Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Anonym "ond" - Bra att du orkade lämna! Detta är ett steg i rätt riktning mot ett liv där du kan bli lycklig.

Ni som har gått DBT, har man fått lära sig där hur man ska hantera det svart-vita tänkandet? Går det någonsin att normalisera det? Jag har så himla svårt för det där med att människor kan ha både gott och ont i sig samtidigt. För mig är de antingen eller, men det gör att jag blir jätteförvirrad när den som jag trodde var god helt plötsligt gör en ond handling, eller tvärtom. Jag vet inte vart jag ska kategorisera dom och det gör att jag inte heller vet hur jag ska bemöta dom. Det blir allmänt labilt fram och tillbaka i mitt bemötande, vilket inte är rättvist mot personen ifråga. När jag tänker att personen trots allt är god så får jag så dåligt samvete över att jag dessförinnan tyckt att dom var onda...

Jag har känt mig så stark sista tiden men under den här helgen kom bakslaget. Jag tänker på mitt ex hela tiden, jag hatar honom och jag känner sån jävla ilska samtidigt som jag saknar honom. Ångesten är total och jag har kallsvettats hela dagen, jag sitter bara och skakar till följd av ångesten. Ni vet den där kvidande känslan när man bara vill ha kontakt, man vill bara höra någonting från människan.

Jag dras mellan tankarna att tappa hoppet helt eller bara försöka hitta tråden igen. Överanalyserar precis allt och tankarna äter upp mig inifrån. Jag orkar inte starta om från noll igen, jag hade tagit mig så långt men nu känner jag bara fuck it. Känner bara för att totalt flippa ur, göra något sjukt drastiskt för att få utlopp för min smärta.

Vad ska jag göra med den här ilskan och det här hatet? Skickade ett riktigt hatiskt sms till honom tidigare idag, onödigt jag vet men jag behövde verkligen få ut det och jag orkar inte sitta och låtsas som att allt är okej. För jag är fan inte okej, jag är fucked up i en fucked up jävla värld. 

Har just lämnat en kvinna med borderline. En kvinna som totalt förändrade mitt liv. Inte till det negativa utan fick mig att känna livslust igen.
Efter ca 5 år som singel, och i princip gett upp alla tankar på en relation, där jag medvetet undvikit kvinnor för att slippa bli sårad som jag blev i min förra relation. 
Efter många relationer har jag byggt upp murar starka som betong för att skydda mig och va osårbar....hon med stort H rev dessa med en mening. 
Träffade mitt i prick första kvällen och jag blev störtkär, hon visste, och jag grät som jag inte gjort sedan jag va barn. 
Allt var bra, vi va olika men lika, men problem uppstod vi frontalkrockade med varandra. Jag svartsjuk....hon, massa män runt sig. Inte bra kombo. Och jag gav mig in i något jag trodde jag skulle klara av. Den vackraste kvinna jag någonsin träffat, helt galet underbar. 
Men nu har jag sårat henne lämnat henne och kanske har jag förstört något som kunde bli bra....jag med min stolthet och svaga självkänsla. 
Jag hatar mig själv för att jag är så svag...att jag inte kunde ta det. Att vara mannen som kunde rida stormarna, älska henne trotts allt galet hon gjorde och sa, och koncentrera mig på de ljusa stunderna. Jag ville vara mannen i hennes liv.....men det var andra män, män, män....och jag pallade inte, visste inte vart jag hade henne ...ville lita och tro på allt men mina tvivel va för stora. Och jag vek mig. Hot om att ta sitt liv.....är det på allvar ? Skada sig............
Jag orkar inte mer 

Blev väldigt berörd av ditt inlägg - och beklagar verkligen att det tog slut ... Det låter som om du älskade henne otroligt mycket.

Detta ang. att du ville vara mannen i hennes liv - men att det hela tiden var andra män ... Var hon otrogen - eller kände du bara att hon omgav sig med män, och att du ogillade detta ? 

Blev väldigt berörd av ditt inlägg - och beklagar verkligen att det tog slut ... Det låter som om du älskade henne otroligt mycket.

Detta ang. att du ville vara mannen i hennes liv - men att det hela tiden var andra män ... Var hon otrogen - eller kände du bara att hon omgav sig med män, och att du ogillade detta ? 

Jag förstår ... Det är läskigt nästan, för din situation är som min - fast helt tvärtom.

I mitt fall - var det Han som omgav sig med kvinnor, konstant ... Och jag som hade en manlig vän, som han verkligen hatade.

Det faktumet att han omgav sig med så många kvinnor, hela tiden, fick mig att vara konstant rädd för att han skulle vara otrogen ... Jag arbetade med det, och jag lyckades få osäkerheten att släppa mer och mer, med tiden ...

Därför blev det så jävla ironiskt, att han ej kunde sluta ha en hang-up på att jag hade en manlig vän, och detta i princip blev relationens fall.

