• Anonym

    Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

    Jag har länge känt att jag är annorlunda. Snubblade nyligen över lite info om borderline och känner igen mig i mycket. Nu är jag nyfiken på om det kan förklara mina relationsproblem också. Jag vet att borderline ofta innebär att man har svårt att avsluta relationer, men kanske känner någon igen sig i detta också.

    Så fort jag får en relation så blir jag otroligt instabil. Mitt självförakt växer, jag målar upp en massa scenarion i mitt huvud om olika skäl till varför killen ska lämna mig till slut för jag inte är bra nog (dvs perfekt). Jag får ångest och flippar ut. Ju närmare killen kommre, desto mer ångest får jag. Antagligen för att det kommer göra mer ont den dagen han sticker ju närmare han stått mig. Det slutar ofta med att min ångest blir så outhärdlig när de kommer för nära att jag avslutar relationen. Efteråt känns det alltid befriande för att ångesten är borta. Det är så skönt att jag knappt tänker på att jag förlorat relationen.

    Om det däremot handlar om en relation där vi inte kommer varandra nära av något skäl, då kämpar jag vidare och vägrar släppa taget även om jag märker att det inte fungerar och killen försöker dra sig ur. Jag blir helt desperat och gör allt för att hålla kvar honom, manipulerar, gråter, förhandlar. U name it.

    Känner någon med borderline igen sig i detta?

  • Svar på tråden Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?
  • Anonym
    Anonym skrev 2010-11-08 20:23:47 följande:
    Jag tycker också att hon låter mer som bipolär. Hon kanske inte blir så manisk som man tänker att bipolära blir, men det finns ju olika sorters bipolaritet. Tex typ2 ger bara hypomani, en lindrig form av mani där man är lycklig aktiv och pratglad, men inom en välfungerande nivå. Sen kan man ju ha borderline samtidigt som man är bipolär.

    Borderline har ju också sina svängningar, men inte på det sättet att man blir helt lycklig bara så där. För mig är det iallafall så att mörkret alltid finns inom mig konstant, och därför kan jag aldrig nå upp till en riktig lyckonivå. Jag kan vara glad, men lycklig känns väldigt långt därifrån. Bipolära svängningar känns snarare som att det är två helt olika personer när de är nere och när de är uppe. Så extrema svängningar har inte jag iallafall.

    Över lag verkar hennes dåliga mående vara på en annan nivå än min uppfattning av hur borderlines brukar vara. Mitt dåliga mående syns aldrig så tydligt utåt som din väns tycks göra. Det är bara de allra närmaste som vet när jag rasar samman, och det vet dom för att jag drar mig undan. Så inte ens där känner jag igen mig i hennes beteende.

    Men det är väldigt svårt att skilja på borderline och bipolaritet, även för den bästa psykiatern. De är ju väldigt snarlika i symptomen, även om orsakerna till symptomen inte är samma.

    Får hon någon medicin? Isåfall, vet du vilken?
    Menar nu inte att alla borderline blir som mig när de mår dåligt, talade enbart utifrån egen erfarenhet nu, Så ingen tar illa upp.
  • Anonym (Bea)

    Här tar vi nog inte illa upp, verkar vara ett bra "gäng" här i tråden!

    Såg sen att ni var flera som hade svarat samma sak, att det mera låter som mano. Jag bläddrade inte ner innan jag skrev jag också.

  • Anonym
    Anonym (Bea) skrev 2010-11-08 20:27:55 följande:
    Här tar vi nog inte illa upp, verkar vara ett bra "gäng" här i tråden!

    Såg sen att ni var flera som hade svarat samma sak, att det mera låter som mano. Jag bläddrade inte ner innan jag skrev jag också.
    Det är ju bra att vi är eniga, vi kan börja diagnostisera folk här med vår samlade expertkunskap.
    Men det kan ju vara en väckarklocka för vännen om hon skulle läsa detta. Det händer ju trots allt alldeles för ofta att folk blir feldiagnostiserade. Men sen känner vi inte tjejen, vi kan ju bara utgå från vad som berättas här.
  • Anonym (Bea)
    Anonym skrev 2010-11-08 20:36:24 följande:
    Det är ju bra att vi är eniga, vi kan börja diagnostisera folk här med vår samlade expertkunskap.
    Men det kan ju vara en väckarklocka för vännen om hon skulle läsa detta. Det händer ju trots allt alldeles för ofta att folk blir feldiagnostiserade. Men sen känner vi inte tjejen, vi kan ju bara utgå från vad som berättas här.
    Haha ja precis!
    Nej men visst är det så, när man hör en sida är det ju svårt, plus att vi ju inte har den utbildningen även om vi har egen erfarenhet av lite blandade åkommor!
  • Anonym (under utredning)
    Anonym (Bea) skrev 2010-11-08 20:27:55 följande:
    Här tar vi nog inte illa upp, verkar vara ett bra "gäng" här i tråden!

