Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Jag tror inte att han leker med dig om han stannar genom allt det. Det är tufft att vara i ett förhållande med en tjej som fungerar som oss. Det är inget man gör bara för att det är kul. Det gör man om man har känslor för tjejen.

Ja, de flesta av mina "friska" vänner säger alltid att "ja, men så där är ju alla, det är normalt - jag är också så!". MEN hur vet de nivån på min ångest? När jag säger "ångest" så är det oro för dem. Men i mitt liv är ångest riktig ångest; att jag skakar, svettas, får panik, går runt som ett djur i en bur... Precis som ni skriver så använder folk orden "deppig", "panik" och "ångest" ganska lättvindigt. Den riktiga innebörden i orden är dock fruktansvärd.

Sen säger de att de också kan få panik i relationer, likväl är de gifta och bor ihop! De grälar kanske en gång per halvår! Min panik är konstant däremot! En konstant kamp i hjärnan, det är som att 2-3 personer pratar, argument åt alla håll; vad känner jag för han, vad känner han för mig, är han inte rätt störande, är han pålitlig?? Tankarna går isär hela tiden, åsikterna är liksom dubbla. Det är verkligen snurrigt! Ena stunden är jag rädd att han ska lämna mig, nästa stund är jag livrädd att jag inte har syskonkänslor för honom???!!! Hur ska man hitta en röd tråd i detta liksom, när det hela tiden växlar! Påminner mig om en amerikansk bok som har titeln "I hate you, don't leave me!". En talande titel om hur otroligt snurrigt det kan va. Har ni läst den?

För mig är hösten lite deppig men våren nästan värre, pga alla krav på att man då måste vara kär, smal och lycklig....vet inte vad som är värst hahahah....

Inlägg 470: Hej och välkommen! Jo, en konstant oro runt att bli lämnad är typiskt för BD. Har du berättat om detta för han? Vet han att du är livrädd? Det är svårt för andra att förstå ibland, precis som vi kanske inte förstår andra "besvär" fullt ut, t.ex. att människor kan va rädda för spindlar, eller har torgskräck eller annat. Det är lätt att inbilla sig att personer vill lämna en, och det känns lika verkligt varje gång!

För 3 dar sen svarade inte min pojkvän (känns dubbelt att skriva pojkvän med! Haha!) på sms på 25 min. Jag fick panik på riktigt! Helt otroligt hur en vuxen människa kan freaka ur så, men jag blev helt tom i huvet av skräck och ringde han 4 ggr och skickade 3 sms till på de 25 minutrarna. Paniken tog över mig helt! Va säker på att han skitit i mig. MEN han var ute i skogen och joggade och hade ej mobilen med sig, stackars människa. Haha... Så när han väl ringde var jag så upp och ner att jag iskallt sa att jag hatade honom och aldrig skulle förlåta honom...freaked out eller vad liksom??!! Hahhaah.....

Bea: Du är väl sambo? Starkt jobbat... Hur fungerar det, är det svårt att bo ihop med dessa växlingar jämt?

Jag är i stort sett övertygad om att jag aldrig kommer att kunna bo sambo, även om jag vill....jag måste liksom ha min frizon och kunna dra mig undan när jag mår dåligt...hm...men så synd....

Haha skrattar när jag läser ditt sista stycke, kan inte ens räkna alla gångerna jag gjort exakt samma sak. Blivit så extremt arg över att killen inte svarar direkt så då gör jag slut. För i mina tankar är det ju självklart att han varit otrogen om han inte svarar i telefonen alltid. Tänk så bissart det måste vara ur killens perspektiv, att vara tillsammans med någon som reagerar så. Jag hade blivit rädd om en kille var sån mot mig.

Det "roliga" med detta beteendet är att jag som tonåring hade noll självinsikt, jag trodde på fullt allvar att det var fel på alla andra runt omkring mig. Att killarna faktiskt förtjänade att jag betedde mig som jag gjorde, för de gjorde ju alltid fel. Nu har jag fått äta upp de orden.

Jag har inte läst den boken än, men jag tänker även på Pinks låt, "please dont leave me". Min vän skrattade när hon hörde den och sa att det var mig Pink sjöng om.