Jag tvivlar inte på att du var allt för henne ... Såsom jag i mitt fall, nu i efterhand, förstått att jag nog var allt för mitt ex. Jag tror bara att både han, och ditt ex, använde kontakten med människor av motsatt kön - för att stärka en väldigt låg självkänsla.

Har du funderat i dom banorna något ?

Jo, det förstår jag......men hur känns det att inte vara tillräcklig för henne ? Att hon skall behöva söka bekräftelse hos andra män för att må bra ? Och kommer detta bekräftelsebehov stanna vid bara mental bekräftelse.

Jag vet inte hur hon tänker...när hon förra veckan berättade för mig att hon hade en stående invit från en manlig bekant som har ett öppet förhållande att ha sex med henne. Om hon i sin enfald ville vara ärlig om sina relationer och vad som försiggår mm eller om hon ville psyka mig.....detta trotts att hon vet att jag är svartsjuk :(
Jag ville i början inte bli tillsammans så att allt var öppet, hon kunde göra vad hon ville så att säga, inga löften om trohet. Men hon insisterade att vi skulle bli ihop...mest som jag kände det för att jag inte skulle vara med någon annan.

Jag är i en liknande situation själv ... ena sekunden är det "jag borde kontakta honom, NU, jag älskar ju honom, detta kan funka!!!" - men i andra sekunden heter det "han nedvärderade mig enormt ... hur kan man ens göra så ... han tänkte bara på sig själv, och har nog våldstendenser ... nej, jag förtjänar bättre än en jävla psykopat".

On/off, fram & tillbaka, hat/kärlek ...

Är själv rädd att han ska gå vidare ... och inbillar mig att det är NU jag borde agera, innan han släpper mig helt och hållet. Men ... å andra sidan var vår relation extremt dysfunktionell och bestod av mycket bråk.

Vet inte om man liksom blir förblindad av allt det fina som var .. och totalt glömmer SKITEN.

Har ditt ex svarat på sms:et ? Vad tror du var din avsikt med att höra av dig - att få kontakt/nån känsla tillbaka, eller att bara få ur dig hatet ?

- När sånt där händer mig, och jag antingen är kärleksfull och vill ha honom tillbaka, eller skitarg och vill säga åt honom att han är ett jävla psycho som ej förtjänade mig - brukar jag tänka att jag bara ska låta bli att göra ngt alls. 

Tror det sällan är produktivt att ta kontakt när man har såna känslostormar ... Blir lätt att man lovar för mycket ("det är dig jag vill vara med för alltid" elr nåt) baserat på en (passerande) känslostorm. Det samma gäller hat-stormarna ... det kanske är en passerande hatkänsla, som man ej behöver agera på (och riskera att skapa infekterade bråk).

Än en gång har våra relationer skrämmande likheter -

I mitt förhållande, var det Jag som propagerade för öppet förhållande ... för att jag känner mig säkrare, av att veta att han är med nån annan, ironiskt nog ... istället för att konstant gå och oroa mig/misstänka. Det var dock han som ville vara med bara mig ... mycket pga hans känslor för mig, men också för att han inte klarade att "dela"... Han ville ha mig för sig själv.

Detta med bekräftelse - ser jag som något som ligger hos varje individ ... Dvs. - det ligger inte på något sätt hos dig, att hon söker bekräftelse hos andra män, utan det är hennes egen självkänsla det ligger på. Kanske är det för henne inte tillräckligt att få bekräftelse från bara EN individ, dvs dig... Kanske hade du aldrig kunnat komplettera henne så pass, att hon inte behövde bekräftelse från alla de andra.

Förstår dock vad du menar med "kommer detta bara stanna vid mental bekräftelse" - hade samma tankar om mitt ex, och själv har jag en känsla av att bekräftelsesökande riskerar att gå överstyr, och bli till otrohet. Har ingen "källa" på det, utan det är bara en ond aning.

Det där med att hon har en stående invit från en manlig bekant osv .... Mitt ex brukade berätta lite mildare grejer, om andra kvinnor ... men som gav mig exakt samma känsla som du har - "berättar han detta helt oskyldigt - eller för att fiska bekräftelse genom att få mig att bli svartsjuk".

Hade väldigt svårt att tro att han berättade saker om andra kvinnor helt oskyldigt ... Och jag tror fortfarande att han liksom kände sig trygg i att få en svartsjukereaktion av mig ... att ha mig i underläge, ha mig rädd att förlora honom.

Vet inte alltså ... ibland tror jag att det handlar om livsstilar som skär sig. Om man som jag (och kanske du med ?) behöver trygghet, och att känna förtroende ... stabilitet ... Kanske det blir väldigt svårt att ha en partner som flänger runt på alla de sätt som framkallar extrem osäkerhet hos en. (umgås konstant med motsatt kön, bekräftelsesökande, trivs med att locka fram svartsjuka, osv)