Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Jag gör tvärtom, blir helt intetsägande runt nya människor. Jag har redan gått in i tankarna om att de kommer ogilla mig så därför vågar jag inte ta någon plats alls. Vilket gör att nya människor verkligen inte bryr sig om mig för de märker knappt min närvaro. Så det spär bara på mina negativa tankar.

Jag kan se på dessa superglada och sociala tjejer och avundas dom. Dom ser så älskvärda ut. Varför skulle någon vilja va med en osocial och blyg tjej när man kan ha en sån tjej istället? Med mina vänner som jag känner mig trygg med så är det en annan sak. Då är jag social, charmig och rolig och tar lätt för mig.

Men alla mina vänner har någon gång sett mig i ett svagt läge där jag agerat desperat och labilt, bland annat nu när mitt förhållande tog slut. Då va jag på botten och behövde desperat att någon fanns där för mig, alla mina känslor av sorg och hopplöshet tog över och jag ville bara dö. Sen började jag må bättre men insåg samtidigt att mina vänner förmodligen aldrig kommer glömma hur "psyko" jag betedde mig. Det är alltid svårt när en relation tar slut, men jag blir ledsen på en nivå som inte riktigt är normal. Och jag skäms över det nu efteråt, även ifall ingen av dom någonsin skulle säga något om det. Det bidrar nog ganska mycket till min känsla av att folk egentligen inte tycker om mig trots att de umgås med mig. Jag tror inte att de ser någon annat än "psykon".

Jag vet inte vad jag ska göra för att kunna släppa exet. Saknaden är inte så stor, men jag känner mig så förnedrad av hans agerande. Och som du skriver, skammen av att någon jag älskat nu avskyr mig. För mig krävs det mycket för att avsky en annan människa, och nu måste jag acceptera att jag är så "hemsk" att det finns någon som avskyr mig. Men å andra sidan gör det bara att jag avskyr honom tillbaka. Just nu är det jobbigaste nog känslan av att jag inte dög som jag va. Att detta va personligt, det va MIG han inte ville vara med. För den personen jag är. Och samtidigt har jag så mycket ilska över hur dåligt han fått mig att må sen jag först träffade honom. Han har till stor del skapat en del av det han ogillade med mig. Han tjatade alltid om allt jag behövde ändra... Klädsel, vänner, fritidsintressen, ordval... Till slut va jag så osäker att jag inte hade något självförtroende alls kvar. Och det ogillade han ännu mer än alla de saker han ständigt klagade över. Relationen är slut, men den osäkerhet han fått mig att känna, den finns kvar. Det gör mig så arg och jag vet inte var jag ska göra av ilskan. Vill bara skrika och slå sönder saker. Men istället så bryter jag ihop och gråter när jag är ensam. 

Jag måste vända på detta nu. Jag kan inte ha det så här längre.

Jag tänker också ofta att folk dömer mig efter hur jag har betett mig tidigare. Söker ofta andra människors godkännande och typ att jag ska "bevisa" att nu vet jag minsann bättre. Jag känner mig som en jävla dåre som tänker på mitt ex så mycket som jag gör för innerst inne tror jag inte att han tänker lika mycket på mig. Jag känner mig så jävla ensam just nu och vart jag mig än vänder så känns det som att ingen direkt är intresserad av att ha med mig att göra. Jag känner mig ful och tråkig. 

Senaste dagarna har varit skit, jag fick nästan en panikångest attack när jag satt på bussen häromdagen. Det klev på mer och mer människor och alla var så stressade att jag blev helt stissig och tänkte bara "lugn nu, jag vill inte sitta på något jävla psyke". Samma sak idag, jag har varit så stressad och uppe i varv att jag rör till allt jag håller på med. Jag tappar liksom fokus på allting och känner bara för att släppa allt. Jag fick världens utbrott i morse och kände bara att - nä, jag skiter i det här! Jag hade lust att slå sönder hela lägenheten och bara sätta mig ner och supa mig dyngrak.

Mitt ex psyka mig så där också. Han ville ändra på hela mig, men han bestämde sig aldrig för vad. Jag var för tråkig, för stel, för frånvarande, för ledsen, för arg, för tjatig, flörtig när jag bara var trevlig, otrogen när jag var för stressad för att vara intim, för upptagen för att lyssna på honom.etc. Listan kan göras lång. Jag hatar honom, jag hatar honom för hur han fick mig att må, hur han lurade mig, hur han sänkte mig till den botten som jag nu måste kämpa mig upp ifrån, hur han gick bakom min rygg, hur han stampade på min självkänsla tills det bara fanns smulor kvar. Jag vill bara åka hem till honom, placera mig vid hans öra och vråla ut allt jag tycker om honom. Det finns så mycket jag vill få ut att jag vet knappt vart jag ska ta vägen.  

Jag hoppas verkligen att imorgon blir en bättre dag och att vi orkar hålla oss starka. 

