och vara mer rationell. Jag tänker hela tiden på mitt ex ord, att jag förstörde hans liv. På en rationell nivå så vet jag att det inte är sant då de saker han hänvisade till va han själv som orsakat utan min medverkan. Men endast det faktum att han tänker att det är mitt fel, gör att jag tar det på mig. Jag kan inte värja mig från andras tankar om mig. 

Och jag känner mig paranoid runt mina vänner. De bjuder ju aktivt in mig till saker, så de borde ju tycka om mig då. Men jag kan inte bli av med känslan av att jag inte har något att erbjuda, att de egentligen inte alls tycker om mig det minsta lilla. Jag vill bara låsa in mig, komma bort från alla för att skydda mig själv. Jag vet inte hur jag någonsin ska finna ett lugn inom mig, hur jag ska få ångesten inom mig att tystna...