Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Jag har ätit Sertralin i 3 år, och nu fått den här också. Men när läkaren sa med en väldigt ordentlig röst att den har allvarliga biverkningar i form av hudavfall och ibland kan det vara livshotande för dom som drabbas allvarligt... Då blev jag nervös!!!
Men nu har jag i alla fall börjat med den, och hoppas att den ska hjälpa mig att få mera ordning på humöret.

Tack för ditt positiva svar, och vad härligt att du numera mår så mycket bättre! Glad för din skull!

Men hudavfall är väl bara livshotande om man har vissa sjukdomar...? :)  Läst det någonstans, men minns inte vart. Jag känner igen den medicinen, tror att någon bekant äter den men nu står det stilla i huvet... :)

Jag ska försöka läsa ovan om vad du skrev mer om varför du fick den, inte hunnit läsa bakåt men jag har hört att medicinen är bra. :)

Läst lite nu, åh men Lamictal låter ju bra!   Varför har jag inte fått det tro? Nu vill jag också ha.... Är det inte ssri alltså...intressant!!

Du ska absolut inte vara uppe i fulldos med Lamictal efter två veckor. Läs upptrappningsschemat på fass, du ska bara ta 25mg om dagen i 2 veckor, sen trappa upp till 50mg varje dag i 2veckor osv. Terapeutisk dos är 100mg och över, så det tar ganska lång tid innan man är uppe i den dosen. Vissa behöver ju högre dos än så också, jag passar bäst på 200mg. När du kommer upp i 100mg om dagen så är det ett tips att dela dosen, ta 50 på morgonen och 50 på kvällen. Det minskar risken för biverkningar.

Det är superviktigt att trappa upp så här sakta, annars riskerar du att få en väldigt farlig hudsjukdom, och det är synd att behöva sluta med en medicin som kanske fungerar jättebra för dig. För mig är den underbar! Den tar inte bort mina konstiga beteenden, men känslorna är mycket mer lätthanterliga, jag är mycket jämnare i humöret.

De flesta läkare vet nog inte att man skriver ut den för borderline, i sverige används den egentligen bara till epilepsi och bipolaritet. Men det skadar ju inte att prova! Lamictal är den medicin som gett mig minst biverkningar men bäst effekt. Dessa extrema humörsvängningar jag alltid får de första månaderna med SSRI har jag helt sluppit med lamictal. Den enda biverkning jag haft var lite småutslag som försvann efter någon dag, och sedan illamående när jag kom upp i högre doser. Det försvann när jag delade upp dosen på morgon och kväll istället. Det tar tid för kroppen att vänja sig. Men den är en riktig livlina, jag är frälst.

Jag känner ingen annan som är som jag med detta... Bara en kille jag varit tillsammans med, men annars ingen. När jag berättar för mina vänner om mina känslor i relationer osv så säger de alltid "ja jag känner igen det" osv, men trots det klarar de av att ha förhållanden hur lätt som helst, de har kontroll över sitt humör osv. De agerar inte ut varenda liten känsla, de trycker inte bort folk som älskar dom, de får inte dödsångest va relationer. Så jag kan bli lite irriterad när folk försöker få mig att känna mig normal, för jag är inte normal. Detta är mitt helvete och jag vill inte att andra ska förminska det för det hjälper knappast med. Det försvinner inte för att man blundar. Jag vill inget hellre än att ha en normal relation till vänner, pojkvän, barn osv. Men jag kan inte, jag har inte förmågan till det. Men dessa sidor ser inte mina vänner, förutom när det är dom som jag trycker bort ur mitt liv. De ser inte hur galen jag är imin relation. Jag berättar och de skrattar över hur sjuk jag är, men de kan aldrig förstå för de ser inte mina handlingar med sina egna ögon. Killarna jag träffat har trott att jag rymt från en låst avdelning på psyket.

Jag är så dubbel i allt. På ett sätt trivs jag så bra med att vara ensam, det är lättare. Jag har inte träffat eller en pratat med någon vän på över en månad nu. Jag går till jobbet, är social med kollegorna men sen går jag hem till min ensamhet. Och det är skönt! Men sen ibland så mår jag så dåligt av att vara ensam, det äter upp mig innifrån. Jag vill ha någon som håller om mig. Speciellt när jag mår dåligt som jag gör nu. Jag vaknade nu mitt i natten av värsta ångesten över att jag är helt jävla ensam. Och ingen vän kan ta bort den tomheten.