Gud så skönt att läsa era berättelser.
För precis som ni skriver, så får jag för mig att han inte vill ha mig, fast han skrivit ett sms där han klart och tydligt skrivit "du vet att jag vill ha dig" och senast jag ville göra slut, bara för ett par dagar sedan, så orkade han nog inte med mig på en stund, han försvann från MSN och kom inte tilbaka.
Då fick jag spel och messade att det var slut.
Han återkom senare och skrev. "snälla Sara, måste du vara så drastisk?"
"Jag saknar dig massor, men just idag var jag så trött och orkade inte ses"

Men då svänger jag igen, fan fan fan vad dum jag är mot honom, han förtjänar bättre. Och så vill jag avsluta igen, för hans skull.
Och just som någon skrev, det pågår en kamp i huvudet med 100 olika argument för eller emot honom.
Jag hittar "bevis" överallt. Han bedrar mig....eller?

Jag VILL behålla honom. Jag vet ju det.
Men hur fan ska jag klara ut alla demoner i huvudet?

Det stämmer, jag är sambo. Den här underbara killen som är helt fantastisk med mina "problem", honom har jag bara varit tillsammans med i 15 månader nu. Bott ihop sen årsskiftet ungefär.
Vi träffades på internet, och vi pratade väldigt mycket innan vi träffades, och det tog ett tag innan det blev vi. Men redan då berättade jag om att jag har depressioner, medicinerar och inte alltid mår så bra ändå. Han sa sig vara stark och fixa det, han hade erfarenhet av vänner som mått mycket dåligt.
Men i ärlighetens namn så hade han ingen aning om vad han gav sig in på!

I somras så bröt vi upp, han gjorde slut faktiskt, efter en mycket rörig period mellan oss med mycket bråk och problem i allt som vi gjorde. Han ledsnade helt enkelt! Och jag förstår honom, det gör jag verkligen.
Efter några timmar så pratade vi i telefon, jag förklarade samtidigt som jag grät att jag verkligen inte vill det här, jag vill vara med honom osv. Han blev ledsen också.
Senare på natten kunde han inte sova tydligen och sms-ade mig (jag sov då hos en kompis), jag svarade och vi sms-ade lite. Han gick med på att träffas dagen efter och prata, så han hämtade mig hos kompisen.
Vi pratade massor (vi hade även andra problem utifrån då som påverkade oss, han hade en "tjejkompis" som typ var kär i honom som ville ha honom och försökte övertala honom att bryta med mig och ta henne istället - dom hade även haft en hel del kontakt via sms/chatt och mycket flirtande en period) och han hade kvällen innan insett att han faktiskt inte vill leva utan mig.

Och den natten gjorde susen för honom eller vad man ska säga, då insåg han att det inte var såhär han ville ha det, han ville somna bredvid mig och ha mig nära. Bara då mår han bra, trots att vi har ett lite underligt förhållande med lite berg och dalbana såklart.

Men, när jag blir ledsen så håller han om mig. När jag säger att han förtjänar mycket bättre än mig så håller han inte med mig, "jag har ju det bästa". Och han säger gång på gång när det blir såhär, "jag skulle inte hålla på såhär med dig om jag inte tyckte du var värd det, om jag inte var verkligen säker på att det är dig jag vill vara med. Då hade jag inte stått ut och kämpat så mycket för oss!"

Så ja, vi har många svängar, men det går också i perioder, kan vara bra länge och sen kan det bli en svacka och då blir det fel ett tag.

Jag är så fruktansvärt tacksam för att ha träffat den här killen som är så klok, lugn och trygg. Han ger mig ett lugn som inte någon har gjort tidigare. Han har tagit både mig och min dotter till sig på ett sätt som är enormt!

Nu blev det här ett jättelångt inlägg, som svar på en kort fråga.

Du måste försöka hitta andra sätt att hantera känslorna. Du vet att du är impulsiv och inte alltid reagerar som man bör, så försök att hålla tillbaka. Det är svårt jag vet! Kanske kan du skriva ner dina känslor innan du tar upp dom med honom när du är arg. Du hinner tänka efter och sortera tankarna lite. Försök se objektivt på situationen. Det som du är arg över, tänk om det var din vännina och hennes kille det gällde. Hade du tyckt att det var rätt av henne att bli arg på killen då?

Man får försöka hitta små knep för att få ordning på det.

