Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Men då förstår du ju också varför man faktiskt kan och ibland bör ifrågasätta diagnoser (talar inte om detta specifika fallet). Då utredningar som görs är bristfälliga. Så att någon fått en diagnos säger inget om huruvida det är rätt diagnos. Ingen skrev detta för att leka wannabe-psykolog eller vara elaka, utan tvärtom var det nog goda intentioner från allas sida.

God morgon allihop.
Hur har ni det idag?

Här har det vräkt ner snö och det är ganska vackert utanför. Barnen lekte hela vägen till dagis =)
Idag känns som en helt ok dag, även om barnen har varit riktigt jobbiga redan på morgonen, båda två är inne i en trotsperiod utan dess like.
Och hur reagerar jag? Jo, med ilska som vanligt. Jag blir trött på mig själv, jag vill verkligen inte bli arg eller uppgiven på dem. Men kan inte hjälpa det. Jag försöker verkligen, det gör jag.
Varje dag de senaste veckorna har varit en kamp, att inte explodera, att inte överreagera.
Allt för att banen inte ska se hur instabil jag är. Men inbland lyser det igenom och de blir ledsna.

När jag fått ett av mina utbrott på dem så pratar vi mycket, kramas och jag försöker förklara att mamma inte är arg, att det inte är deras fel.
Vi säger att vi älskar varandra och de kramas o pussas med mig.

Men när kvällen kommer och de sover, då kommer ångesten. Sitter och tittar på dem när de sover, gråter.
Jag är så ledsen att de inte kan få ha en mamma som är "vanlig" och "normal". Att de ska behöva ha en mamma som jag hade, en som inte kan kontrollera sitt humör som andra mammor kan.
Hoppas att jag inte förstör dem, hoppas att de inte kommer växa upp med samma förakt till mig som jag har för min mamma.

Har också en ganska bra dag. Eller en bra period kanske man kan säga. Brukar vara så deprimerad vid denna årstid men det är inte alls så kämpigt detta året som det varit innan. Konstigt nog så isolerar jag mig fortfarande trots att jag mår bättre. Jag har inget behov alls av att umgås med vännerna.

Jag förstår hur tufft det är att inte kunna kontrollera sitt humör. Och det dåliga samvetet man får efter. Man känner sig så misslyckad, lovar gång på gång att man inte ska göra så igen men sen gör man det igen. Och ser hur det påverkar den man får utbrott på. Det är säkert extra tufft när det är ens barn man tappar kontrollen med. Kan trösta dig med att det iallafall gör mycket att du ber om ursäkt efteråt och säger att du älskar dom. Det gjorde aldrig min mamma, jag fick bara det negativa. Att du visar kärlek kan iallafall hjälpa till att balansera upp ditt humör lite. Har du någon strategi som du arbetar på för att undvika att agera ut? Det tar ju tid innan man lyckas med sina strategier, men det kan kännas bra att ha ett mål. För mig är det svårt att bara förbjuda mig själv att agera på ett visst sätt. Jag måste få ett nytt sätt att hantera det redan på förhand. Man måste tillföra positiva mönster, inte bara ta bort de negativa. Tror jag iallafall. Jag försöker nu att bita ihop och gå ifrån situationen helt innan jag triggas för mycket. Det gör andra människor arga men samtidigt så är det bättre än alternativet. Men just det sättet är kanske svårt om barnen är små. Men du kanske kan hitta andra sätt som fungerar för dig.

Jag har egentligen ingen strategi. Bara att jag måste sinna mig, inte reagera som jag impulsivt vill göra.
Måste kväva min impuls helt enkelt.

Jag står under utredning så jag har ingen hjälp ännu, träffar ingen terapeut och jag äter inga mediciner.
Sen vet jag inte om jag vill äta medicin, jag vill kunna må bättre utan det.
Hoppas jag får svar från psyk snart och hoppas de hjälper mig.

Efter många misslyckade försök med SSRI så försökte jag också klara mig utan medicin. Tänkte att hur svårt kan det vara. Men den effekten jag får av min nuvarade medicin, den hade jag aldrig kunnat få på egen hand. Jag ångrar att jag inte började med den tidigare, för en stor del av mitt liv har slösats bort.

Det är bra att man inte tar medicin i första taget, men om det känns hopplöst utan så ska du inte vara rädd för att prova, eller skämmas.För mig är det lika naturligt att ta medicin för psykiskt dåligt mående som för att ta insulin vid diabeter. Det underlättar ens liv även om man inte blir helt botad. Har du ätit medicin för det tidigare?