De enda som jag alltid kan ge och ta emot kärlek från är mina djur. Kanske för att det är en trygghet att de inte kommer lämna mig. Ibland har jag tankarna att de ska dö snart, och då distansierar jag mig och vägrar känna för dom, men det är bara en kort övergående period.

Skönt att tråden vaknade till liv igen, har saknat ert stöd. Önskar också att det fanns en supportgrupp IRL, jag behöver så mycket att få känna mig tillhörig i en grupp där jag blir förstådd och accepterad för den jag är.

Nej nej, jag ska förtydliga. Jag skulle ha börjat med medicinen för flera veckor sen, när jag hade varit hos henne och fått receptet. Men jag har fegat så länge... Så därför har jag inte kommit upp i full dos tills nästa möte.

Nej, jag känner inte heller någon som är som jag. Precis som du TS skriver så säger folk ofta, "ja men sådär är jag med/känner jag också" osv. Men jag tror inte att alla dom som säger så lider av just detta och att det är i den grad som det är för mig.
Jag menar, vilken "normal" (ursäkta mig tjejer för uttrycket) människa stöter bort en person som verkligen älskar en?

Men jag kan känna samma frustration över min depression, när folk säger "åh jag är så deppig idag" för att dom har en dålig dag... Mmmm, för det är verkligen så det är att leva med en depression, absolut! *ironisk*

Och nu kommer den där jävla vintern också med allt mörker! Den perioden är svår för mig, men det tokiga är att även våren är svår fast inte på samma sätt, men då kommer alla känslor om att jag inte duger som jag är kroppsligt, när alla tjejer börjar klä av sig osv...

Jaha, kontentan av detta inlägg är väl : Jag är aldrig nöjd!

Nu ska jag ta min tredje Lamictal och och sen städa lite tror jag. Jag är också glad att tråden kommit igång, har saknat er!

Både hösten och vintern är svår för mig. Vintern pga mörkret, och hösten för att man vet vad som komma ska. Egentligen gillar jag sommaren, men då kommer alla förväntningar om att man ska vara social och ute hela tiden. Jag tycker det är skitjobbigt! De senaste åren har min självkänsla verkligen gått  i botten, så bara att gå en runda i stan är skitjobbigt. Jag känner att jag inte ens är värdig att gå på gatorna, att alla som finns där kommer att komma på min "hemlighet" och avslöja vem jag egentligen är. Så jag stannar hemma och hoppas att folk ska glömma att jag ens existerar. Jag tror jag börjar bli lite paranoid.

Jag har just påbörjat en utredning om jag har borderline.

Jag kan känna igen så mycket av det alla skriver, att hela tiden vara osäker på mina känslor, hans känslor och var relationen är påväg.
Tycker han verkligen om mig? Kan jag lita på honom?
Och känslan av att han kommer lämna mig, så jag kan lika gärna lämna honom först.

Jag har träffat en underbar kille, tror jag. Han är snäll, omtänksam och han vet om min diagnos.
Men jag litar inte på honom, jag har försökt avsluta massor med gånger, bett honom dra och sagt att han borde ta sig långt bort från mig, för jag är inte klok.
Men varje gång stannar han kvar. Han stannar och vill vara med mig, han bedyrar sina känslor hela tiden.

Men så fort något inte känns som JAG tycker att det ska kännas, så fort han gör något som inte passar MIN idé om hur han ska vara, säga eller reagera, då vill jag bara dra, avsluta.

HUR kan jag övertyga mig själv om att han faktiskt inte är dum?
För när jag hamnar i mina mörka dagar och när jag tänker dumma saker, då får jag för mig att han bedrar mig, att han bara leker med mig ch att jag borde avsluta.
Hör han tex inte av sig på ett par dagar så blir jag blindgalen.

Hur hanterar ni detta?
Om det är någon som känner samma som jag därute.