Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Jag har blivit av med in anonymitetsförmån i en vecka. Jag retade någon på fel sätt och fick mig en smäll på fingrarna.
Så nu passar jag på att presentera mig.

Hej, jag heter Sara jag är 32 år och jag har två barn.
Jag är just nu under utredning och har fått samtal hos en terapeut 10 ggr.
Som ni kanske nu listat ut så är det jag som gått under psedonymen "under utredning"
Vet inte om det är bra eller dåligt att "outa" sig så här. Men jag känner inget behov av att fortsätta vara anonym.
Jag kommer fortsättningsvis att skriva under mitt vanliga öppna nick.

Hoppas ni har det bra allihop!

Har precis kommit från psykiatrin. Fick träffa en underbart snäll läkare att prata med. Han talade om för mig att det bara är en illusion att jag är värdelös och inte borde leva. Ska försöka hålla mig fast vid det tills DBT:n träder i kraft efter nästa sommar... Och han var förstående! Fick även Atarax utskrivet, nån som har provat det? Var det bra isf? Är välkommen dit när som helst när jag behöver det. Nu känns allt lättare för stunden iaf  Lovade han oxå att rensa mitt bagage och inte fylla på det som jag tidigare gjort...

Då kanske jag kan få sova lite alltså  Förhoppningsvis så fungerar den annars skulle vi väl prova propavan men vill helst inte det då min mormor har ätit dom och blivit beroende..

Hur är det med er tjejer?

Jag har nu fått höja lamictaldosen, läkaren ville inte blanda in fler mediciner. Hittils känns det bra, tar bort de negativa tankarna ännu bättre nu. Enda nackdelen är att jag inte kan sova på natten. Får väl fixa medicin mot det också. Mina vänner har alltid skrattat åt alla mediciner jag alltid tagit. Och visst känner jag mig som en "pillertrillare" ibland, men va fan... Jag har en sjukdom, jag behöver medicin.

Jag hittade en dagbok från förra året där jag hade skrivit om hur jag mådde. Gud vilken svart läsning det var! Jag var verkligen på botten och såg ingen väg ut. Varenda dag skrev jag i stort sett att det är den sista dagen jag lever. Allt handlade om självmordsplaner och dödsönskningar. Det känns som ett helt annat liv nu! Jag tyckte synd om tjejen som skrivit det, för det kändes inte som att det var jag. Jag ska behålla den dagboken. Jag är fortfarande deprimerad och tycker synd om mig själv. Men när jag läste det så insåg jag  hur tacksam jag faktiskt var över att jag mår så pass bra som jag gör just nu, trots allt. Visst finns det svarta dagar, men då var det varje dag i över 1-2 år! Jag vill aldrig hamna där igen! Jag är så otroligt tacksam över att jag fick prova lamictalen, för det var den som tog mig upp ur det djupa mörkret. Jag kämpar fortfarande för att nå upp till en normalnivå, och jag kan väl inte påstå att jag älskar livet än. Men jag har inte självmordstankar varje dag mer. Inte alls så desperata iallafall. Mer mediciner åt folket!

Jag känner mig jättekonstig idag. Innan idag var jag på ett jobbigt möte där jag var nervös och ledsen. Trots det så satt jag och fick behärska mig för att inte skratta, vilket är hemskt om jag hade gjort. Satt hela tiden och tänkte "vad är det för fel på mig??" Idag vill jag mest lägga mig ner och gråta. Känner mig tom, ensam och orkeslös. Ingen bra dag...

hej, kul att hitta denna tråden. Jag har ADHD och utrederaren som gjorde ADHD utredningen på mig sa att jag säkerligen har borderline också och jag känner igen nästan alla symptom som en "borderlineare" har så får jag hänga med här i tråden?