Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Det har varit så roligt att få lite utbyte med er idag tjejer. När jag "pratar" med er så känner jag mig normal och som en del av en gemenskap där folk för en gång skull tänker som mig. Det är så skönt! Här känns det så ok att vara som vi är, medan jag känner mig som det största freaket IRL.

Idag fyller jag år. Det ska komma lite folk i eftermiddag och "fira".
Men jag är inte upplagd för det känner jag.
Egentligen vill jag bara vara hemma med mina barn, äta lite tårta med dem, för de ville fira mamma (sötnosarna)

Min "kille" kommer inte, han jobbar och ska jag vara ärlig så kommer han inte komma ihåg att det är min födelsedag, men det gör faktiskt inget, han är sån. Glömsk.

Den sociala biten är jobbig känner jag, vissa dagar mera jobbig, vissa dagar mindre jobbig.
Man förväntas vara en glad värdinna eftersom jag fyller år, man förväntas tycka det är roligt med besök.
Min familj vet ite om min diagnos och jag vill inte berätta. Min mamma har förmodligen samma som jag, utan att hon vet om det. Hon dricker också endel.
Tittar jag tillbaka på min uppväxt så ser jag samma reaktioner från henne som jag själv har och har haft så länge jag kan minnas.

Hela min familj tycker det är roligt att skoja med mig och mitt "hetsiga humör", jag har alltid varit den explosiva, den som alltid var arg.
Men ingen vet varför. Alla tror de känner mig, men de känner tonåringen, inte den vuxna.

Oj, detta blev långt och väldigt OT.
Men jag ville bara skriva av mig lite.

Grattis!

Min mamma är också väldigt lik mig, men har noll insikt. Hon kan ofta påpeka hur hemsk jag var under barndomen, mitt hemska explosiva humör osv. Men hon missade att hon var exakt likadan. Jag tror nästan att det är en stor del till varför jag blivit som jag blivit. Hon har inte klarat av närhet ens av sina barn, vilket har gjort att jag inte heller klarar det, och har en otroligt låg självkänsla. Jag hoppas att jag inte kommer göra så mot mina barn. Jag tror att det kommer gå bra så länge man har självinsikt. Jag har läst en del om anknytningsteorier, och jag tror att borderline faktiskt är samma sak som ambivalent anknytningsmönster.

Klart att folk tror de känner en,men de ser ju bara ytan. Jag berättar aldrig hur jag mår på insidan, för jag är rädd att de ska tycka att jag är galen. Och borderline vill jag absolut inte kalla mig själv, det känns jobbigt att det klassas som en personlighetsstörning. Det låter hårt. Jag har inte ens fått en 100% diagnos än, psykologen och läkaren verkar inte vilja sätta ett namn på det. De har skrivit "trolig bipolaritet" men inte nämnt det till mig.

Ni får ursäkta om jag upprepar samma saker i tråden, mitt minne är katastrof!

Usch, idag har jag en riktig skitdag. Kom inte iväg till jobbet imorse, lämnade dottern på dagis senare än vanligt och sen gick jag hem och bara var... Känner mig ledsen i hela mig, vet inte varför riktigt. Har iofs varit strul med exet i helgen, och det tär på mig något enormt. Energin är slut, finns inte mer att ta av just nu...

Sambon blir besviken och ledsen när jag blir såhär, att jag inte kan ta mig iväg på morgonen stör honom jättemycket. Eftersom det påverkar oss ekonomiskt så är det jobbigt såklart, och det är hans stora problem med mig och hur jag mår. Att ekonomin störs.

Stort grattis på din födelsedag!
Även om du inte är upplagd för att fira den med familj och släkten, förstår hur du känner där.
Hoppas att din dag och kväll blir mysig ändå, även för dig på insidan så att säga.

Jag måste bara fråga en sak till er som har eller misstänker att ni har borderline. Är det vanligt att en person som har borderline fullständigt saknar insikt om att vederbörande faktiskt har psykiska besvär eller vad man nu ska kalla det?

Ibland tycker jag att man ska få unna sig att skippa jobbet och bara vara. Om man mår dåligt så behöver man dessa pauser ibland. Visst finns ekonomin i tankarna och det kan ge mig ångest, men sen tänker jag att sånt löser sig alltid, jag kommer att ha mat på bordet iallafall. Psykisk sjukdom är lika mycket sjukdom som en halsfluss, så du har all rätt att stanna hemma när du mår dåligt. Synd att din sambo inte kan förstå det. Men tycker inte att du ska ha något dåligt samvete, ibland måste man sätta sig själv först.

Tack för ditt svar, jag sitter här med världens skuldkänslor både mot jobbet där jag behövs och inför att sambon kommer komma hem sen och vara less på mig.
Inte har jag kommit mig för att städa och diska hemma idag heller som jag hade tänkt imorse.

Jag vet ju också att ekonomin påverkas såklart, men jag kan liksom inte göra något åt det när det är såna här dagar. Det är bara ett rent helvete då...

Jag kan ju bara utgå från mig själv, jag har alltid vetat om att jag har svårt att ta "bråk", att jag ofta startar bråk (ibland för att jag är uttråkad och behöver en reaktion), har svårt för separationer osv.

Men jag känner inte att jag har saknat insikt om att något varit fel på/i mig. Däremot så visste jag inte om att det fanns en anledning (dvs en sjukdom som gör att jag är såhär) innan jag träffade läkaren i början av sommaren. Det gjorde mig lättad faktiskt, och att det inte bara är jag som är "dum i huvudet" utan att jag kan jobba på mitt beteende och mina problem.

Svamligt svar, men det finns säkert fler här som kommer svara på din fråga.

Jag har alltid vetat att jag har ett hett temperament, men jag har också alltid trott att jag hade rätt i att tänka och reagera som jag gjorde. Det var fel på alla andra men inte mig. Men ju äldre jag blev, desto mer insåg jag att det var något "fel" på mig.