Killen verkar ändå vara förstående. Jag tror att det är viktigt att du är ärlig med hur du fungerar. Så att han vet att även om du skriker "jag hatar dig, det är slut nu!" i stundens hetta så ska han veta att du inte menar det. Det blir lättare att stå ut med svägningarna då, och han får en chans att hitta sätt att hantera det på.

Det är en intressant problematik samtidigt. Jag är fascinerad, för jag måste nu lära mig att vara "normal", och det är en helt annan värld för mig. Det känns så konstigt att inte reagera med full styrka på känslorna, jag tror alltid att jag är en mes som blir utnyttjad om jag inte reagerar med ilska och lämnar killen när han gör fel. Så detta är tufft för mig att försöka omprogrammera min egen hjärna.

Det som faktiskt hjälpt mig mest var att träffa en kille som var exakt likadan som mig. Det gjorde att jag fick upp ögonen för mitt eget beteende. Jag tänkte hela tiden om den killen att han var ju helt galen! Och sjuk i huvudet för att han reagerade som han gjorde. Han gjorde slut för att jag inte svarade i telefonennär jag jobbade. Sen insåg jag, att det är precis sån som jag är. Och det var sjukt jobbigt att befinna sig på andra sidan plötsligt! Jag har bara haft förståelse för mina egna känslor, och inte kunnat sätta mig in i hur jobbigt det är för min partner. Därför anstränger jag mig mer nu för att faktiskt skärpa mig. OK han svarade inte i telefonen på 10 min nu. Men han måste inte vara otrogen för det. Ibland händer det att jag inte svarar. Är jag otrogen då? Nej. Så varför skulle han vara det? Och visst, kanske ÄR han det, men det kommer jag inte få veta säkert ändå. Jag försöker resonera med mig själv för att släppa kontrollbehovet. Men gud vad svårt det är!.

Blomman

Vet du vad, jag tror absolut att du kan bli sambo och ha det bra i framtiden! Det gäller att få en viss stabilitet i sig själv, och hitta den personen som kan stå ut med dig och dina egenheter. För det är det dom måste göra med oss, faktiskt även om det låter hårt, men dom måste stå ut och älska oss ändå.

Och egen tid och utrymme, det får man se till att man får även i sin relation. Jag är mera åt det andra hållet, jag vill gärna vara med min kille så mkt som det går. Så här är det han som går iväg till sin dator i andra rummet och spelar lite spel och pratar med sina vänner på kvällen, och då blir jag "ensam" ändå. Och det är rätt skönt, men ibland känns det ju tomt även om vi är i samma lägenhet.

Jag tror att vi ska vara öppna med hur vi är, för det ger mera möjlighet till förståelse från våran omgivning.

Jag vet inte, hur det är för er andra, men just detta "upp och ner", bortstötandet osv det sker bara mellan mig och min partner.
Mina vänner kan jag ta "irl-avstånd" ifrån i perioder, men dom märker inte av min ostabilitet när vi umgås.

Mitt stora problem är ju att jag inte litar på honom, jag söker efter bevis för att han ska ha varit otrogen.
Jag reagerar hårt på att han inte vill berätta om mig för någon.
Men eftersom jag svängt så myvket kan det ju bero på det, han vill veta att vi är på riktigt innan han presenterar mig.
Men det äter upp mig. Jag kollar hans vänlista på msn, massa tjejer. Jag snokar i hans lådor och hittade kondomer i hans jacka.
Men det betyder ju inget, komdomerna såg gamla ut och jag vet ju att han haft andra innan mig.

Hela tiden far det i mitt huvud.
Tänk om han bedrar mig, jag VET att han bedrar mig, jag låter mig luras, gud så dum jag är som stannar.

Jag vet  ju inget, förutom det han säger.
Att han tycker om mig och att han vill ha och vill vara med mig.

Jobbig balans att trycka bort det som jag vet är sjukt i mina tankar.

Jag förstår hur du menar, och även hur du känner.
Jag har blivit sviken flera gånger i förhållanden, då killen varit otrogen på olika sätt flera gånger. Det sätter sina spår såklart, och är man dessutom "som oss" så blir man ju ännu mera påverkad i framtiden i kommande relationer.

Jag vet inte vad jag ska säga till dig om just den biten, mer än att jag verkligen hoppas att du får mera tillit till honom och att även han "visar upp" dig så du kan känna dig tryggare med att han verkligen menar att han vill vara med dig!