Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Jag har också mest detta problemet med pojkvänner. Jag stöter bort mina vänner om de kommer för nära. Av någon anledning så kämpar folk för att komma så nära känslomässigt och då slutar jag prata med dom under ganska långa perioder. Sen när jag fått tillräckligt med distans så är det ok igen. Men jag har inte alls dessa humörsvängningar med dom. De kan inte påverka mig på andra sätt än att komma för nära. Men jag tror det beror på att de inte är lika viktiga för mig som mina pojkvänner. Låter elakt kanske. Men för mig är familjen viktigast. Jag tycker om mina vänner men jag har aldrig tillåtit mig själv att bli beroende av dom, jag klarar mig utan dom. Men en pojkvän släpper man så nära inpå livet, så det är en helt annan sak. Det är mer skrämmande att förlora någon man gett sitt hjärta till.

Pga detta så har nog folk svårt att förstå hur mycket problem man faktiskt har. De ser inte dessa sidor, och om man berättar så tror de att man överdriver. Det tror alltid killarna man träffar också. Jag är alltid ärlig om hur jag är. Och alltid säger killarna "jag är stark, jag klarar detta". Trots att jag säger åt dom att de inte vet vad de gett sig in på. Och jag tror att de ångrar sig rejält sen att de inte lyssnade på mina varningar. Om någon säger åt dig att de är lite smått labila och galna, lyssna på dom!

Han har funnits med sedan januari detta året. Jag har svängt fram o tillbaka hela tiden.
Bett honom dra, sagt att jag saknar honom.
Han har alltid stannat kvar, ibland på avstånd, ibland nära.

Jag vet ju att man inte stannar hos en sådan som mig om man inte känner något.

Han vet ju, men tror inte han förstår fullt ut.
Nästa gång vi ses ska jag försöka förklara för honom, sätta honom ner o prata ordentligt om hur mitt psyke fungerar. Inte ursäkta mig, men förklara.

Tack alla och tack o lov för en underbar tråd =)

Förstår dig! Jag har blivit bedragen, och efter det är jag tusen gånger värre än jag var innan. Jag är en grym detektiv! Jag snokar i allt! Jag vet att det är fel, men jag ångrar inte det. När det gäller att skydda mitt hjärta så går jag över gränserna utan dåligt samvete. Hittar jag inget misstänksamt till slut så ger jag upp och inser att jag kan lita på honom. Men innan dess kommer jag leta och testa honom. Jag köper inte att en kille är bra rakt av. Jag känner för många som är otrogna mot sina flickvänner till höger och vänster. Nu låter detta galet, men om du behöver snoka för att se att han är att lita på så snoka på. Men lova dig själv att trappa ner på det för att sedan sluta, om du inte hittar misstänksamma saker. För det blir ett beroende till slut. Iallafall för mig.

Har du frågat honom om det som du är misstänksam över? Hur länge har ni träffats? Jag hade också flippat ur över såna saker, även om det inte alls behöver betyda att han är otrogen. Men gör klart för honom att han måste vara lite mer försiktig om han inte vill att du ska misstolka honom. Förklara vad hans agerande får dig att känna. Antingen lyssnar han och försöker komprimissa, eller kör han på och skiter i dina känslor. Då  vet du vad det är för kille.

Jag hade en kille som jag hade exakt samma problem med. Jag dumpade honom. Nu inser jag att jag går för snabbt fram i relationerna. Jag vill att han ska vara bara min från den dag vi börjar träffas. Jag har inte tålamod att låta det utvecklas sakta, för jag gillar ju killen. Om jag tar dte sakta så riskerar jag att han faller för någon annan under tiden så jag vill binda honom till mig snabbt. Så jag blir arg om han inte vill gå ut med att han träffar mig inför alla. Och ibland måste man ge killen tid att veta vad han vill ha.

Har han under nästan ett helt år undvikit att berätta om dig för folk? Eller är det att han inte vill berätta att han träffar dig igen efter ett uppbrott?

Haha!!

Jag tror inte att man kan förstå fullt ut faktiskt... Tyvärr, vi kan förklara hur mycket som helst, men att verkligen förstå hur vi mår, hur våran impulsivitet fungerar är nog omöjligt om man inte själv varit där.

Men du, är ni tillsammans och varit det sen i januari? Och har han ännu inte varit tillsammans med dig officiellt?

Nej du har ju rätt där, dom stannar väl inte med oss om dom inte tycker om oss!

Jag tog med mig min kille till läkaren på psyket, för att han skulle få fråga läkaren om saker han funderar på plus att få förklara för henne hur jag reagerar i olika situationer. Jag är rätt bra på att dölja och hålla masken på även hos läkaren, så jag behövde honom med dit också så han fick förklara läget utan att dölja saker som är obekväma som jag brukar göra.

Han har inga problem att visa sig ute med mig, hålla min hand eller gå ut på stan eller krogen.
Han vill vänta lite innan han berättar för sina vänner.

Vi har inte varit ett par under detta året, jag har stött bort honom hela tiden.
Så han har väntat på mig kan man säga.

OK då var det inte så farligt. Hans vänner lär ju springa på er en dag när ni är ute ändå, så då kommer han få säga något. Försök att bara go with the flow.Vad är det värsta som kan hända? Om det inte fungerar, ja då får ett krossat hjärta men det läker. Man återhämtar sig. Man måste våga för att vinna.

Skönt att någon med mitt "tänk" säger så, att det inte är så farligt.
För det har ätit på mig.
Jag hittar på massa saker som att han har en officiell flickvän och så mig vid sidan.

Ja jisses så hjärnan kan spela om man inte hindrar den

Han skulle aldrig gå ut med dig bland folk och hålla din hand om han hade en annan flickvän. Det är ju alldeles för stor risk för att bli upptäckt. Slappna av och berätta för honom vad du behöver för att känna dig trygg. Tex att han berättar om dig för sina vänner. Säg att du behöver det för att må bra och klara av relationen. Han kan ju inte veta hur du tänker och känner, speciellt inte när våra tankar är så ologiska. Så jag tror att du måste vara övertydlig.

Det blir lite  roligt att vi sitter här och ger varandra relationsråd. Mina vänner kommer alltid till mig och ber om råd, och varje gång frågar jag varför i hela friden de kommer till mig? Jag är den av mina vänner som aldrig lyckats få ett förhållande att fungera, den som är mest twisted i sina tankar. Och ändå frågar de mig om råd, inom det område där jag är som mest katastrof. Det känns lite skumt, jag är den sista man borde lyssna på egentligen.