Jag har aldrig ätit mediciner innan eller ens sökt hjälp innan.
Det var i somras som jag efter en veckas isolering och total hopplöshet som jag tillslut vaknade upp och tänkte,
nej, såhär kan jag inte ha det. Nu måste jag göra något.

Så jag sökte runt på nätet och hittade Borderline. Jag läste och bröt ihop efteråt.
Jag var förfärad men lättad, för allt stämde ju. Allt utom att jag inte är självmordsbenägen.
Med facit i handen kändes det som, kan jag se tillbaka på hela mitt liv och inse att detta är ju vad som varit fel.
Jag ÄR inte en ond människa, och jag kan få hjälp.

Måndagen veckan därpå kontaktade jag vårdcentralen och fick dra min historia. Läkaren remitterade mig till psyk, där har jag nu varit på två intervjuver.
Vad som händer nu vet jag inte, jag väntar fortfarande på svar.

Lycka till!
Glöm inte att borderline är något du kan bli frisk ifrån. Kämpa.
Jag har levt med borderline sedan tonåren och är nu 24 år. Sedan ca 4-5 mån tillbaka känner jag mig frisk. Det är helt otroligt Under denna tid har jag varken ätit medeciner eller gått i terapi. Jag väntar på att gå på utredning, ska till psykolog (den bästa på sjukhuset) i december.  Just nu känns det onödigt, men ska såklart dit ändå, har ju väntat så länge nu.

Jag är fri Jag trodde ALDRIG att det skulle ske eftersom jag levt i ett helvete sedan tonåren.
Det enda som har hänt är att jag blivit religiös. Jag trodde även tidigare på Gud, men nu är allting mer tydligt och konkret. Jag lever efter vissa regler och ber flera gånger om dagen. Det kanske låter konstigt/dumt/patetiskt i era öron men jag tror på allvar att det är Gud som hjälpt mig att bli frisk. Eller att jag genom bönerna fått styrkan att ta mig ur detta på egen hand.
Min man säger att jag blivit som en helt ny person. Såklart har jag samma personlighet fortfarande, jag är ju inte helt förbytt, men det är ändå som natt och dag. Det går att leva med mig. Jag är faktiskt trevlig! Jag bryter inte ihop för minsta lilla längre, mina känslor är stabila och jag känner mig lycklig och glad nästan hela tiden. Allting känns så "lätt"..... livet är inte tungt längre. Allting är så lungt o fint. Behagligt. Ja, det är BEHAGLIGT att leva. Underbart

Med detta ville jag säga er att inte ge upp. Vill ge er lite styrka och hopp om att man faktiskt man bli frisk. Jag vet inte om mitt borderline beteende kommer att komma tillbaka, kanske det gör det. Men just nu känns det iallafall underbart o lugnt. Stabilt. Och jag kommer kämpa för att det ska stanna kvar så här. Jag ska kämpa emot varje negativ tanke med näbbar och klor.
Men om jag tänker efter nu så tänker jag faktiskt inte lika mycket längre. Kanske därför livet känns så lungt. Det känns som det tidigare ständigt var på den hårdaste rocklåten i hjärnan hela tiden samtidigt som det var den mest sorgliga låten, spelandes samtidigt. Nu är båda låtarna slut. Jag hör ingentind. Och det är så skönt

Stor kram på er, jag vet hur det är. Men det GÅR att bli frisk. Låt er inte ätas upp av era tankar o känslor. NI själva kan kontrollera dessa, även om det känns omöjligt, så GÅR det. Jag vet att ni kan! Kämpa på. Och sluta med medicinerna! Det är min åsikt.

Tack för ett hoppingivande inlägg! Tycker dock inte att man ska uppmuntra folk att sluta med medicinerna. Läkarna gör en bedömning som man trots allt borde diskutera innan man slutar på eget bevåg. Alla är olika och har olika vägar till friskhet. För mig är medicinen en väldigt viktig del, samtidigt som jag jobbar på med terapin. Utan medicin är jag en fara för mig själv.

Du är inte diagnosticerad borderline- så du vet inte vad det är som gjort att du mått dåligt. Nu är du ju under utredning - och det är väl bra.Kvasipsykologi - a la Mia Törnblom! All behandling inom borderline handlar om att INTE kontrollera sina känslor utan acceptera dem och ända gör ett funktionellt val i sitt agerande: Det du pratar om kanske funkar på friska människor....

Den som medicinerar skall naturligtvis fortsätta med det. Bara för att just personlighetsstörningen inte går att medicinera bort så går mycket annat i problematiken att underlätta - och det är upp till den enskilda i samråd med sin läkare att besluta om den saken!

Bra inlägg.
Sen tror jag inte på att en personlighetsstörning försvinner bara så där.