Skulle gärna vilja skicka en kram till er här inne. Borderline förstörde tolv år av mitt liv men jag är idag glad att jag höll i hårt, kämpade, tog mig igenom det och överlevde.

Nu har jag hittat mig en man som gjort allt för att förstå mina brister och svagheter och har hjälpt mig mycket med att få mig att må bättre med mig själv. Känner mig trygg för första gången i mitt liv och snart kommer vårt första barn. Känns som att, och jag hoppas att på att min borderline nu håller på försvinna.

Kram på er och kämpa på!

Tack! Jag hoppas verkligen att jag får uppleva detsamma i framtiden. Gick du i någon slags terapi? När vände det för dig och vad fick dig att komma till insikt?

Ja det är ju en del som försvårar bearbetningen, att man inte får chansen att konfrontera personen som gjort en så illa. Det känns som att det är så lätt för dom. Dom stänger dörren om sig och påbörjar ett nytt kapitel i sitt liv som om inget har hänt. Jag tycker inte alls om att jag är kapabel att känna så mycket hat som jag gör. Jag vågar inte ens erkänna det för någon, det känns som att det gör mig till en sämre människa. Han fick övertaget, han fick chansen att vända allt till att det va mitt fel och jag ville bara att allt skulle va bra så jag lät honom göra det. När jag protesterade så slutade det med att jag sen bad om ursäkt igen. Men han har inte bett om ursäkt för hur illa han behandlat mig. Inte ens enda gång. Och nu ångrar jag så himla mycket att han kom undan med allt. Vad fan tänkte jag på?!

Samtidigt är det skönt på ett sätt att nu inse hur mycket han förändrade mig till det sämre. Jag är fortfarande svag, men ändå starkare än när jag va med honom. Jag tycker om mig själv mer än vad jag gjorde då. Så jag vet att det va rätt att det tog slut iallafall. Synd bara att jag va så trög och lät det gå så långt. Jag tycker synd om nästa kille som försöker trampa på mig, för den killen kommer få betala för allt som alla gjort mot mig. Har ingen förståelse för andras dåliga agerande längre. 

Hjälper det för dig att skriva? Jag brukar skriva brev som jag sedan inte skickar. En boxningssäck hade jag nog också behövt. Större delen av tiden vägrar jag låta mig själv tänka på det som är jobbigt men det känns inte alltid så sunt. Men verkligheten kan verkligen skrämma livet ur mig om jag tar allt till mig på riktigt. Vissa delar av det som hänt de senaste månaderna känns lite overkliga. Det känns även overkligt att han inte längre kommer finnas i mitt liv. Men det tar väl bara lite längre tid att bearbeta det antar jag...

Ja, jag tycker också att allt känns overkligt, att det känns overkligt att han och jag aldrig kommer höras eller ses igen. Detta pga att han alltid bönade och bad att jag skulle ta honom tillbaka, han övertalade mig att han kunde bli bättre. Det är jag som brukar vara den som gör så och när han gjorde så trodde jag verkligen att det skulle vara han och jag för alltid. Men det var väl bara hans desperata sätt att slippa bli ensam. Ibland funderar jag fan på om han också har borderline! Haha! Det känns inte så otroligt med tanke på hur mycket vi skadade varandra. 

Det hjälper mig att skriva och när jag tränar sätter jag på arg musik i hörlurarna och öser tills jag är helt slut. När jag är så där förbannad har jag också ganska lätt till skratt, jätte skumt  , men jag brukar kolla på lite roliga klipp och så, då kan det kännas lite bättre för stunden. Tränar du något?

Det är nog bra att tänka på saker som är jobbiga men det gäller att inte älta saker för mycket. Att efter ett tag försöka tänka att man inte kan göra något åt det som varit utan bara försöka bli bättre framåt. 

Mitt ex va definitivt inte heller normal rent psykiskt. När han gjorde slut så sa jag först att det va bra, för jag ville inte heller vara tillsammans längre. Då betedde han sig som att han va offert för att jag sårat honom genom att inte vilja vara med honom. Men allt kändes bra så länge det va han som dumpade mig. Nej, den människan betyder inte ett skit för mig längre och jag kommer att få min hämnd genom att leva ett bra liv. 

Jag tränar och försöker aktivera mig så mycket jag kan och det hjälper jättemycket. Emellanåt kan jag slås av hur roligt livet kan vara och jag finner hela tiden nya vägar som leder mig till ställen som jag aldrig tidigare trott existerade. Idag är jag lite pepp som ni märker. Det svänger fort här. Men jag vill inte längre tycka synd om mig själv och va ett offer. Ja jag mår dåligt, men jag är samtidigt stark som f*n och det är dags att visa det nu.

Har ni barn?

Ja, det svänger fort ibland. Jag har också mått bättre dom sista dagarna. Jag har så fullt upp med saker just nu att jag hinner knappt fundera över allt det dåliga som varit. Ja det är bra, keep it up! 

Nope