    Såg sen att ni var flera som hade svarat samma sak, att det mera låter som mano. Jag bläddrade inte ner innan jag skrev jag också.
    Håller med om att alla härinne verkar bilda ett bra gäng, så härligt.
    För sörsta gången har jag hittat människor som förstår hur det kan vara, hur ångesten tar tag i en och hur mörkt allt kan vara.
    För hur lycklig jag än varit så har ångesten alltid funnits där, bakom, lurat och tillslut brutit sig igenom.
    När jag var tonåring agerade jag med total ilska, idag som vuxen får jag arga och deppinga dagar.
    Jag har valt att kalla dem för mitt "onyktra" tillstånd. Jag vet att jag tänker orationellt, men kan inte komma förbi det.
    Konstigt och knepigt att försöka förklara
  • Anonym (En vän)

    Jag är jättetacksam för Era svar!

    Fast även om hon beter sig som att hon är lycklig och pratglad sa tror jag inte att hon är lycklig. Det är nog mest en fasad eller att hon är lite uppat just da. Tyvärr sa dricker hon ibland i samband med tabletterna tror jag. Hon gar till en psykriatier 2 ganger i veckan, innan var hon inlagd i 1 eller 1,5 ar. Hon ringer även henne när hon inte vet vart hon ska ta vägen eller om hon skurit sig osv.

  • Anonym
    Anonym (En vän) skrev 2010-11-08 20:58:17 följande:
    Jag är jättetacksam för Era svar!

    Fast även om hon beter sig som att hon är lycklig och pratglad sa tror jag inte att hon är lycklig. Det är nog mest en fasad eller att hon är lite uppat just da. Tyvärr sa dricker hon ibland i samband med tabletterna tror jag. Hon gar till en psykriatier 2 ganger i veckan, innan var hon inlagd i 1 eller 1,5 ar. Hon ringer även henne när hon inte vet vart hon ska ta vägen eller om hon skurit sig osv.
    Ja det är så svårt att veta vilka känslor som finns bakom agerandet. Visa henne gärna tråden så kan hon vara med och prata av sig.
  • Anonym
    Anonym (under utredning) skrev 2010-11-08 20:51:50 följande:
    Håller med om att alla härinne verkar bilda ett bra gäng, så härligt.
    För sörsta gången har jag hittat människor som förstår hur det kan vara, hur ångesten tar tag i en och hur mörkt allt kan vara.
    För hur lycklig jag än varit så har ångesten alltid funnits där, bakom, lurat och tillslut brutit sig igenom.
    När jag var tonåring agerade jag med total ilska, idag som vuxen får jag arga och deppinga dagar.
    Jag har valt att kalla dem för mitt "onyktra" tillstånd. Jag vet att jag tänker orationellt, men kan inte komma förbi det.
    Konstigt och knepigt att försöka förklara
    Känner samma sak. Kul att tråden hållts vid liv ända sedan i mars och fått så många inlägg. Jag mådde så dåligt när jag skrev trådstarten,och var så vilsen. Nu känns det som en trygghet att kunna vända sig hit när man inte orkar.
  • Anonym

    anonym (bea) - Hur går det med lamictalen? Känner du någon effekt än? Jag och många andra har märkt effekt redan efter någon dag, så blir lite nyfiken

  • Anonym (n)
    Anonym (under utredning) skrev 2010-11-08 19:53:28 följande:
    Jag tycker (av din beskrivning) att hon verkar manodepressiv. Men det är oerhört svårt att avgöra om man inte har träffat henne.
    Nä men nu får ni ger er! Inte kan man ställa diagnos på basen av en enda sak!!!

    Om det är gjort en utredning så har hon borderline! Att vissa saker tar sig i uttryck likartat är naturligtvis en sak som försvårar diagnostiken, men när väl scid -II och allt annat är gjort så behöver man inte tveka.

    Diagnoser som läkaren ställer bara på att lyssna har större felprocent än om man verkligen använder de medel som står till buds!

    Det är jätteviktigt att utredningar görs, och har de gjort det så har de inte missat bipolariteten, det kan ni vara lugna för.
Svar på tråden Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?